Startsida / Inlägg

Protesterade mot flyktingboende – nu har Annika ändrat sig

av Lisa Röstlund

KOLBODA. Över hundra bybor protesterade när campingen skulle bli flyktingförläggning.
Annika Kask, 54, var en av dem.
Nu har bland andra familjen Alkurdi flyttat in – och Annika har ändrat sig.
– Det var den här rädslan innan, men nu är det så lugnt, så.

Solen lyser lågt på lövfyllda minigolfbanor. Iskall vind från Östersjön blåser bruna regnvattenvågor i den halvfulla simbassängen.
Men vid den annars vinterdöda camping- och konferensanläggningen söder om Kalmar, cyklar nu barn runt på gångvägarna mellan stuglängorna. Andra leker i klätterställningen på den stora gräsmattan mellan enplanshusen. En grupp kvinnor och män utanför receptionen hejar på svenska när Aftonbladet kommer.

Annika Kask, 54, är en av byborna som skrev på en protestlista mot flyktingförläggningen. Nu har hon ändrat sig. Foto: Stefan Mattsson.
Annika Kask, 54, är en av byborna som skrev på en protestlista mot flyktingförläggningen. Nu har hon ändrat sig. Foto: Stefan Mattsson.

Skrev på protestlista
Utanför en röd villa ett par hundra meter längre ned längs vägen pratar affärsbiträdet Annika Kask, 54, med sin man som fixar i garaget. De är ett par av det hundratal i byn som i höstas skrev på en protestlista mot planerna på flyktinganläggningen.
– Vi var, som alla här, oroliga för att det skulle bli som det var för 20 år sedan då det var flyktingar här sist. Då hade de plockat ihop folk som redan var i krig med varandra. Vi bodde inte här då men jag har hört att det var knivslagsmål och polisen var här mycket. Man kunde tydligen inte ha en trasmatta ute, utan att den blev stulen.

Dima Alkurdi busar med dottern Hala. Bredvid sitter sonen Yazeh, 3, med feber. Foto: Stefan Mattsson.
Dima Alkurdi busar med dottern Hala. Bredvid sitter sonen Yazeh, 3, med feber. Foto: Stefan Mattsson.

Oroliga för barnen
– De har ju ett annat leverne än vad vi har. När flyktingboende kom på tal tänkte man ”inte nu igen”. Jag är inte alls rasist, och jag har all respekt för människorna som varit med om fruktansvärda saker. Man vill att de ska få hjälp. Men man tänker på gruppvåldtäkten i Mariannelund och annat som hänt. Många var oroliga för sina barn som ska hem från skolan. Det är fint här, men långt till allt. Och om de inte får något att göra, vad ska de då göra?
– Man tänkte också att det var för många. Om det hade varit 10-15 familjer kunde vi haft matlagningskvällar och lärt oss syrisk mat och tagit hand om dem mer. Nu är det hundra.

Naser Katerji, 33, med sonen Samer, 5. De kommer från Aleppo. Foto: Stefan Mattsson.
Naser Katerji, 33, med sonen Samer, 5. De kommer från Aleppo. Foto: Stefan Mattsson.

Har ändrat sig
Men sedan den första gruppen asylsökande kom för sex veckor sedan, har Annika Kask ändrat sig.
– I den första omgången var det många mammor med barn. De hejade och de som pratade engelska berättade att de var så tacksamma att få komma hit till lugnet.
– Med den andra omgången var många ensamkommande barn. De är ju inte barn, de är vuxna. De blir ju vuxna tidigare i de länderna. Men de cyklar omkring här och än så länge är det lugnt. De stör inte alls. Det var den här rädslan innan, men nu är det så lugnt, så.

Barnen fortfarande ordlösa
Bland Annika Kasks nya grannar finns sedan en vecka familjen Alkurdi. För tio dagar sedan landade på Sturup i Malmö, efter fyra månaders flykt från Syrien.
Lilla Yazeh, 3, ligger på soffan och hostar. I går var hans feber så hög att pappa Abdul tog honom till läkare. Nu mår han lite bättre, men både han och lillasyster Hala, 2, är gnälliga – fortfarande utan ord.
– Jag kan inte förstå familjer som skaffar många barn. Två är fullt upp, skrattar Abdul och pussar dottern på pannan.
I kylen finns ägg, köttfärs, bröd, grönsaker och kycklingkorv, som Abdul åkt med bussen och köpt i Ljungbyholm.
– Vi har kommit in i några små rutiner.

Familjen Alkurdi har fått små rutiner. De går upp klockan sex och dricker té, innan de går ut. Foto: Stefan Mattsson.
Familjen Alkurdi har fått små rutiner. De går upp klockan sex och dricker té, innan de går ut. Foto: Stefan Mattsson.

Pratar med grannar om kriget
Familjen går upp vid sex, dricker té. Vid 10-tiden går barnen och mamma Dima ut en stund och leker. Om något behöver tvättas går de till tvättstugan. De promenerar vid havet.
Abdul har åkt in till Ljungbyholm och Kalmar med bussen för att göra sig en bild av var affärer, apotek och annat ligger. Och så pratar de en hel del med andra flyktingar från Syrien.
Grannparet Katerji från Aleppo är också i 30-årsåldern med två små söner.
– I Aleppo regnade bomber och raketer. Vi bodde ofta i trappuppgången eller inne på en toalett för att vara mest skyddade. Men en raket kom rakt igenom byggnaden och dödade våra grannar. Jag såg dem döda. Blod.., säger Naser Katerji och drar med spridda fingrar över ansikten och ned över bröstet.

"Alla vi som är här, är kvar i Syrien i huvudet, fastän man bara vill glömma", säger Abdul Elah Alkurdi och ser familjen på gården. Foto: Stefan Mattsson.
”Alla vi som är här, är kvar i Syrien i huvudet, fastän man bara vill glömma”, säger Abdul Elah Alkurdi och ser familjen på gården. Foto: Stefan Mattsson.

Huvudet kvar i Syrien
Han skakar på huvudet och blicken återvänder.
– Men vi klarade oss. Nu är vi här. Det är otroligt.
Tacksamheten över att vara här är ett mantra, hos alla Aftonbladet möter.
Abdul beskriver det andra gemensamma:
– Alla vi som är här har, trots att vi vill glömma allt, huvudet kvar i Syrien. Alla har en syster, en bror, en förälder, nära vän, som är kvar. Man ser på tv, undrar hela tiden hur de mår, om de lever. Har man inte hörts på telefonen på länge så tänker man att det kan vara slut, säger Abdul.

Tarja Eriksson från kommunen sätter upp datorer och ordnar svenskkurser. Foto: Stefan Mattsson.
Tarja Eriksson från kommunen sätter upp datorer och ordnar svenskkurser. Foto: Stefan Mattsson.

Får lära sig svenska
I huset bredvid Alkurdis hjälper två män från boendet Tarja Eriksson med att sätta upp 14 datorer.
– De har dåligt med pengar, och det de har prioriterar de ofta att ladda sina mobiler med. Så viktigt är det. Med internet kan de nå sina nära och kära utan att det behöver kosta så mycket, säger hon.
Tarja Eriksson är från kommunen och har ansvar för att samordna aktiviteterna för de boende. De ska bland annat få svenskundervisning, trots att det egentligen bara är personer med uppehållstillstånd som har rätt till det.

Mustafa Alkawaf går med tvillingarna Israa och Alaa i vagnen. Även de kommer från Syrien. Foto: Stefan Mattsson.
Mustafa Alkawaf går med tvillingarna Israa och Alaa i vagnen. Även de kommer från Syrien. Foto: Stefan Mattsson.

Lång tid förlorad
Och planer finns på att tillsammans med lokala företag få till praktikplatser.
– Jag tror vi är den första kommunen i landet som satsar på aktiviteter redan för de asylsökande. I den här gruppen från Syrien vet vi ju att de flesta kommer att få stanna. Migrationsverket säger att de har en handläggningstid på tre månader, men det verkar vara längre. Det är lång tid som går förlorad. Och vad ska de göra? De bara är här. Jag förstod inte riktigt att det var så innan jag började med det här, säger Tarja Eriksson.

Yazeh Alkurdi, 3, var hos läkare med hög feber i går. Nu mår han lite bättre. Foto: Stefan Mattsson.
Yazeh Alkurdi, 3, var hos läkare med hög feber i går. Nu mår han lite bättre. Foto: Stefan Mattsson.

Kalmars Lucia
Nästa vecka har kommunen anordnat välkomstfest för de boende.
– Kalmars Lucia kommer hit, och vi kommer att gå i fackeltåg till festlokalen där det blir pepparkakor och lussebullar. Politiker och tjänstemän, över hundra är inbjudna, och vi kommer berätta för dem vad vi kommer att ordna.
– Kommunen hoppas ju att de kommer att vilja stanna här. Vi, som många kommuner, har många som ska gå i pension. Vi behöver mer arbetskraft, och fler språk ute på arbetsplatserna. Det är inget annat än en tillgång.

Familjen Alkurdi vill glömma allt som hänt. Men släkt och vänner är fortfarande kvar i Syrien. Foto: Stefan Mattsson.
Familjen Alkurdi vill glömma allt som hänt. Men släkt och vänner är fortfarande kvar i Syrien. Foto: Stefan Mattsson.

Stora skulder efter flykten
Abdul säger att han har svårt för att bara gå omkring utan att göra något. Han erbjuder sina tjänster till dem som behöver hjälp med datorerna, som snart är klara att använda. Han vet att det dröjer tre månader innan nästa Migrationsverket-kontakt.
– Jag längtar efter att jobba, först och främst för att betala av mina skulder.
När familjen lämnade hemmet i sönderbombade Homs hade de motsvarande 26 000 kronor. Men smugglarna krävde 95 000 kronor och att leva under fyra månader kostar. Familjen är skyldig släkt och vänner sammanlagt 100 000 kronor.

Hala Alkurdi, 2, har fått vinterskor av en busschaufför som läst om familjen i Aftonbladet. Foto: Stefan Mattsson.
Hala Alkurdi, 2, har fått vinterskor av en busschaufför som läst om familjen i Aftonbladet. Foto: Stefan Mattsson.

Skor från busschaufför
På sängen ligger mjukdjur som ett par familjer kom med i Malmö efter det första reportaget och i dag får familjen Alkurdi vinterskor, köpta av en busschaufför i Stockholm som frågat Aftonbladet efter deras storlekar: 43, 39, 28 och 25.
– Tack, tack, tack, tack!
Verkligheten är svår att skildra utan att förändra.
Men det är inte bara medieuppmärksamhet som får omgivningen att känna med nyanlända från kriget. Byborna har slutat protestera och samlar sedan slutet av september in kläder, leksaker, cyklar och barnvagnar.
– Vi har inte efterfrågat det aktivt, det har gått från mun till mun och via en Facebookgrupp, säger Fredrik Skott, som driver Kolbodabaden med sin fru.
Hustrun har jobbat en hel del med att dela upp kläderna i storlekshögarmärkta på svenska och arabiska. Konferenslokalen liknar en välordnad second hand-butik, utan kassaapparat.

Fredrik Skott driver Kolbodabaden tillsammans med sin fru. "Vi gör det av två skäl. Dels för att tjäna pengar på det, men också för att det känns bra i hjärtat", säger han. Foto: Stefan Mattsson.
Fredrik Skott driver Kolbodabaden tillsammans med sin fru. ”Vi gör det av två skäl. Dels för att tjäna pengar på det, men också för att det känns bra i hjärtat”, säger han. Foto: Stefan Mattsson.

Alla måste ut i mars
Fredrik Skott är lättad över att protesterna lagt sig.
– Det var en jobbig period. Men vi var säkra på att det inte skulle bli problem. Vi hade en sådan stor stöttning av kommunen.
Han berättar att de runt 20 asylbarnen i skolåldern redan börjat på skolan två kilometer bort.
– Mina barn går i den skolan. Det fungerar jättebra.
Enligt kontraktet med Migrationsverket får Kolbodabaden 165 kronor per person och dag. Det blir knappt en halv miljon kronor i månaden.
Kontraktet kommer paret Skott dock senast säga upp i mars. Under sommarhalvåret blir det konferens- och semestergäster som vanligt.
Vad säger han om att vissa sägs sko sig på flyktingströmmen och det desperata behovet av boenden?
– Jo, så är det väl säkert. Jag och min fru gjorde det här av två skäl. Dels att det känns bra i hjärtat, det känns väldigt bra. Men också för att vi tjänar pengar på det. Annars står de här lägenheterna tomma hela vintern, i onödan. Men jag tror att de två skälen är förenliga.

Lisa Röstlund, reporter

  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB