Ju närmare slutet vi kommer på den här resan desto fler blir stunderna då jag översköljs av tacksamhet över vad jag fått vara med om. Sist jag var ner till Stockholm och tränade med Simon så slog det mig att det snart är över. Snart finns inte längre de regelbundna resorna till Stockholm som både slukat tid men som samtidigt varit SÅ värt det.

Det har varit GRYMT att ha en egen coach  som inte bara hjälpt mig att komma igång med löpningen, utan som också blivit en sorts livscoach för mig.

Ser jag tillbaka på mig själv för fem månader sedan, innan den här resan drog igång så har det hänt så otroligt mycket. Rent bildmässigt har jag inte förändrats avsevärt men mentalt så har utvecklingen gått i jämn kurva uppåt. Vissa steg har varit lätta att ta och sannolikt skulle jag ha tagit dem i alla fall.

Andra steg behövde jag en rejäl knuff i ryggen för inse hur viktiga de var. Simon har varit väldigt tålmodig med mig. Han har aldrig tvingat mig till att ta steg jag inte varit redo att ta utan bara funnits där som en informationsbank, som en lyssnare och som en enorm stöttning.  Jag är så TACKSAM över att ha haft honom vid min sida under våren.

Jag skrev i början att jag var väldigt rädd för vad jag gett mig in på och att jag inte visste om jag hade råd med den energi detta skulle kräva, men faktum är att det är energi som ger tusenfalt tillbaka.

Nu vill jag aldrig att denna resa ska ta slut, ALDRIG. Jag vill fortsätta att träna med Simon och skriva i den här bloggen för ALLTID.

Igår var det TV debut och sen kilade vi förbi fina Nina och sa hej innan vi sportade vidare till Sats för ett riktigt svettigt träningspass där jag provade mitt knä på löpbandet och det kändes okej. Så trots uppstigning 04:00 på ledig dag för att hinna till studio och träning så var det dagarnas dag. Halleluja!!