Text: Martin Schibbye Foto: Jonas Gratzer

I maj 2014 tog militären makten i Thailand. Sedan dess har demokratiaktivister dömts hårt i särskilda militärdomstolar.
Martin Schibbye har mött studenterna som riskerar upp till sju års fängelse för att de hållit ett protestmöte mot den styrande juntan.

Luften är ugnsvarm.

En ung kvinna med svart träningsjacka går med lätta steg mot universitetsområdet i Thailands näst största stad Khon Kaen. Flera gånger stannar hon upp, väger på steget, och vänder sig om för att försäkra sig om att hon inte är förföljd.

Ingenting är längre som det varit. Förutom solen som bränner från en molnfri himmel över den 21-åriga Jutamas Srihutthaphadungkit, eller ”Ying ” som hon också kallas.

Allt verkar lugnt. Och det är just det som är problemet.

– De flesta nickar, ler och säger att allt är ok. Men på insidan är ingenting ok, säger Ying och slår sig ner på en bänk av cement.

Det är dagen efter ännu en sömnlös natt.

Skoluniformen har hon lämnat hemma i protest. De två första åren av juridikstudier gick bra. Sedan tog militären makten i maj 2014 och hon kände att hon var tvungen att agera.

– Att vara rädd är normaltillståndet i landet, men vi har vant oss nu, säger hon och drar fingrarna genom det kolsvarta håret.

Hallå, Martin Schibbye, journalist

VAD ÄR BLANK SPOT PROJECT?

– En medborgarfinansierad sajt för utrikesjournalistik. Ett sätt att tillsammans säkerställa att vi rapporterar från världens vita fläckar. Vår roll är inte att hantera nyhetshändelser som Ukraina, IS och Ebola, utan konflikter som hamnar utanför det mediala strålkastarljuset.

Hur funkar det?
– Crowdfunding. Vi slog nordiskt rekord då vi drog in 1,3 miljoner från 2 500 uppbackare. Reportagen är fria på sajten, men som medlem får man tillgång till journalisterna och får bygga historierna med redaktionen.
Hur mår utrikesjournalistiken idag?
– Tillfrisknande. Den var nästan nere för räkning – medierna genomgår ett stålbad och många har skurit i utrikesrapporteringen. Men sista halvåret syns en mängd positiva tecken. Många inser vikten att rapportera om omvärlden med kängorna på marken.
Varför får Aftonbladet publicera detta reportage?
– Historierna som berättas är för viktiga för att bara finnas hos oss. Aktivisterna i det här reportaget tog stora risker genom att prata med oss så deras ord bör nå så många som möjligt.

Thailand står svenskarna nära, varför är demokratin i landet en ickefråga?

– Jag har länge känt den frustrationen. Det är svårt att få redaktionerna intresserade av denna mångfacetterade konflikt. Varje demokratiskt val slutar med en kupp. Det är en av asiens blodigaste konflikter. I ambassadrapporterna ser man hur de satt läppstift på landet för att kunna sälja JAS-plan. Och det måste man belysa…

Thailand. Ett land lika älskat som obevakat bortom turistreklamens klichéer. Medan mediernas strålkastarljus söker sig mot Iran, Grekland och flyktingkrisen hårdnar militärens grepp.Det land som under ett par år på 1990-talet var en lysande demokratisk fyr i Sydostasien faller som en sten mot botten i pressfrihetsrankningen.

Även om den senaste kuppen är den 12:e sedan 1932 och demokratin har kommit och gått i landet, så är det annorlunda den här gången.

Det verkar som om generalerna vill stöpa om den politiska scenen ­ för gott. Under året som gått sedan kuppen har 751 personer frihetsberövats och 4 528 förhörts för ”politiska brott”, enligt den thailändska organisationen iLaw. Att sitta offentligt och äta en smörgås eller läsa George Orwells roman 1984 kan räcka för att bli misstänkliggjord. Flera av de gripna har vittnat om tortyr. För första gången sedan 1970-talet har militärdomstolar tagits i bruk för att döma civila.

Straffskalan är drakonisk. Från tre år för militärkritisk graffiti till 50 år för kritiska poster på Facebook om kungahuset.

När landets kuppmakare Prayut besökte universitetet i Khon Kaen ställde sig Ying och hennes vänner framför scenen. Inspirerade av Hollywoodfilmen Hungergames höll de upp tre fingrar i luften som en symbol för det kuvade folkets upprorsvilja mot den alltmer auktoritära staten.

Mer krävdes inte för att mobilisera ett hundratal poliser, arméfordon och säkerhetstjänst till universitetsområdet.

– Vi greps och tvingades att genomgå en ”attitydjustering” och underteckna ett dokument där vi gav upp våra rättigheter och lovade att aldrig protestera mot militärdiktaturen igen. I så fall väntade åtal och långa fängelsestraff, minns Ying.

Det är svårt att ta till sig att militären anser att det är en av Thailands farligaste kvinnor som sitter bredvid mig på en bänk under vävarfåglarnas bon i träden framför den juridiska fakulteten.

– Jag förstår inte vad jag gör som är så farligt, säger hon.

Hon är varken arg eller frustrerad. Mest trött. En trötthet som varken semester eller vila kan åtgärda. En trötthet som kommer av att ha levt under stark stress länge.

Ett stenkast bort, vid ingången till universitetet, står ytterligare en av gruppens medlemmar, klädd i en svart träningsoverall och håller utkik. Bortom parken hukar en annan aktivist som låtsas knyta skorna.
På pappret är studentgruppen Dao Din en miljögrupp som sedan 1970-talet arbetat med att få universitetets studenter att börja källsortera och bevara landets naturresurser, men i arméns ögon utgör verksamheten ett nationellt hot mot kung och fosterland.

För Ying började allt med en studieresa till landsbygden.

– Från början sket jag i allt, jag var som alla andra studenter, men under resan ut på landsbygden fick jag upp ögonen för människornas situation. Och efter det så kände jag att jag måste göra något åt orättvisorna.

Med sina tre fingrar pekade ungdomarna på en stämning som länge legat under ytan i det
thailändska samhället och gav eko över hela landet.

– Polisen och armén har sina ögon på oss. Vi är ständigt övervakade, säger
Ying.

En efter en kommer gruppens medlemmar fram ur skuggorna och slår sig ner som
en mänsklig mur kring Ying. En del har skoluniformens alla knappar knäppta.

Andra bär den juridiska fakultetens träningsoverall. En av medlemmarna är långhårig och med en klädstil inspirerad av Che Guevara.

En jämförelse han genuint ogillar.

– Vi har inga internationella förebilder, vårt engagemang handlar om att
protestera mot det som sker nu, här i Thailand.

Stämningen är spänd. För första gången på två år ska det hållas kårval på Universitetet. Det är bara ett problem: det finns bara ett parti att rösta på.

Efter långa diskussioner valde gruppen att i morse lansera ett eget parti som de döpte till ”Artikel 44” efter den paragraf i den tillfälliga konstitutionen som ger militären oinskränkt makt.

– Vårt första vallöfte är: bort med skoluniformen – det är det för varmt för. Vi borde få ha på oss vilka kläder som helst. Jag har inte sett några belägg för att skoluniformen påverkar hjärnan och argumentet att uniformen kan minska gapet mellan rika och fattiga studenter köper jag inte. Se på verkligheten. Föräldrarna måste ju panta smycken för att ha råd med
skoluniformen. Är det bra? frågar sig Ying och de andra nickar instämmande.

Det andra kravet de går till val på är: ”Nej till pennalism”.
– De som är äldre måste sluta att plåga de yngre…

Det tredje kravet blir hängande i luften outtalat för en sekund.

– Och sedan så vill vi avsätta militären, så klart, i grunden går vår
kampanj ut på att ge tillbaka makten till folket, säger Ying.

De har inte ens försökt få sitt parti formellt godkänt inför valet. För att kunna göra det måste medlemmarna visa att de är ”moraliska” och ha en viss nivå på betygen.

– Orka! Vi pallade inte, vi bara drog i gång vår kampanj!

På frågan hur valet ska gå till, säger Ying att det är komplicerat men att hon ska visa oss.

– Följ med, säger hon och reser sig hastigt.

Man kunde argumentera för att polariseringen i Thailand inte är ny. Sedan ett decennium har vi sett rubrikerna om rödskjortor mot gulskjortor, gatustrider och brinnande bildäck framför de luftkonditionerade
köpcentrumen.

Efter den näst senaste kuppen 2006 fördrevs den folkvalda premiärministern Thaksin Shinawatra, och maktkampen har sedan dess färgats av de rojalistiska gulskjortorna som kräver ett upplyst styre och rödskjortorna som vill se att valresultaten respekteras.

Även om närmare 3 000 personer fick sätta livet till i ett ”krig mot drogerna” under Thaksins styre så vann han stor popularitet framför allt i norr genom att införa en hälsoreform, stötta småskaligt företagande och behandla ”lantisarna” som människor.

Landsbygden utanför och själva staden Khon Kaen är känd som rödskjortornas starkaste fäste. I regionen var Thaksins miljardsatsningar på rissubventioner och lokala vårdcentraler omåttligt populära. Här stoppades tågen till Bangkok under protesterna 2011 och här sattes regeringsbyggnader i brand.

Det är också den plats som allra hårdast har fått känna på militärens makt efter kuppen. Kort efter kuppen fängslades rödskjortornas ledare och släpptes först när de skriftligen lovat att inte ägna sig åt politik. Alla de så kallade ”rödskjortornas” tv- och radiostationer är förbjudna och tiotusentals hemsidor har blockerats under året.

Ett åtal pågår för närvarande mot 26 aktivister som anklagas för att ha förberett ett terrorattentat, något som tillbakavisas som påhittade anklagelser av både de åtalade och av människorättsorganisationer.

De militära undantagslagarna vilka innebär att folksamlingar på fem personer eller fler är förbjudna upprätthålls med järnhand.

Förklaringen till varför städerna och byarna i norr är politiskt fnöske i den thailändska politiken ligger också i att de som bor här sedan länge rest och arbetat i Bangkok.

Många av kvinnorna i byarna jobbar i semesterparadisen när det är högsäsong. Många av männen kör taxi i Bangkok. Däremellan reser de hem. Människorna från norr står med ett ben i jordbrukssamhället och ett i den pulserande huvudstaden.

Thailand är i dag så pass delat längs förkastningssprickor mellan klass och stad att den övre medelklassen, eller alla de som inte kör taxi eller jobbar i jordbruket, i stor utsträckning deklarerar att de föredrar diktatur framför en demokrati med ständiga proteströrelser.

Eliten i Bangkok, organiserade i det gula ”demokratiska partiet”, ser Thaksin och hans illitterata bönder som ett hot mot den gamla ordningen. Oavsett bevekelsegrund är alla överens om att kuppen i maj satte ett effektivt stopp för både gatuprotesterna och det politiska samtalet. Det blev tyst.

Dödstyst.

Medan journalister sökte med ljus och lykta efter oppositionella röster, handlade den stora berättelsen om tystnaden.

Om hur politiker kastade sina mobiltelefoner i floden och brände sina röda skjortor. Om censurerade medier och stängda radiostationer. Tills plötsligt nyheten sipprade ut om studenterna som tröttnat på att vara rädda.
Som punkterat ytspänningen genom att hålla upp tre fingrar i luften.

Laddningen ligger som åska i luften när Dao Din-gruppen rör sig mot vallokalen. Alla studenter som de möter på den asfalterade gången genom det lummiga universitetsområdet uppmanas att rösta bort militärdiktaturen genom att lägga sin röst på det nybildade partiet.

– Ni måste använda er rösträtt, det är demokratiskt viktigt, kryssa inte i
någon ruta utan skriv bara ”Nej till militärdiktaturen” på valsedeln så att
den blir ogiltig, ropar Ying till de förbipasserande.

De flesta låtsas inte höra och hastar förbi med skolböckerna hårt tryckta
under armen.

– Innan kuppen var de flesta ointresserade av politik. Efter kuppen är situationen densamma, säger Ying.
– Många vet inte ens vad det innebär att militären nu har makten. De bryr sig inte. Det är lite obehagligt med tanke på att våra klasskamrater är Thailands framtida politiker och advokater, fyller Noi i.

Gruppen tror sig ändå ha ett tyst stöd på universitetet och de förstår att alla inte är beredda att låta sig fängslas. Priset för att protestera är högt och militären har knackat på hemma hos deras föräldrar och frågat om hur de uppfostrat sina barn.

– Vi vet att många av lärarna stödjer oss, men de kan inte visa det öppet,
det är för farligt, berättar Ying.

Minuten senare står vi framför anslagstavlan. Efter någon sekunds tvekan sätter Ying upp den rosa A4-lappen som kräver ett slut på diktaturen med blå tejp.

Förbi strömmar studenter på väg in i vallokalen för att rösta.

– Två minuter, tror Ying.

Andra hoppas på fem. Frågan om hur många minuter planschen kommer att få sitta uppe delar gruppen i två läger tills de enas om att det viktiga är att få en bild av den innan den tas ner.

Dao Din:s Facebookgrupp har 30 000 följare.

– Arméns underrättelsetjänst läser allt och enligt dem är vår Facebooksida
ett hot mot den nationella säkerheten i kungariket, säger Ying.

Tre av aktivisterna ställer sig bredvid anslagstavlan. De tvekar en sekund. Som när man leker sten, sax och påse och inte vill avslöja sitt val före motparten. Så räknar de till tre, ser på varandra och håller triumfatoriskt upp tre fingrar i luften: frihet, jämlikhet och broderskap.

– Egentligen borde jag plugga inför tentorna. Vi är inne i en examensperiod,
jag har egentligen inte tid med den här militärdiktaturen, säger Ying och
skrattar.

När de vänder ryggen till rivs lappen ner av en civilklädd man i svarta solglasögon.
Det dröjde inte ens en minut.

I väntan på valresultatet drar sig gruppen undan till ett närbeläget café. Förutom arbetet för demokrati är livet som student sig likt: tentor, musik och fylla.

– Vi krökar varje dag, målet är att bli full, berättar en i gruppen och börjar nynna på ledmotivet ur filmen Les Miserables. ”Do you hear the people sing, singing the songs of angry men, this is a music of a people who will not be slaves again.”

Filmen har förbjudits på stadens biografer och studenterna som sjungit sången högt har tagits in på förhör. Dagtid vågar de bara nynna på melodin.

– Vi kan inte sjunga den öppet längre.

Dagens aktion är en testballong av hindenburgska dimensioner och efter en stunds väntan på valresultatet är beslutsamheten som bortblåst och tvivlet börjar gro.

Ingen vet hur många som kommer att skriva nej till militärdiktaturen på valsedlarna. Ingen vet heller hur valförrättarna kommer att reagera.

– Vi måste göra något, detta kanske inte är det mest genomtänkta, men vi måste göra något, säger Noi och sippar på kaffet som för att peppa sig själv.

På hennes t-shirt sitter en röd stjärna över bröstet.

– Vi är influerade av Che Guevara och den sidan, kanske är det därför de är rädda för oss, men vi är inte kommunister. Det är den gamla generationens tolkningar av den röda stjärnan, vi har våra egna.

Så blir det tyst igen.

Samtalet glider över till att handla om att lila är det nya gula. Att rojalisterna börjat använda drottningens färger i stället för kungens gula. Och så om det allra heligaste, det man inte får prata om. Och om det jag inte får skriva: Tankar om hans majestät.

Men de flesta sitter tysta. Ständigt denna tystnad som alla bär på. En tystnad som skaver under bröstbenet.

– Militären har vapen och fängelser. Därför är alla i Thailand tysta. Folk vänjer sig och de äldre har för mycket att förlora, men inte vi studenter, vi har inget att förlora, säger Noi.

Några studenter reser sig och drar sig bort mot vallokalens trappa där rösträkningen ska ske öppet.

– Jag förväntar mig inget, på så sätt kan jag inte bli besviken, men jag är nervös, jag är alltid nervös, jag tror det är normalt att vara nervös med tanke på vad vi riskerar, säger Noi och tar en paus. Utanför har det börjat blåsa. En jordig doft sprider sig från marken i väntan på det regn som ska snart ska falla.
På andra sidan fönstret har ett hundratal nyfikna studenter samlats.

– Jag har inga förhoppningar, i verkligheten ger det säkert inget, men principiellt känns det viktigt att ha skrivit ”Nej till militärdiktaturen” på valsedeln. Man ska alltid rösta i val, även om det bara finns en kandidat, säger Noi och sveper det kalla kaffet.

Det dova ödesmättade ljudet från Dao Din gruppens trummor med hårt spänt skinn ekar mellan universitetsbyggnaderna. Sorlet från klungor med studenter som samlats för att invänta resultatet stiger mot trädkronorna.

Alla tystnar när en bister man i rosa skjorta och svarta skor ställer sig på trappan framför de tre valurnorna.

– Av de 1 050 studenter som har rösträtt så kom 250 och röstade, inleder han.
Noi småler.
– Ja, varför rösta nu, när man kan få rösta igen om 20 år.

Sedan börjar han räkna rösterna, samtidigt som medlemmarna i Dao Din-gruppen slår sig ner tillsammans vid ett av borden.

Det är en annorlunda valvaka. Asfaltsplanen är nästan tom. Om detta ger en bild av landets demokrati på lokalplanet så visar det snarare på bristen.
Valet hölls med 24 timmars varsel och få kände till det.

De sju sammansvurna stirrar på den första valsedeln som hålls upp. En av dem har tagit med sig en trumma. En annan en gitarr.

– Vi ska försöka skapa en demokratifestival av detta riggade val, säger en av studenterna.

Det går så där.

Den första valsedeln tas fram, kontrolleras och godkänns som en röst på den enda kandidaten. Den andra likaså.

– Endorse, endorse, endorse, ropar valförrättaren ut samtidigt som streck
dras på en svart tavla.

Minuterna går och röst efter röst intecknas till stöd för den enda kandidaten.
Alla väntar på vad som ska ske när en ogiltig röst dras fram. Kommer
valförrättaren att läsa texten på valsedeln? Eller kommer han bara att konstatera att den är ogiltig?

– Godkänd röst för kandidaten, godkänd röst för kandidaten, repeterar mannen
i den rosa skjortan.

Det dova ljudet av en handflata mot det hårt spända trumskinnet ackompanjerar den entoniga rösten.

Studenterna börjar se uppgivna ut och blickarna andas tvivel. De själva måste ju i alla fall ha vågat. Eller?

– Godkänd röst för kandidaten, godkänd röst för kandidaten…

På ett av de nedersta trappstegen står den civilklädda mannen som rev ner valplanschen och tar kort på medlemmarna i Dao Din-gruppen med sin mobil.

Så plötsligt blir mannen i rosa skjorta tyst. Trycker valsedeln hårt mellan tummen och pekfingret och tvekar någon sekund för länge.
Så ser han upp och säger med samma mekaniska röst.
– Icke-godkänd röst!

Sedan tar han snabbt som en kobra upp en ny valsedel och fortsätter att läsa.

– Godkänd röst för kandidaten, godkänd röst för kandidaten…
Men det är för sent.
Förtrollningen är bruten.

De sju edsvurna flyger upp från bänken och skriker rätt ut i luften med lungornas fulla kraft. De kramar om varandra och hoppar upp och ner i ren glädje.

Mannen med trumman bankar febrilt och från gitarren hörs allt hårdare riff.
I bakgrunden läggs den icke godkända rösten i en stor tom låda av plåt och jublet vet inga gränser.

Det tar ett tag innan ordningen är återställd, men stämningen blir sig aldrig mera lik.

Och precis när allt lugnat ner sig kommer ytterligare en icke godkänd röst.

Och en till.

Och en till.

Strecken på tavlan bredvid dörren blir fler och fler. Valförrättaren nämner aldrig med ett ord vad som står på de röster han ogiltigförklarar. De hamnar snabbt i plåtlådans mörker.

Men alla vet: Nej till militärdiktaturen.

Efter en timme är alla röster redovisade och efter att valförrättaren förklarat att en segrare är utsedd vänder han på klacken.

En halvtimme med trimmad moped från universitetet i Khon Kaen ligger ett slitet och anspråkslöst hus i två våningar.

Att säga att aktivistgruppens högkvarter ser stökigt ut vore förskönande. Det ser ut som om någon kastat in en handgranat i en redan sunkig studentkorridor: ölflaskor, skitiga kläder och trasiga plaststolar ligger huller om buller efter gårdagens fest. Ett sömndrucket ansikte tittar ut och två hundar stryker sig mot stolsbenen av plast.

I hörnen står säckar med ekologiskt ris som de säljer till förmån för bönder i regionen. På plasten har de klistrat fast en etikett som bär rörelsens namn: ”Dao Din Rice”.

En i gruppen tar helt sonika fram en vattenslang och spolar rent ett bord och ett par stolar av rotting.

Berättelserna om bra fester varje kväll verkar stämma.

Det är ett rastlöst gäng. De rör sig ständigt. Kollar sina telefoner och kastar kommentarer mellan varandra. Ying och Noi slår sig ner och börjar plocka fästingar på de två hundarna. Killarna i gruppen röjer upp bland flaskor och pillar fram kapsyler som trampats ner i leran. På frysen där de förvarar is till ölen sitter ett klistermärke med texten ”kyla för fred” andra klistermärken vittnar om proteströrelser mot dammbyggen och för lokalbefolkningens rätt till jordbruksmark. På en fransig banderoll står det ”det fattiga folkets nätverk” och i ett hörn ligger flygblad med texten ”Ingen privatisering av universitetet”.

När studenterna röjt upp så att det går att sitta på en tom yta börjar de analysera valet.

– På ett sätt gick det som förväntat, den enda kandidaten vann, men de 15 ogiltiga rösterna var mer än vi vågat hoppas på. Det är ingen liten sak, det är en stor seger att så många skrev ”Nej till militärdiktaturen” på sina valsedlar, konstaterar Noi.

Utanför huset passerar två mopeder vars förare bär mörka visir på den glest trafikerade vägen.

Före kuppen arrangerade gruppen resor ut på landsbygden för att lära sig om böndernas situation, men nu har studieresorna förbjudits av militären. På bordet ligger foton från tidigare resor. Bilder på milsvida risfält. Barfota bönder som reflekteras i vattnet.

Det ser ut som tavlor ­ men epicentret för de politiska protester som skakat Thailand det sista decenniet. På landsbygden utanför Khon Kaen har byborna i generationer kämpat mot skogs- och gruvbolag, mot diskriminering och för sina rättigheter.

Före kuppen avgick ofta bilkaravaner till Bangkok med demonstranter men allt det har stannat av.

Tankarna rör sig kring en resa till Mexiko i stället.

– Vi har sett på nyheterna hur bönder kämpar mot gruvbolag där, förklarar
Noi.

Bakom henne sitter ett diplom som gruppen fick av den thailändske kronprinsen för sitt miljöarbete. Diplomet sitter fortfarande uppe men är blekt av solen.

– Vi tvekade om vi skulle ta emot det, men vi behövde pengarna för att kunna ta oss ut på landsbygden och studera förhållandena, säger Noi.

Bredvid diplomet sitter ett bortglömt städschema för vem som ska vattna, diska och gå ut med soporna.

I bakgrunden hörs ljudet av kapsyler som tvättas i en plastbalja. Allt återvinns och ska bli till konstföremål som kan säljas på den lokala marknaden för att dra in pengar till de Mexikoresan.
Noi berättar att hon är den första i sin släkt av risbönder som läser på
universitetet.

– När jag kom hem under ett lov och berättade för min familj om idén med
ekologiskt jordbruk blev de förbannade och sa ”vi skickade inte dig till universitetet för att du skulle bli bonde”, säger hon och skrattar så att hon måste torka av glasögonen på den svarta t-shirten.

I ett land där allt handlar om status är det första man frågar nya vänner alltid varifrån de kommer och vilka skolor de har gått på. Allt umgänge skiktas efter klass, bostadsort och hyns vithet. Noi berättar att hon alltid skämts för att berätta att hon är från Issan och att hennes släkt och vänner alltid känt sig marginaliserade.

– Jag tror det beror på tv. Alla som är med på tv som är från Issan serverar eller städar. Jag sa alltid att jag är från Thailand. Men i skolan ifrågasattes det alltid och jag fick frågor om jag ”var thailändare”. Men nu är jag stolt, säger Noi och borrar ner tårna i de röda plastsandalerna samtidigt som hon trycker upp glasögonen i pannan.
Vändpunkten kom när hon gick med i studentgruppen och började prata politik med andra studenter.

Hon förstod att studenter från södra Thailand stod inför samma dilemma.

– Det är något som den thailändska staten bestämt att det är dåligt att vara från norra delen av landet och att vara thailändare är något överlägset, men det är ju inte så, thaiheten är till stor del påhittad.

Vid den senaste resan hem till familjen frågade hon sina föräldrar rakt ut hur det låg till och fick veta att hela släkten egentligen härstammar från dagens Laos.

– Nu är jag stolt. De som är från Surin får alltid höra att de är kambodjaner och mer khmer än thai. Så det verkar vara så för alla som inte är från Bangkok. Den thailändska staten kräver att vi utplånar vår identitet och ersätter den med ”thaihet”, det vore bara fel.

Hon avbryts av att en katt hoppar upp på bordet och stryker sig mot Noi. Det är åska i luften och molnen blir mörkare och mörkare.
Vinden ökar i styrka och det rasslar i lövverket. Hönorna söker skydd.

Noi tar fram sin mobil och börjar spela den thailändska varianten av ”vem vill bli miljonär”. En katt med tre ben hoppar förbi en trasig fläkt.
Ansikten lyses upp av mobilskärmarna.

Några av Thailands farligaste ungdomar böjer sig fram över skärmen och huttrar i regnet.

– Vår generation måste göra något för att förändra detta, men det betyder inte att vi gör det för landet, vi gör det för oss själva. Om vi bara låter detta passera måste vi leva under en militärdiktatur, det vill jag bara inte, jag vill leva i frihet, säger Noi.

Plötsligt slår en blixt genom luften. Åskan kommer kort efteråt.
– Skriv att allt vi vill är att tystnaden bryts, att fler tar ansvar för samhället och gör något. Just nu är vi en utrotningshotad art. Vår sort börjar bli oroväckande ovanlig i Thailand

Trots att de vet att de riskerar att gripas och dömas för att ha hållit en
politisk sammankomst med mer än fem personer så planerar gruppen att demonstrera
igen.

– Det här handlar inte om oss, efter tentaperioden kommer vi att
demonstrera igen, säger Noi och knackar tre gånger med tre fingrar på
bordet.

Plötsligt står han bara där i talarstolen: Generalen. Thailands självutnämnda premiärminister och kuppmakare, Prayuth Chan-ocha.
Han tar ett fast grepp om mikrofonen och kisar i de starka strålkastarna mot hundratalet församlade representanterna för internationella medier och drar ett djupt andetag.

För bara en månad sedan hotade han att avrätta ”kritiska” journalister med hjälp av en exekutionspatrull.

– Ni ska inte tro på allt som står i tidningarna om mig, inleder han.
Journalisterna slutar äta och tittar upp. Besticken klirrar när de läggs ner mot porslinstallrikarna.

Servitörerna stannar i sin senaste rörelse och det blir knäpptyst i den enorma konferenslokalen på det femstjärniga hotellet i centrala Bangkok.

Det hade ryktats att generalen som alla viskar om skulle dyka upp på en av regionens största mediekonferenser, och plötsligt uppenbarade sig ett tillfälle att ställa frågor till makten om varför de fängslar studenterna i norr.

– Ni kanske tycker jag är jobbig, men ni behöver höra vad jag har att säga: var inte sådana negativa nejsägare som människorättsorganisationerna, fortsätter generalen.

Allt han vill är att medborgarna ska vara ”lyckliga” och han återupprepar det han sagt i alla tal efter maktövertagandet.

– Mitt politiska projekt handlar om att införa ”hållbar lycka” i Thailand, förklarar han.

Armén har arrangerat festivaler med musik, gratis mat, dryck och hårklippning, dessutom har generalen själv haft den goda smaken att framföra budskapet om ”lycka” i en egen komponerad popsång.

– En del gillar inte mig. En del stänger av tv:n när jag talar. Men jag vet
vad ni gör, jag följer er överallt, fortsätter generalen.
De församlade journalisterna skrattar inte.

– Jag är inte er fiende, fortsätter han.

Det är mycket han vill berätta och förklara när han nu har chansen att tala ostört: om framtidsplaner, ekonomisk tillväxt och varför saker och ting är som de är i Thailand.

Så mycket, så entonigt och så fort att tolken uppgivet slår ut med armarna.
Generalen ser paniken hos tolken och ökar tempot. Retoriken är passivt aggressiv, med en tillbakalutad sarkastisk ton.

– Jag har aldrig, aldrig stängt ner någon tv-station, eller någon tidning, jag respekterar er, men ni måste hålla ordning i ert eget hus. Jag mobbar ingen, jag respekterar ert yrke, men ni måste stödja vårt land, fortsätter han.

De internationella korrespondenterna skruvar på sig.

När han så plötsligt uppmanar alla journalister att flyga Thai Air ”eftersom flygvärdinnorna är vackra, eller ja de brukade vara det”, sätter bordsgrannen nästan den kallnade maten i halsen.

Arrangörerna börjar flagga för att tiden är slut och möts av ett hånfullt grin.

– Va, är min tid slut? Nej jag tänker inte sluta. Jag har mer att säga, varpå han lägger i en än högre växel och översättaren tvingas lämna scenen utmattad.

En ny tolk kommer upp och får ta vid i ett nytt resonemang om pressens påstådda frihet.

Så plötsligt och lika oväntat som han dök upp avslutar generalen med att fråga om någon har några frågor och innan någon hinner fråga om de fängslade studenterna konstaterar han snabbt att ”det får räcka för i dag”, och så är han borta.

Lika plötsligt som han dök upp.

En månad senare kommer nyheten via sms: Sju medlemmar i studentgruppen Dao Din har gripits. Att trotsa förbudet mot manifestationer och kräva fria val på årsdagen av kuppen blev för mycket för militären.

– Försök inte lura mig och tro inte att ni kan göra eller säga vad som helst ”eftersom Thailand är en demokrati”, ni verkar ha missförstått läget. I dag är det jag som bestämmer reglerna och ni måste följa mina regler, kommenterar Prayut.

Men denna gång sker inte gripandet i tysthet.
Över hela Thailand samlas unga människor på universiteten och kräver att studenterna omedelbart ska sättas på fri fot. Allt fler börjar sätta sitt hopp till studenterna som den kraft som kan visa på en väg framåt, ut ur den politiska låsningen.

– Vårt budskap är att vi hellre sitter kvar än betalar borgen, eftersom vi anser oss vara lika ofria utanför murarna, hälsar Dao Din-studenterna via sin advokat inifrån fängelset.

De åtalas för att ha ”uppmanat till oro på ett sätt som hotar Thailands nationella säkerhet”.

Utanför fängelset samlas hundratals demonstranter och kräver deras frihet. Studenternas fria roll utan kopplingar till några politiska partier gör att de får stöd från både människor från staden och landsbygden.
Militären som är på plats väljer att inget göra. Trots att sammankomsten bryter mot förbudet att samlas fler än fem personer på allmän plats.

Pressad av uppmärksamheten lovat Generalen Prayut att fria val ska hållas
innan årets slut, vilket mildrar den internationella kritiken. Men alla vet att skulle det bli verklighet kommer antagligen ett nytt parti med kopplingar till Thaksin komma till makten.
Över den politiska scenen hänger också frågan om den åldrande monarken Bhumibols hälsa.
Maktkampen som många förutspår ska bryta ut vid hans död pågår redan med full kraft.

Den 8 juli går de sju studenterna ut ur fängelset.
Nu är de sammansvetsade under det nya namnet ”Thai 14” och de säger sig alla tillhöra den nybildade rörelsen för ”Ny Demokrati” (NDM).

– Fängelset är ingen farlig plats, bara en tråkig plats. Var inte rädd för den. Det verkligt skrämmande är om vi låter militärdiktaturen stanna och tyrannisera vårt thailändska samhälle, hälsar de väl ute i friheten.