”Det bästa jag kunde göra”, tänkte jag på vägen hem från ett spinningpass på SATS Odenplan i ottan. Och så tänker jag nästan alltid efter mina träningspass trots att jag skippat en timmes sömn, klivit över bekvämlighetströskeln och pressat mig själv till max.

Spinning var inte igår, men det var idag och jag blev inte besviken. Instuktören körde precis ett sånt pass jag gillar. Hårt, mycket stående och tuff musik medan hon peppad ”ju jobbigare det är destu bättre träning” och ”passet är bara 45 minuter – utnyttja tiden och sen kan du vila”.

Jag kom upp i likvärdig puls som löpning med intervaller och visst var det kul, men långt ifrån löparlyckan. Saknar naturen, vinden, att få ta hjälp av överkroppen med armpendlingar och frihetskänslan mot att vara fastspänd på en cykel i ett mörkt rum. Men även om hälseneinflammationen är bättre vågar jag inte springa på foten än och spinningpasset var det bästa jag kunde göra. Idag.

Direkt innanför dörren börjar ”hemmajobbet” men det är en glad och energipåfylld mamma som tar över när mannen åker till jobbet.