Herreguud, jag ska aldrig mer underskatta löpvila.

I torsdags tågade jag som bekant ner till huvudstaden igen för att möta Simon. Jag hade på förhand förväntat mig att passet skulle bli lugnt och enkelt då jag har lite problem med knät.

Men halleluja vad jag fick äta upp den tanken. Passet var stenhårt och varenda muskel kändes som bortdomnad, överkokt spagetti när jag promenerade mot centralstationen för tåg tillbaka till dalaskogarna.

Men om DET var en tuff känsla i kroppen så var det INGENTING mot när jag skulle kliva upp ur sängen dagen efter (läs igår).

Träningsvärk har just nått nya nivåer. Den gångstilen som jag vankade runt med igår var smärtsamt ful, men jag kunde inte ens skratta åt mig själv då det gjorde för ont.
Trösten är ändå att träningsvärk är den skönaste värken man kan ha.

Nu ska jag löpvila resten av veckan så får vi se hur knät reagerar av att köra igång lugnt efter det. Typiskt nu när jag kände att lusten kommit tillbaka igen. Men för att hålla motivationen vid liv så tog jag idag med mig mina två minstingar ut på lite shopping.

Nu när det blivit lite varmare temperaturer ute å behövde jag en tunnare långärmad tröja att springa i, även nya skor då mina visat sig vara för små när jag springer. När jag ändå var i farten så hittade jag även ett par schyssta kompressionsbyxor. 🙂

Så nu är jag mer än redo att dyka ut i vårsolen igen. Kom igen knät, samarbeta nu för tusan.

När jag och Simon träffas pratar vi även om andra vanor, så som kost, sömn och stress osv.
Mina vanor är inte de bästa, och kanske trodde jag att det ena skulle leda till det andra per automatik.
Jag har sedan jag började denna resa (och även en tid innan) velat ändra på alla mina dåliga vanor men har hittills endast lyckats addera den goda vanan att träna. Alla mina andra dåliga vanor finns fortfarande kvar och jag har ännu inte känt att jag klarat av att bryta dem, trots att jag känner att jag borde.

Speciellt min dåliga diet pratar vi mycket om och jag har verkligen blivit en riktig liten godisråtta.
Det är konstigt med hjärnan ibland, man kan vilja saker så gärna men man gör dom inte. Jag fattar inte varför. Jag har länge önskat att jag skulle sluta äta så förbannat mycket godis då jag vet att jag inte mår bra av det. Men har ännu inte gjort något åt det.

För att försöka få bukt med mitt sockerbegär så kommer Simon att ge mig vidare instruktioner för att analysera beteendet som leder till att jag överdoserar godis.
Men Simon sa något i torsdags som förmodligen är mer effektivt än vilken analys som helst. Mitt i mina förklaringar till varför jag snaskar godis och hur det blir så sa han ”Men Sanna, till slut handlar det bara om hur mycket du verkligen vill detta, du måste bestämma dig”

Så sjukt irriterande att det han säger är så SANT. Det handlar verkligen om hur mycket man faktiskt vill något, hur mycket man är beredd att satsa. Jag vill sluta pressa i mig godis, men jag vill också känna känslan som min hjärna signalerar till kroppen när jag äter godis. Löööööve. Jag har dessutom i allt för stor grad förlitat mig på att träningen skulle kompensera upp för andra dåliga vanor. Men så är det inte. Inga magrutor har hittills uppenbarat sig (snarare tvärtom).

Så nu har jag bestämt mig. Nu är det skärpning.

 

JAG SKA SLUTA ÖVERFÖRBRUKA SOCKER I FORM AV GODIS.