Idag när jag klev ut på trottoaren väntade 12 kilometer. Efter 1 km kändes mina vader som stockar (vilket gick över efter ytterligare en kilometer). Efter 5 svängde jag ner på Norrmälarstrand och möttes av, vad jag där och då, kunde svära vid var en orkan. I verkligheten var det nog en lätt bris.

Jag sprang vidare och påbörjade varv två. Av någon anledning springer jag gärna samma varv flera gånger, jag vet exakt vad jag har att vänta mig. Nästa gång det var dags att svänga ner på Norrmälarstrand bjöd vinden på medvind vilket fick mig att pinna på ännu lite snabbare.

Kilometer 11,5 bjöd på en trappa. En trappa som jag återigen där och då kunde svära på var den längsta trappan på denna kontinent. Jag muttrade och svor mig upp och envisades med två trappsteg i taget. Spurtade sista biten hem och klockan stannade på 12,02 km.

Nöjd med dagens insats väntar jag nu på att müslin ska bli klar i ugnen så jag kan få mig ett kvällsmål.