Testrunda = Pestrunda

Om det går att inhandla ett bättre begagnat knä så är jag villig att lägga ett bud. Senaste rundan kändes bra i knäet, men idag kom ett bakslag.

Före och efterkänslan.

Jag sprang en 4 km testrunda i 6:15 tempo. Smärtsamt. Svårt att avgöra om det var knäet som smärtade mest eller om det var frustrationen som plågade mig mest. Hela dagen har jag gått och laddat mentalt för att komma ut på denna runda. Flera gånger har jag snegla ner mot klockan i hörnet på datorn, dels för att titta hur lång tid det var kvar på arbetsdagen men också för att se datumet som redan säger ”en bit in i Maj”.

Jag får ett litet pirr i magen av att det inte är särskilt långt kvar till New York. Ett mycket splittrat pirr. Orospirr för vad som kommer att hända med mitt knä, stresspirr då jag inser att det är knapp tid att hitta tillbaka till det rätta flåset, panikpirr för de tillstånd som ska ansökas om men då man behöver ett passnummer och jag som inte en har varit och beställt pass ännu, men mest av allt fjärilar-i-magen-pirr över hur otroligt nära jag är att snart sitta på ett plan påväg mot en av de mäktigaste upplevelserna jag någonsin varit med om.

Det här bara MÅSTE gå!!

Positivt är i alla fall att jag låter bli godiset på kvällarna, äntligen ramlade polletten ner att det krävs en insats från min egen sida. 🙂

 

Det är bara att kämpa på!

Kram och hej från mig.