Äntligen samlades trion som tillsammans driver den här bloggen. Tidigare har bara Simon haft förmånen att träffa oss båda, men aldrig samtidigt.
Jag och Johanna hade hittills endast kunnat följa varandra genom bloggen och andra sociala medier. Men nu var det alltså dags.

Alla tre. Tillsammans. Samtidigt. I backintervaller.

Hade du frågat mig för bara tre månader sedan så hade jag antagligen föreslagit andra förhållanden att träffas på, men idag kändes det helt rätt att det skulle vara under ett hårt träningspass.
Det är vår gemensamma nämnare. Vi ska träna hårt på varsitt håll och tillsammans, vi ska pressa ur varenda gnutta av den här upplevelsen och vi ska njuta av att korsa mållinjen i central park och känna oss nöjda med våra insatser.

Dagen idag blev precis enligt förväntan, Johanna var precis så sprallig, glad och härlig om jag hade förväntat mig och passet var precis så gristungt som jag trott.

Backen kändes under de sista omgångarna milslång men vi kämpade. Vi fokuserade igenom löpskolningen för att slipa tekniken. Sida vid sida studsade vi fram i övningar som ibland kändes så tokiga att vi skrattade gott åt oss själva. I åtta plågsamma omgångar besegrade vi backen, nonstop full fart upp, jogg ner, full fart upp, jogg ner, full fart upp, jogg ner ja ni fattar. Det var tungt. Mot slutet var blodsmaken inte långt borta men bara genom att känna hur Johanna gav järnet och vägrade ge vika för backen och samtidigt höra Simons peppande och tekniska råd fick även mig att bita ihop ordentligt och köra hela vägen.

Det är sånna här pass som vi kommer att tacka oss själva för i framtiden. Här sätter vi verkligen både vår mentala och vår fysiska styrka på prov och efteråt har vi blivit ett steg starkare i varje kategori.

Tack för idag Johanna och Simon det var FANTASTISKT (jobbigt!) 😉