Torsdagskvällen bjöd på kyla och mörker vilket inte riktigt var vad jag hade i åtanke när jag under dagen sett fram emot min löprunda. Stockholm hade bjudit på sol och vårkänslor under hela dagen men framåt åtta-tiden på kvällen såg det väldigt annorlunda ut.  Jag var inte särskilt nöjd med snörde ändå på mig skorna och övergav min varma lägenhet för Mars-mörkret. 5 minuter uppvärming, 10 minuter löpstyrka och 44 minuter löpning senare var veckans andra pass avklarat och jag var lycklig och pratade snabbare än någonsin.

I träningsupplägget har ni säkert sett att det står ”distanstempo”. För mig innebär det att jag ska hålla ett tempo på ungefär 5.40min/km och det finns inte en chans att jag skulle kunna göra det utan hjälp av min fenomenala pulsklocka! Jag springer nästan alltid med pulsklocka för att lättare hålla koll på min träning både under och efter ett pass, för att kunna se utveckling och sätta mål för sig själv. Jag har nu ställt in den så den varnar mig om jag är för långsam eller om jag är för snabb för att se till att jag håller mig kring distanstempot.

Det var ett himla pipande på klockan i början då jag var för långsam och sen för snabb och sen för långsam och sen för snabb. Men tillslut hittade jag ett hyfsat stabilt tempo och slutade med ett snitt på 5.33min/km, vilket är nästan där jag borde vara.

 

 

 

 

 

 

Riddarfjärden runt bjöd på 8 oväntat sköna kilometer (trots att monstret Västerbron inkluderades i rundan). Stockholm är verkligen härligt att springa i, och att döma av antalet andra kvällslöpare jag mötte är jag inte ensam om att tycka det!