Jag överlevde! Men det var precis. SJUKT jobbigt är bästa sammanfattningen av Tjejmilen jag kan komma på. Bilden ovan visar en kaxig Anna i startfållan, som jagade 100 meter efter Isabellah Andersson, men den kaxigheten dog efter 1 kilometer. Jag startade för alldeles för hårt och låg på maxpuls i 6 kilometer innan jag kunde andas någelunda normalt igen.

”Jag bryter, jag DÖR” var tanken redan efter 3 kilometer. Men så tänkte jag på vad jag sprang för – unga tjejer som tvingas gifta sig redan som barn, som inte får gå i skolan eller äta sig mätta. ”Måste sakta ner och ta mig i mål. För  Plan Sverige”.

Men efter 6 kilometer kom jag igen och även om det var jobbigt kunde jag andas och orkade spurta in i mål. Resultatet ser du ovan – 42,46 minuter (enligt chippet) och mitt personbästa på 43 är slaget. Nr 79 i mål av 25 761 är väl inte så illa? Nej, jag är OTROLIGT nöjd, för snabbare hade jag inte kunnat springa med den pulsen. 

Nu lägger jag tävlandet bakom mig för i år och ser fram emot soft wellnessträning. Stockholms Brantaste, Stockholm Marathon, Bellmanstafetten och Tjejmilen får räcka 😉

Och förutom ca 30 minuters ren plåga (övriga minutrar var uthärdliga, haha) har dagen varit fantastisk. Att få springa för en bra sak och träffa flera av mina fina bloggvänner. Bl.a. löpproffsen Miranda och Mia samt på bilden ovan Helena och Lovisa som också sprang för Plan ♥

Träffade dock inga av er läsar så förlåt om jag missade er under jakten efter en bajamaja. TACK för att ni stöttat och peppat mig hela tiden ♥

Värt! Nu ska jag bara gosa med barnen, äta god hämtmat och njuta! Målet är nått och jag säger som en av mina stora förebilder – ”jag älskar den här kroppen!”.