Jag har på vad jag trodde skulle bli en kort period av mitt liv lagt om mina prioriteringar. Sambo, barn, husköp och karriär har totalt slukat mitt fokus. Jag har liksom lallat runt i min egen lilla bubbla och tänkt att träningen den kommer tillbaka sen när allt har lugnat ner sig lite. Men när jag räknade härom dagen så insåg jag har det gått sex år sedan jag tränade aktivt. Jag har på dessa sex år blivit en trött soffpotatis som valt att blunda för alla bieffekter som latmasklivet ger. Men fy vad trist det är att inte ha någon energi, ständigt vara trött, känna sig mosig och orkeslös jämt. Tycker inte ni också det?

Nej nu får det vara slut med det. Inget kommer att förändras om man inte själv gör en aktiv insats, livet kommer heller inte att lugna ner sig. Sambon, barnen, huset och jobbet kommer (förhoppningsvis) alltid att finnas där och därför måste jag addera träning till detta.
Nu är det på riktigt. Nu tar jag mig an en av de största utmaningar jag varit med om i mitt liv. Att hitta träningen i en ny vardag.
Det känns fortfarande overkligt att jag vunnit en sådan otroligt häftig vinst. Att jag tillsammans med Johanna kommer att vara i New York om bara några månader för att springa en mil i central park. Sjukt! Stort!

Mitt mål är att klippa milen på en timme och med proffsiga Simon som löpcoach, snabba Johanna som inspirationskälla och er som hejarklack så kanske jag till och med kan slipa till siffrorna ännu mer. 😉

Nu tar jag den här chansen och jag hoppas verkligen att fler tar den tillsammans med mig.