Luften är så mycket friskare här i fjällen och kanske var det den som gav mig kraft att springa milen postgravidrekordsnabbt. Pressade mig till 46 minuter men så var jag också kräkfärdig då jag kom upp för backen till mina föräldrars gård. 

Jag var nära att ge upp och mesa ner tempot efter 7 km, men så tänkte jag – ”va fan! Har jag kämpat med farten i 7 km är det lika bra att ta de sista 3 också. Det enda jobbiga jag gör idag!”.

Tjejmilen är målet och att springa snabbare än för 4 år sen då jag kom runt på 43 minuter. Jag tror det kan gå om jag fortsätter vara ”obekväm” under löpträningen. Kroppen har krafter långt över vårt eget medvetande.

Under löpturen suddades allt det vackra runt omkring mig ut, men nu efteråt kan jag njuta destu mer. Allt blommar och är så levande här.