Det verkligen spöregnar ute. Hade tänkt ta mig an mina 10 kilometer på morgonkvisten men bestämde mig för att vänta till eftermiddagen och hoppas på lite mindre regnigt väder, kanske till och med uppehåll.

Istället underhåller jag mig nu med att göra veckans last av müsli! Perfekt müsliväder.

Ta en skål med 1 dl ljummet vatten. Tillsätt följande:
2 msk flytande honung
2 msk matolja
2 msk kanel

Blanda sedan i frön:

4 dl havregryn
1-1,5 dl solrosfrön
1-1,5 dl pumpakärnor
0,5-1 dl sesamfrön
Hackade nötter
1 dl kokosflingor

Rör ihop och bred ut på plåt med bakplåtspapper.

Sätt ugnen på 150 grader. Rosta i mitten av ugnen cirka 20 minuter. Rör om någon gång under rostningen.

När müslin svalnat kan man tillsätta gojibär och torkade tranbär. Ät med yoghurt och färska bär eller frukt.

Lycka till!

Hej och hå,

Igår var jag hos sjukgymnasten som kände, klämde, vred och böjde på ben och knä. Fram och tillbaka och hit och dit.

”Jaha Sanna, det är inget fel på menisken, det är inget korsband som är trasigt eller så… smärtan sitter under knäskålen och är muskulär. En överansträngning.” 

Halleluja inget är trasigt.

”Det finns dock inte så mycket att göra för att det ska bli bättre annat än att vila knäet… men om du ska springa så är det enda jag kan tänka mig att skulle kunna hjälpa är om du går ner till ortopedtekniska i Falun och provar ut en knä otros som kan hjälpa till och stabilisera knäskålen så att den inte ska åka runt och irritera.”

Jag ska springa, jag åker ner dit på lunchen och köper vad fasen som helst.

”Ja det är i alla fall så att inget är trasigt och det är inte farligt att det gör ont. Det som händer är att om du springer med smärta så kommer det bara att ta längre tid efteråt och bli bra igen.”

Så jäkla skönt att veta att jag inte förstör något om jag springer på trots smärta.

Eftersom jag fortfarande har ont i knäet så ska vi ta ytterligare 10 dagars löpvila och satsa på alternativ träning för att se om knäet har återhämtat sig ännu lite till innan det blir absolut slutspurt inför New York.

Desperat som jag är gick jag även genast ner  och köpte en otroligt dyrt men förhoppningsvis bra knä otros som ska få hänga med mig framöver.

Imorse pratade jag och Simon 10-kilometerslöpning hos AftonbladetTV.

Här hittar du klippet!

Längdhopp? Nej, men av bilden att döma skulle man nästan kunna tro att det var det jag och Johanna pysslade med igår. 😀 Vi körde däremot löpskolning som ett led i att få lite piggare ben. Johanna var nämligen rätt tydlig med att benen var rätt tunga inför gårdagens pass och av erfarenhet vet jag att de kan kännas lättare av några löpskolningsövningar. Troligen för att den typen av övningar aktiverar snabba våra muskelfibrer och vips blir kroppen lite lättare att hantera. Smart, va? Testa gärna själv!

Vi gjorde tripping och vertikala hälkickar och omsatte därefter övningarna i praktiken, det vill säga försökte svara på frågan: vad i den här övningen kan jag ta med mig in i mitt vanliga löpsteg/jogging?

Johanna fick tips om att sätta händerna i midjan och bokstavligt talat skjuta fram höften med hjälp av händerna. Om hon gör det ca var 400:e/500:e meter så är sannolikheten att hon behåller en bra position i löpningen mycket större. Bättre att göra än ett tänka är en bra riktlinje för teknikträning. 😀 

Eftersom jag hade sprungit långpass i helgen och var lite sliten i ena foten (hrm, nä det är faktiskt en lögn. Jag var på burlesquefest och gick i skyhöga klackar… jo, sant!) fick jag agera coach på cykel. Helt ärligt tycker jag inte att det är superkul att behöva sitta på cykel när jag kör löp-PT men ibland måste man leva som man lär och lyssna på kroppen.

Johannas fokus i maj är tröskelträning. Det betyder träning kring hennes nuvarande fart på 10K. Igår innebar det efter uppvärmning och löpskolning följande: 2×1 km + 1×1,5 km i ca 5.05 min/km. Planen var egentligen 3×1,5 km men vi lyssnade på kroppens signaler och genomförde ett kvalitativt pass som kroppen får lätt att återhämta sig ifrån. Det var precis vad Johanna behövde, tror jag. 🙂

Apropå att lyssna på kroppen så är jag idel öra hur det går för Sanna hos sjukgymnasten i morgon. Håller tummarna för att sjukgymnasten konstaterar samma sak som jag, en lättare överansträngning/svullnad av minisken.

Tick tack säger klockan som rusar mot New York,

Tick tack säger knäet som sätter käppar i hjulet…

Tick Tack

Simon och jag har inte setts på evigheter känns det som! Vi har båda varit på resande fot och jag har brottats med en förkylning efter den andra (något överdrivet kanske)

Men idag ska vi äntligen köra ett lunchpass tillsammans! Jag känner mig superladdad mentalt men skräckslagen (ingen förtjusning) då jag inte alls känner mig i form. De senaste veckorna har varit riktigt tunga träningsveckor, vilket jag definitivt inte hade räknat med när jag startade det här äventyret.

Men det är bara att köra på för både mig och Sanna, och vi kommer att kämpa och slita hela vägen till mållinjen i New York!

Alltid har jag trott att jag var på något sätt ganska unikt lika i mina kroppshalvor  då jag alltid varit både vänster och högerhänt. När jag spelade fotboll var jag både höger och vänsterfotad. Men så fel jag hade.

Under ett av mina första löppass med Simon så minns jag att jag nämnde att löpskoleövningarna kändes svåra för att det kändes som om benen agerade olika på samma kommando ifrån huvudet, och ju längre vi kommit på denna resa så har detta uppenbarat sig på fler och fler sätt.

Simon hjälper mig ofta att stretcha ut musklerna efter våra pass och han kan tydligt känna att jag är mer rörlig i den vänstra sidan än den högra. Det är också den vänstra sidan som inte har tillräcklig stabilitet och det vänstra knäet som till följd av det har svikit mig. 🙁

Nej det suger faktiskt riktig mycket att det blivit såhär med knäet. Jag har vid tillfällen tappat självförtroendet totalt och tänkt att jag aldrig kommer att klara den här resan i och med detta. Innan skadan så hade jag dessutom tagit mig lite väl mycket vatten över huvudet och tagit sikte på en måltid långt under den timme jag från början önskat. Den målsättningen gick upp i rök i samma ögonblick som knäet började smärta. 

Att sänka sin krav när man är en jävla tjurskalle är sjukt svårt. Då kommer känslan att jag lika gärna kan lägga ner totalt. Jag börjar att skämmas för att gå tillbaka till min gamla målsättning. Plötsligt ser jag det som ett nederlag att komma runt milen på en timme. Eller ännu värre, att komma runt överhuvudtaget. Att det dessutom förmodligen är jag själv om drivit mig till det här tillståndet får mig att bli ännu mer förbannad.

Men nu finns det bara ett alternativ, ska jag göra detta så behöver jag försöka att mobilisera den energi jag lägger på att gå runt och vara besviken till att få lite mer jävlar anamma. Nu väntar veckor av rehabträning. Det är det jag MÅSTE göra nu.

Det är verkligen så skönt att ha Simon med sig i det här, utan honom hade jag lagt mig platt för länge sedan. Varje gång jag meddelar honom en motgång så svarar han med stor optimism att vi kommer att fixa det här ändå, och så vips så dyker han upp med nya träningsprogram som är specialanpassade efter den nya situationen.  Den perfekta coachen att luta sig mot. 

Så fuck you knäet, vi kommer att fixa det här ändå.

Om det finns någon där ute som har en solskens historia vad gäller att komma tillbaka efter en skada så får ni mer än gärna dela med er av det till mig.

Stora dalakramar från Sanna

Testrunda = Pestrunda

Om det går att inhandla ett bättre begagnat knä så är jag villig att lägga ett bud. Senaste rundan kändes bra i knäet, men idag kom ett bakslag.

Före och efterkänslan.

Jag sprang en 4 km testrunda i 6:15 tempo. Smärtsamt. Svårt att avgöra om det var knäet som smärtade mest eller om det var frustrationen som plågade mig mest. Hela dagen har jag gått och laddat mentalt för att komma ut på denna runda. Flera gånger har jag snegla ner mot klockan i hörnet på datorn, dels för att titta hur lång tid det var kvar på arbetsdagen men också för att se datumet som redan säger ”en bit in i Maj”.

Jag får ett litet pirr i magen av att det inte är särskilt långt kvar till New York. Ett mycket splittrat pirr. Orospirr för vad som kommer att hända med mitt knä, stresspirr då jag inser att det är knapp tid att hitta tillbaka till det rätta flåset, panikpirr för de tillstånd som ska ansökas om men då man behöver ett passnummer och jag som inte en har varit och beställt pass ännu, men mest av allt fjärilar-i-magen-pirr över hur otroligt nära jag är att snart sitta på ett plan påväg mot en av de mäktigaste upplevelserna jag någonsin varit med om.

Det här bara MÅSTE gå!!

Positivt är i alla fall att jag låter bli godiset på kvällarna, äntligen ramlade polletten ner att det krävs en insats från min egen sida. 🙂

Det är bara att kämpa på!

Kram och hej från mig.

I vissa undersökningar är det så höga siffror som 75 %. Det vill säga att tre av fyra av alla som löptränar regelbundet blir skadade och därför hindrade i sin löpning vid minst ett tillfälle per år. Det är väldigt vanligt med löparskador och de allra flesta sitter i fötter, underben och knän.

Hur ska man göra för att undvika att bli skadad?

Mitt första prio som tränare är alltid det man kallar för hållfasthet. Alltså att kroppen först och främst ska vara tillräckligt hållbar för ett visst tempo och träningsmängd innan man pushar på i träningen. Hur vet man att den är tillräckligt hållbar? En tumregel är att inte öka träningsmängd eller träningstempon för snabbt utan gärna hålla sig på samma nivå i minst 4-6 veckor innan man trappar upp till nästa nivå. Då hinner senor och muskelfästen vänja sig.

Det är alltid lika tråkigt när en klient får ont någonstans på grund av träningen, t ex som med Sannas knä. Jag är dock inte särskilt orolig då vi ”drog i handbromsen” så snabbt. Knäet kommer återhämta sig snart. Önskar att jag hade lite magic powers och kunde skynda på processen eller trolla bort problemet så Sanna får göra sig riktigt rättvis i juni. Men, kroppen får ta den tid den behöver och vi får lyssna noggrant på den närmsta veckorna!

Hallå Alles,

Titta! Äntligen har körkortet kommit, nu gäller det bara att hitta tid för att ta sig till närmaste polisstation och ordna med pass. Det knepiga är att öppettiderna på passenheten endast infaller under min egna arbetstid. men jag kanske kan hinna förbi under någon lunchrast eller så.

Annars har jag börjat att jogga lite lätt igen. Passen jag kör ni blir jogg varvat med gång för att få en lugn start. Dock gör sig det där förbaskade knäet sig påmint varje gång jag trycker ner vänster foten backen.

Simon börjar misstänka att det kan vara något med menisken i knäet som spökar då det knäppet när jag går upp för trappor. och känner man på knäet när jag går i trappen så kan man känna att det krasar lite där inne. Uhh, hoppas verkligen inte att det är något farligt utan att det är snabbt avhjälpt. Jag ska kontakta en sjukgymnast på måndag, så får hen titta på knäet och göra en bedömning.

Idag hade jag min kille med mig ut på löprundan och det är verkligen härligt att kunna springa tillsammans. Vi har varit helt ensamma hela långa helgen då våra barn följt med sin farmor och farfar till sommarstugan. De älskar att vara där och vi har passat på att städa huset, ätit lugna och långa måltider, spenderat tid med våra vänner, varit och tittat på fotboll, tagit sovmorgon, tagit två löprundor, avverkat lite pappersexercis, slappat och sett på film. En riktigt skön helg, men jag tror att kroppen fick en chock av det lugna tempot för jag vaknade igår morse och var förkyld.

Jag blir alltid lite sjuk när jag stressar av, kan det vara inbillning att det har ett samband eller har ni också varit med om det? 

Nu längtar jag dock efter barnen som kommer hem och ca en timme, då ska jag ta med dem till Idunvallen för att se  seriepremiären för mitt gamla fotbollslag. Trots att jag inte spelat på flera år så brukar jag försöka ta mig dit för se några matcher per år och även få träffa mina lagkamrater. Många spelar faktiskt kvar.

Ha det gott alla så hörs vi,

Dalakramar från mig.