I morse ÖSTE regnet ner i Stockholm. Vår lägenhet som har fantastisk utsikt (när det är fint väder) har således hemsk utsikt när det är dåligt väder. Vaknade 7.45 och var sedan med i Aftonbladets morgon-TV per telefon kl. 7.50 (så om jag lät nyvaken på rösten så var jag det! Blev uppringd för att kommentera ett videoklipp på en kille med läskig kramp i sin vad; http://www.buzzfeed.com/carolinekee/crazy-calf-cramp-ow). Öppnade sedan mitt eget träningprogram och såg att det stod ”distans morgon/styrka eftermiddag”. I regnstormen? Nä, det kändes inte så pepp för att vara ärlig. Varför planerar jag inte träningen i samråd med SMHI?! 

Men, på mitt kontor låg den här tidningsartikeln uppslagen. Min PT-kund och numera goda vän Iris skickade ett exemplar till mig härom dagen. Det är en lokaltidning som skrivit om hennes resa från att sitta i rullstol med läkardom om att inte kunna gå till att springa Berlin Marathon förra hösten. Jag fick det ärofyllda och roliga uppdraget att coacha henne i ca två år inför utmaningen. Det var såå häftigt att se henne komma springades efter 37 km och se så pigg ut! 😀 Inspiration big time!

Gissa om jag drog den där distansrundan ändå? Regnet kändes plötsligt som en bagatell och eftersom jag själv har Berlin marathon som mål i år var det en bra påminnelse om att ”det man sätter in får man sedan plocka ut!”.