Som ni vet så är min utmaning under våren att gå från att vara en soffpotatis till att springa milen. En utmaning som fullständigt skrämde livet ur mig i det ögonblicket jag fick veta att det var skarpt läge. Men skarpt läge betyder samtidigt för mig att det är dags att prestera. Inga ursäkter är längre accepterade, vinnarskallen sätts på autopilot och energin börjar flöda.

Med träningsprogrammet (som ni förövrigt hittar i sin fulla text i det senaste numret av Wellness) i handen började jag med framgång att beta av mina pass. Allt kändes plötsligt lättare, bara genom att sätta ett mål så har jag tvingats hitta tid, motivation och ork att köra på.
Den där milen har dock legat och skavt i mitt huvud, hur lång är den där j-vla milen? Med tanke på hur fort tiden går så kommer jag snart att stå där på startlinjen till mitt allra första lopp. Och jag har hittills ingen aning om vad jag egentligen har gett mig in på, så har jag tänkt. Nej jag pallar inte att vänta i tio veckor på att få känna sträckan i benen för första gången i mitt liv.
Jag har målat upp den i mitt huvud som både himmel och helvete. Den lockar och skrämmer mig på samma gång men mest av allt har den förbryllat mig. Jag var tvungen att prova! Förra veckan gav jag mig ut med taktiken att börja med lugn jogg så länge jag orkade och sedan gå resten, bara för att få känna sträckan.

Vad som hände var att jag började joggen i lugnt tempo och varje gång min runkeeper berättade för mig hur långt jag hade lyckats jogga och hur jag kom närmare och närmare milen ökade adrenalinet och jag matade steg efter steg. Flåset satte in redan vid tre kilometer men lättade upp igen vid närmare fem och jag kom in i vad man brukar kalla, andra andningen. När runkeeper tjejen talade om för mig att jag sprungit hela åtta kilometer så var stanna inte längre ett alternativ. Jag ökade takten, mest för att jag var så j-kla trött och behövde komma i mål så snabbt som möjligt. 🙂
Booom 10 kilometer, där tog jag dig!!

Det här betyder absolut inte att jag är ett genetiskt underverk som kan kliva upp från soffan och springa en mil. Nej långt därifrån. Min kropp är ännu inte redo för att springa dessa distanser under regelbunden basis, jag skulle förmodligen ”gå sönder” ganska snart om jag fortsatte att pressa mitt otränade jag till sådana distanser.

Nej det här var en ren vilje prestation. Hade jag inte trott på mig själv, motiverat mig själv, bestämt mig och piskat mig själv till att köra hela vägen så hade jag förmodligen gett upp redan efter tre kilometer där flåset började krypa på och tynga mig.

Det är de här som jag tror är avgörande ifall man kommer att lyckas eller inte.
Den fysiska förutsättningen besitter de flesta av oss, det är viljan och tron på oss själva som vi måste jobba upp.
Det är inte omöjligt. Vill man uppnå något i livet så måste de allra flesta av oss kämpa för det. Det är inte mycket som man får gratis. Jag vågar påstå att ALLA fightas vi mot olika dilemman på vägen mot målet.

I mitt fall så är min största utmaning att utöver att manövrera ett vanligt familjeliv med tre små barn och allt vad det innebär även behöva hantera vår äldsta dotters hjärnskada som medför en hel del mertid vad gäller vardagssysslor. Utan att lämna ut henne för mycket kan jag säga att hon har ett omfattande vårdbehov som innefattar sjukhusbesök som avlöser varandra och många vakna nätter.

En situation som skulle kunna uppfattas som utmattande, och som blir utmattande om man väljer att fokusera på det förstås.
Men lägger man istället fokus på allt det underbara, härliga och energigivande som livet med henne och livet i stort för med sig så övervinner man också det som kan kännas som uppförsbackar. Det sägs förövrigt att man får starkare ben i uppförsbacke. 😉

Så hoppa över era hinder och lyft rumpan från sofflocket och gå ut och spring mot det som är ditt mål i livet. Vad det än är så kommer det att kännas sjukt skönt när du är påväg, jag lovar.

Kan jag, så kan ni.

Idag har vi för övrigt även firat vår minsta lilla busunge som fyller två hela år. Detta med ett stort kalas och en gristårta.

Puss och kram