Inledningsvis, så att du förstår varför detta djupa inlägg – i detta nu är jag trött. Jag är stressad över saker jag aldrig får gjort och nya saker som dyker upp i dess väg. Tvillingarna är också trötta och gnälliga. Snabbt vill jag få ner några tankar för att sen återgå till det som rullar på utanför min skalle – livet.

Nu när focus gått från min egen träning till jobb har jag inte samma motivation att pressa mig lika hårt fysiskt längre. Istället pressar jag mig hårt psykiskt. Sover för lite, grubblar för mycket över livets stora frågor och den glada tjejen på bilderna i bloggen ÄR glad men skulle behöva relaxa lite mer. Jag har allt jag kan önska mig men vill ändå ha mer och det ogillar jag med mig själv. Visst ska man ha drömmar, visst ska man ha mål, men det gäller att stanna upp och inse att ”jag faktiskt är jäkligt bra som jag är. Jag behöver inte bevisa det för er eller någon annan.”

Det var några av tankarna som bearbetades under morgonens löprunda. Jag måste inse att jag inte är Superwoman men ändå klarar av ett liv med 4 små barn, driva en välbesökt blogg, hålla kroppen i form och vågar satsa på eget företag. Men i ryggen har jag ju också en underbar familj. Och man som jag faktiskt ska gå ut och käka med ikväll. Det har inte hänt sen vår bröllopsdag 2011. Säger en hel del om hur min vardag ser ut.

P.S. Känns redan bra efter att få skriva av sig här och med detta fiskar jag inte efter hejjarop. Vänd det jag skrivit till dig själv istället – du är också bra. SJUKT bra! 🙂 D.S.