Med endast 26 dagar kvar till loppet i New York börjar det krypa av nervositet i kroppen. Jag har inte varit ute på en ordentlig löprunda på eeeeevigheter.

Jag känner mig nästa rädd att jag inte sa ha kondition nog att klara milen längre. Jag vill bara få chansen att komma ut och springa obehindrat ett par gånger till innan startskottet går. Gaaah den här löpvilan tar kol på mig.

Vill däremot understryka att löpvila INTE betyder samma sak som vila, Simon har sett till att jag får stånka, flåsa och svettas ändå. Nu mer än någonsin då jag kombinerar crosstrainer med styrkeövningar hemma.  En kombination av två riktigt tuffa och psykologiskt  jobbiga träningsformer. 

Crosstrainer för att man står där och kämpar och svettas i ett tillslut väldigt syrefattigt rum samtidigt som man är väl medveten om att hur mycket man än springer så kommer man INGENSTANS, så störande.

Att sedan kliva av crosstrainern för att fokusera på att bygga upp de muskler man är svag i, snacka om psykologiskt nedbrytande. Jag hatar dessa träningsformer. Jag drivs av att känna mig bra och i stunden så känner man sig inte särskilt bra.

Men det är såhär jag har jobbat i hela mitt liv, jag målar utan att spackla kan man säga. Jag har alltid så bråttom till målet att jag hoppar över vägen dit.

Detta kan ha varit det viktigaste steget i den här vårens resa, att jag tvingats att ta ett steg tillbaka och göra om och göra rätt.

 

Att göra det bästa av situationen.