Igår fick jag en påminnelse om att ansöka om visum iför vår resa till det stora landet i väst. I samma mejl kom även ett formulär som skulle fyllas i för att kunna anmäla oss till loppet. Det som skulle fyllas i var bland annat ALLA namn som står i passet (detta var tydligen mycket viktigt).

Jag gick och hämtade mitt pass för att se vilka namn som stod med.

Men, Åh nej.

Mitt pass har gått ut!! 

Jag har till råga på allt tappat mitt körkort för en tid sedan och har därför ingen giltig legitimation att göra ett nytt pass med.  Jag har dessutom planerat in en resa till Marbella i slutet av maj som jag behöver mitt pass till.

Det går bra nu, hoppas verkligen att mitt nya körkort kommer snart så att jag kan ordna det som behöver ordnas.

Vad gäller godisätandet så håller jag mig fortfarande borta från det som jag utlovat. Har istället vid de kvällar jag känt mig extra sugen hackat upp en fruktsallad istället. Det har funkat riktigt bra.

Just ikväll är jag dock inte alls sugen på godis då jag smaskat i mig så god mat så att jag känner mig nöjd. Vi passade på att bjuda hem en annan familj på grillat nu när vädret var så superskönt. 

Åter kry efter förkylning nummer två så har jag tillfälligt förflyttat mig till Los Angeles. Här spenderar jag och mannen i mitt liv kommande veckan och givetvis är träningskläderna med. Vädret är fantastiskt och jag längtar efter att snöra på mig löpskorna efter mitt ofrivilliga löpuppehåll.

Med 9 timmars tidsskillnad kommer bloggen i lite otakt men det får man stå ut med. Imorgon bitti väntar gym följt av pannkakor. Och lönnsirap. Ska man ändå äta pannkakor ska man göra det ordentligt.

Herreguud, jag ska aldrig mer underskatta löpvila.

I torsdags tågade jag som bekant ner till huvudstaden igen för att möta Simon. Jag hade på förhand förväntat mig att passet skulle bli lugnt och enkelt då jag har lite problem med knät.

Men halleluja vad jag fick äta upp den tanken. Passet var stenhårt och varenda muskel kändes som bortdomnad, överkokt spagetti när jag promenerade mot centralstationen för tåg tillbaka till dalaskogarna.

Men om DET var en tuff känsla i kroppen så var det INGENTING mot när jag skulle kliva upp ur sängen dagen efter (läs igår).

Träningsvärk har just nått nya nivåer. Den gångstilen som jag vankade runt med igår var smärtsamt ful, men jag kunde inte ens skratta åt mig själv då det gjorde för ont.
Trösten är ändå att träningsvärk är den skönaste värken man kan ha.

Nu ska jag löpvila resten av veckan så får vi se hur knät reagerar av att köra igång lugnt efter det. Typiskt nu när jag kände att lusten kommit tillbaka igen. Men för att hålla motivationen vid liv så tog jag idag med mig mina två minstingar ut på lite shopping.

Nu när det blivit lite varmare temperaturer ute å behövde jag en tunnare långärmad tröja att springa i, även nya skor då mina visat sig vara för små när jag springer. När jag ändå var i farten så hittade jag även ett par schyssta kompressionsbyxor. 🙂

Så nu är jag mer än redo att dyka ut i vårsolen igen. Kom igen knät, samarbeta nu för tusan.

När jag och Simon träffas pratar vi även om andra vanor, så som kost, sömn och stress osv.
Mina vanor är inte de bästa, och kanske trodde jag att det ena skulle leda till det andra per automatik.
Jag har sedan jag började denna resa (och även en tid innan) velat ändra på alla mina dåliga vanor men har hittills endast lyckats addera den goda vanan att träna. Alla mina andra dåliga vanor finns fortfarande kvar och jag har ännu inte känt att jag klarat av att bryta dem, trots att jag känner att jag borde.

Speciellt min dåliga diet pratar vi mycket om och jag har verkligen blivit en riktig liten godisråtta.
Det är konstigt med hjärnan ibland, man kan vilja saker så gärna men man gör dom inte. Jag fattar inte varför. Jag har länge önskat att jag skulle sluta äta så förbannat mycket godis då jag vet att jag inte mår bra av det. Men har ännu inte gjort något åt det.

För att försöka få bukt med mitt sockerbegär så kommer Simon att ge mig vidare instruktioner för att analysera beteendet som leder till att jag överdoserar godis.
Men Simon sa något i torsdags som förmodligen är mer effektivt än vilken analys som helst. Mitt i mina förklaringar till varför jag snaskar godis och hur det blir så sa han ”Men Sanna, till slut handlar det bara om hur mycket du verkligen vill detta, du måste bestämma dig”

Så sjukt irriterande att det han säger är så SANT. Det handlar verkligen om hur mycket man faktiskt vill något, hur mycket man är beredd att satsa. Jag vill sluta pressa i mig godis, men jag vill också känna känslan som min hjärna signalerar till kroppen när jag äter godis. Löööööve. Jag har dessutom i allt för stor grad förlitat mig på att träningen skulle kompensera upp för andra dåliga vanor. Men så är det inte. Inga magrutor har hittills uppenbarat sig (snarare tvärtom).

Så nu har jag bestämt mig. Nu är det skärpning.

JAG SKA SLUTA ÖVERFÖRBRUKA SOCKER I FORM AV GODIS.

I torsdags sågs jag och Sanna för ett PT-pass som varade i två (!) timmar. Vi började med power walk i ca 20 min till Hammarbybacken där backintervaller (dock inte i springande form utan gåendes) stod på agendan. Vi gjorde två tabataomgångar i en av de branta vägarna som slingrar sig uppför. 8x20s ”gå allt du har” varvat med 10 s ”vila” på stället. Därefter gick vi raskt ned och upprepade serien en gång till. Det var rejält tufft faktiskt! Kändes även i coachens ben och vi konstaterade att det går finfint att köra kvalitativ fysträning trots att Sannas knä är på ”semester” i några dagar till. Ska ringa Sanna på måndag och stämma av träningsschemat inför veckan, ev. blir det lite löpträning för att känna hur senan på insidan av knäet har reagerat på vilan.

Till veckan är det dags för halvtidsavstämning, jag känner ansvaret att göra de förändringar i träningen som krävs för att både Sanna och Johanna ska vara i grym form i juni. Jag har lite tankar för hur vi ska säkerställa det. 😉

Övningstips! 

Utöver backintervallerna fick jag även chans att visa Sanna en ny övning som ska stärka utsidan av höften. Ser skitlätt ut, visst? Pröva att stå med utsidan av knäet mot en vägg, pressa så mycket du kan utan att din hållning eller höftens position förändras. Hur länge orkar du stå? Lika länge på båda sidorna? Det är en bra stabilitetsövning för höfter som behöver stärkas. Kör t ex 2-3 omgångar/sida och så länge du orkar per omgång.

I skrivande stund är jag på väg hem från Malmö. Haft workshop för Aftonbladet Wellness räkning och det kom många löpsugna som fick lära sig mycket om löpteknik och hur man på bästa sätt tränar löpstyrka. Har dessutom hunnit med några PT-timmar och kurser i Löpskolans regi. Det här gänget påbörjade kursen ”Effektiv löpteknik” idag. 🙂

Inte minst hann jag även med en kväll i Köpenhamn igår och testade ett ställe som heter Sushi and sticks. Såå god sushi och såå mätt efteråt.

Ha en fin helg! 

Ja, som ni förmodligen redan har läst har både Sanna och Johanna fått känna på lite motgång senaste veckan. Lite klyschigt kan man väl säga att ”efter regn kommer solsken”, OM man sköter sina kort rätt vid sjukdom och skada. Det är sju veckor kvar till loppet i NY och det kommer inte vara något problem för mig att coacha tjejerna till bra form på den tiden förutsatt att de blir friska och hela snart. 🙂

Så här kan man tänka vid förkylning och träning: 

1. Vila hellre en dag extra. Risken att ett annat förkylningsvirus får fäste är större om du börjar träna innan kroppen (ex. slemhinnor i näsa och luftrör) är helt återhämtad.

2. Man ska alltid påbörja sin träning efter förkylning på en lägre nivå än den man var på strax före. Första 5-7 dagarna efter en förkylning kan du med fördel träna lugnare distanspass och inte allt för högintensiv styrketräning.

Känningar kring knäet? Vaknar du med stela hälsenor? Ont någonstans första 10 min av löppasset?

1. En tumregel är att du ska avstå från det som gör ont. Om löpningen gör ont – avstå tills du har utrett vad smärtan beror på alt. vilat tills den är borta. Därefter kan du påbörja komplementträning som stärker det svaga området och sedan systematiskt påbörja löpträning igen.

2. Tänk så här; för varje pass du tränar med smärta är risken att du får vila en vecka extra. Tre, fyra veckors träning och ett par pass per vecka kan alltså leda till några månaders löpvila i värsta fall.

Till exempel har jag nu dragit i handbromsen för Sanna. Förhoppningsvis innebär den här veckans löpvila att det inte blir något mer av ”känning”.

Nu ska jag bege mig mot dagens PT-pass (två timmar dessutom) med Sanna. Om hon bara visste vad som väntar (Hammarbybacken och stavar…). Kommer bli grymt! 🙂  

Kanske har jag drabbats av gåsfot?! I knät?!

Har ni någonsin hört talas om något liknande? Gåsfoten började uppenbara sig i lördags då jag var ute på ett intervallpass. Efter ca halva passet kände jag hur det började göra ont i mitt vänstra knä.

Under resten av dagen och kvällen kände jag av knät, speciellt när jag suttit stilla en stund och skulle resa mig och när jag gick upp och ner i trappen.

På söndagen provade jag att löpa mitt distanspass och med det jämna lugna tempot kändes knät helt okej. 🙂

Lyckan var dock kortvarig, när jag stannade började knät smärta igen.

Jag mejlade Simon och han ringde upp och frågade lite frågor om hur, när och var det gjorde ont. Ganska snabbt ställde han den troliga diagnosen gåsfot och ordinerade mig till en veckas vila från löpningen, men med fokus på stretching i lår och sätesmuskler.

Jäkla skit, med 7 veckor kvar till New York sitter jag nu på tåget ner till Stockholm för att visa upp min gåsfot för Simon och håller tummarna för att han är en lika bra trollkarl som han är PT och bara kan säga hokus pokus och svepa med handen över knät så vips är smärtan borta.

Brekfast to go

Träning i all ära, men jag vill också att ni ska få lära känna mig lite mer. Så här kommer en liten lista som ger en liten inblick i vem jag är 🙂

(mer…)

Nu har det hänt igen. Jag är sjuk. Paniken sprider sig sakta men säkert när jag tittar på kalendern och inser att New York närmar sig.

Men dessvärre är det inte mycket jag kan göra. Vila och äta och dricka vatten är vad jag roar mig med för tillfället. Det är allt annat än bra bloggmaterial.

Våren har kommit till Stockholm och jag längtar så mycket efter att ge mig ut och springa!

Borta bra men hemma bäst! Igår kom jag hem efter en fantastisk träningsvecka i Turkiet med Wellness och Springtime. Imorse var det den ”vanliga” morgonjoggen runt Årstaviken och därefter min egen havregrynsgröt med russin, kanel, bär och äppelmos. Det ligger en tjusning i rutiner och jag älskar känslan av att komma hem och ba ”Fan vad bra jag har det här hemma ändå!”. Känner du igen dig? 🙂 Hoppas det! 🙂

Jag får alltid energi av att träffa alla resenärer på de här resorna. Dels av mötena i sig men också av att jag får idéer till hur jag kan förbättra mig i jobbet som tränare och stärkt i den rollen. Jag höll framför allt i löpteknikträning under veckan och fick återigen kvitto på hur tydligt och enkelt det kan bli för deltagarna när jag arbetar efter min metod. Det var många som kom fram och sa ”för första gången förstår jag varför jag ska göra de här övningarna”. Yes!

Nu väntar en vecka fullspäckad med jobb. Ska två gånger till Malmö och däremellan hinna med PT-kunder, möten och lite skrivande (skriver på en bok…). Ser verkligen fram emot att träffa Johanna och Sanna! Nu är det bara två månader kvar och vi ska göra nulägesanalyser, lite tester och därefter finslipa på träningsprogrammen.

Ha en fin helg! 

Jag har ju som jag tidigare skrivit haft en motivationsdipp. Den har hållit i sig och jag har känt mig orkeslös under passen.

Jag har dock läst tusen och åter tusen gånger om att alla minsann då och då går igenom perioder av bristande motivation och att det då gäller att hålla i med träningen. Då kommer motivationen så småningom komma tillbaka av sig själv. Men huuuur orkar man det?

Jag har varit med om träningsdippar under tiden jag spelade fotboll, men då har man ju ett lag runt om sig som räknar med en och som stöttar en igenom dessa perioder. Alltid är det någon i laget som är i toppform som kan motivera och engagera en när man behöver det.

Men när man tränar ensam, ingen ser om man fuskar. Ingen ser om man är bra. Ingen räknar med något. Ingen förutom en själv.
Bara en själv. Den lättaste personen att svika. Att vara dum eller fuska för sig själv är så enkelt.
Jag ljuger till och med för mig själv, riktigt bra dessutom. Så bra att jag tror på mig själv. Jag övertalar mig själv att jag inte orkar, att jag är mer värd en kväll i soffan. Att det är det som får mig att må bra.
Känner ni igen känslan?

Då ska jag nu ge dig några tips,
tips som du antagligen hört miljoner gånger förut så det är inga nya eller revolutionerande hemligheter som jag ska avslöja. Det är bara en sanning som jag tror fungerar.

* Bestäm dig för vad du har för mål och var öppen med det, ju fler personer som vet din målsättning desto fler kan stötta dig när det börjar bli motigt och putta på dig i uppförsbackarna.

* Börja nätverka med människor som vill samma sak som du i livet. Känner du ingen likasinnad eller finns de inte nära dig så är internet oändligt och det finns forum för alla. Sök upp dem som har samma målsättning som du och ta stöd i varandra. Ge varandra idéer och feedback. Chansen att lyckas ökar betydligt när du har någon att dela dina framgångar med och som stöttar upp dig i dina motgångar.

* Är det löpning eller träning i allmänhet som är en del av din målsättning, skaffa en PT. Har du möjlighet så är detta ett väldigt bra alternativ. Inte nog med att du då har en människa som regelbundet finns i ditt liv och stöttar dig mentalt, denne har även expertkunskap att dela med sig av. Du kan både lära dig av och luta dig mot din PT. Det är som att ha en förälder som finns där och för dig tills du är redo och mogen nog att stå på egna ben.

* Är du dessutom som jag – en vinnarskalle. Skaffa dig ett mål, anmäl dig till ett lopp eller en tävling. Har du svårt att hitta drivkraften i att bara låta det rulla på för välmåendet så kan det vara bra att få en extra sporre i en tydlig målsättning. Då kan det svida lite extra utan att du ger upp för att du vet att om si eller så lång tid så MÅSTE du prestera.

* BESTÄM DIG. Det är ytterst bara du som bär ansvaret för om du kommer framåt eller inte, ingen kommer att bära målet till dig. Du måste kämpa själv för att komma dit och du måste VILJA!

Jag är nog på väg ur min svacka. Jag har för första gången kämpat mig igenom veckor av ensamträning trots att varje millimeter av min kropp och hjärna stretat emot. Jag har fortsatt att springa även fast ingen har tittat på mig och jag egentligen bara velat spy rätt ut.
Ikväll kände jag för första gången på länge att jag faktiskt längtar efter morgondagens pass.

De senaste veckorna har träningsupplägget sett likadana ut, jag har lyckats slita mig ut ett pass under veckan men sedan gått och dragit på de två sista till helgen kommer och jag inser att
veckan snart är slut och jag bara MÅSTE ut och springa för att hinna med mina tre pass i veckan.
Jag har dessutom tagit alla chanser till att få sällskap i min löpning. Haft någon annan som sprungit vid min sida peppat mig till att fortsätta hela vägen.

Även denna vecka ser ut som mina tidigare, mina två sista pass kommer att ske i följd under veckans två sista dagar. Jag hoppas verkligen att kroppen kommer att kännas precis så energisk som jag tror när väl passet drar igång.

Sista tipset är att belöna dig själv. Jag belönade mig härom dagen med att köpa nya träningshårband som förutom att fylla en funktion även sprider ett viktigt budskap. Min bästa kompis mamma dog för något år sedan i cancer och alla känner vi säkert någon som drabbats av denna fruktansvärda sjukdom så join the fight against cancer.

You have to fight the fight to have a chance to win it.

Puss och kram
*