Jag har mött syriska flyktingar i mitt arbete.
En gammal kvinna sökte sig till socialtjänsten efter att hon fick uppehållstillstånd i Sverige. Hon behövde hjälp med bostad och annat, och behövde nog stöd av någon bara att prata med.
Hennes såg ut som en hemlös som inte kunnat duscha på väldigt länge.

Två socialsekreterare träffade henne men under mötet skämdes jag tyvärr för att detta var Sverige.
Hon grät mycket och jag såg ingen sympati för hennes lidande. De såg ned på henne, uppenbarligen, och varnade henne för att om hon reser igen till sin dotter som bor i Danmark, kommer hon att förlora platsen på socialtjänstboendet som hon kommer hamna i .
De krävde också att hon måste sova där varje natt.

Hon visste inte hur hon skulle åka till boendet, men ingen av de två har visat nåt intresse för att hjälpa den här klienten, trots att hon inte visste var hon skulle ta vägen.

Hon satt grät och grät! Hon sa ”Jag vet inte vem som ska hjälpa mig, var ska jag ta vägen, hur ska jag söka bostad? Jag vet ingenting…”

Det var en svårt upplevelse. Landet måste ha bättre resurser efter asylansökningsperioden. Det borde vara så, särskilt med tanke på att det handlar om människor som får permanent uppehållstillstånd.

/X