Alltid har jag trott att jag var på något sätt ganska unikt lika i mina kroppshalvor  då jag alltid varit både vänster och högerhänt. När jag spelade fotboll var jag både höger och vänsterfotad. Men så fel jag hade.

Under ett av mina första löppass med Simon så minns jag att jag nämnde att löpskoleövningarna kändes svåra för att det kändes som om benen agerade olika på samma kommando ifrån huvudet, och ju längre vi kommit på denna resa så har detta uppenbarat sig på fler och fler sätt.

Simon hjälper mig ofta att stretcha ut musklerna efter våra pass och han kan tydligt känna att jag är mer rörlig i den vänstra sidan än den högra. Det är också den vänstra sidan som inte har tillräcklig stabilitet och det vänstra knäet som till följd av det har svikit mig. 🙁

Nej det suger faktiskt riktig mycket att det blivit såhär med knäet. Jag har vid tillfällen tappat självförtroendet totalt och tänkt att jag aldrig kommer att klara den här resan i och med detta. Innan skadan så hade jag dessutom tagit mig lite väl mycket vatten över huvudet och tagit sikte på en måltid långt under den timme jag från början önskat. Den målsättningen gick upp i rök i samma ögonblick som knäet började smärta. 

Att sänka sin krav när man är en jävla tjurskalle är sjukt svårt. Då kommer känslan att jag lika gärna kan lägga ner totalt. Jag börjar att skämmas för att gå tillbaka till min gamla målsättning. Plötsligt ser jag det som ett nederlag att komma runt milen på en timme. Eller ännu värre, att komma runt överhuvudtaget. Att det dessutom förmodligen är jag själv om drivit mig till det här tillståndet får mig att bli ännu mer förbannad.

Men nu finns det bara ett alternativ, ska jag göra detta så behöver jag försöka att mobilisera den energi jag lägger på att gå runt och vara besviken till att få lite mer jävlar anamma. Nu väntar veckor av rehabträning. Det är det jag MÅSTE göra nu.

 

 

Det är verkligen så skönt att ha Simon med sig i det här, utan honom hade jag lagt mig platt för länge sedan. Varje gång jag meddelar honom en motgång så svarar han med stor optimism att vi kommer att fixa det här ändå, och så vips så dyker han upp med nya träningsprogram som är specialanpassade efter den nya situationen.  Den perfekta coachen att luta sig mot. 

Så fuck you knäet, vi kommer att fixa det här ändå.

Om det finns någon där ute som har en solskens historia vad gäller att komma tillbaka efter en skada så får ni mer än gärna dela med er av det till mig.

Stora dalakramar från Sanna