När jag fick veta att jag blivit kallad till intervju i Stockholm med chans att vinna denna resa till New York så tänkte jag under en period att jag inte var redo för detta.
Jag såg inte hur tiden skulle kunna gå ihop. Ständigt stressande överallt så var det för en sekund självklart att jag måste avböja den intervjun. Det skulle vara en omöjlig uppgift att ge sig på.

Men jag blev mer eller mindre övertalad att jag åtminstone måste åka ner för att se vad som hände. Jag var dessutom livrädd för att jag var förlorad rent fysiskt. Jag har inte längre kapaciteten att kicka igång kroppen till den nivå jag skulle önska.

Dessa psykologiska hinder hade förföljt mig under flera år, men insikten att våra dåliga vanor riskerades att föras över till våra barn fick mig ändå att ta chansen. Jag måste ta chansen för både min egen och deras skull.

Nu har det gått en tid och det är inte alltid lätt att få vardagen att gå ihop. Med tre barn och allt vad det innebär, ett fartfyllt jobb, en sambo som jobbar dygn så får man många gånger att pussla med tidsanvändningen. Träningstid är inget som uppstår ur tomma intet. Det är tid som man måste planera in i schemat, precis som allt annat. Det är ingen omöjlighet, det gäller bara att jobba som ett team och kompromissa.

Mina pass blir ofta sena kvällar för att inte stjäla någon tid från de andra. Inte den tid jag hade föredragit att träna på om jag varit själv. Men en helt okej kompromiss.