Det är nästan så att man blir vidskeplig. Kanske är det inte meningen att jag ska åka till New York.

Vaknade imorse med megahalsont. Vad är det frågan om tänkte jag rent spontant.

Ok nytt utgångsläge, loppet är inte förens på lördag. Jag hinner förhoppningsvis motarbeta detta.

For till apoteket och tömde kontot på hela förkylningshyllan.

Följ den spännande fortsättningen i matchen mellan Sanna och förkylningen.

Vapenförrådet

Så här såg det ut i torsdags kväll när jag och min man Erik, min syster Louise och lillhunden Diezel stack ut på vårt löpäventyr rund Nedre Dalälven. Världen visade sig från sin bästa sida, det var verklige en magiska sommarkväll. Vindstilla, blå himmel och ljumma vinda!

Från torsdag kväll till lördag morgon, på ca 36 h, avverkade vi drygt 70 km. Ett litet äventyr som vi planerat sedan i vintras och som vi faktiskt var riktiga gröngölingar på. Minns inte senaste tältnatten, 1995 kanske?!

Jag gillar tanken på att löpning (och träning överlag för den delen) blir ett medel för att umgås och uppleva saker. Vi slog slag i saken och skapade vårt egna lilla löparäventyr alltså. 😀

Så här såg det ut första natten när vi somnade i ett vindskydd vi hittade. Första kvällsetappen på 17 km avslutades med grillning och så somnade i sällskap av de här små kamraterna.

Gissa om vi var lyckliga när vi kom fram på lördag morgon? Efter en svinkall och BLÖT natt i tält gick vi upp redan vid 05.00 och avverkade sista etappen på exakt en halvmara, 21 km.

Nästa äventyr bär av till NY. I morgon ska jag stämma av formen med tjejerna och ev. göra en sista justering i träningen inför loppet på lördag. Själv tänkte jag vila en hel del i veckan, det är jag skyldig mina ben. 🙂

Ha en skön kväll! 

...så lägger det andra av.

Äntligen har jag lyckats genomföra en löprunda utan knäsmärta, Det var verkligen på tiden och jag hoppas att knäet har börjat fungera igen. Men när det ena börjar fungera så lägger det andra av. Som tur är så är det inget som hindrar mig rent fysiskt. Mitt internet har slutat fungera och jag ringde till kundtjänsten idag och fick löfte om att det skulle komma igång igen inom fem (FEM?!) arbetsdagar.

Åh jag som behöver nätet mer än någonsin. Jag har alltid mycket att göra på jobbet, men nu nu har det passerat gränsen för mycket och blivit övermäktigt mycket. Jag behöver därför ett nätverk hemma för att kunna hinna hem och träffa min älskade familj en liten stund innan jag kan börja jobba igen när barnen lagt sig.

Men utan nät hemma så kommer att bli en lååång dag på jobbet imorgon istället. Jag har i alla fall laddat en väska för löpning på lunchen imorgon. Det gäller att maxa tiden.

Work hard, play hard!

Idag när jag klev ut på trottoaren väntade 12 kilometer. Efter 1 km kändes mina vader som stockar (vilket gick över efter ytterligare en kilometer). Efter 5 svängde jag ner på Norrmälarstrand och möttes av, vad jag där och då, kunde svära vid var en orkan. I verkligheten var det nog en lätt bris.

Jag sprang vidare och påbörjade varv två. Av någon anledning springer jag gärna samma varv flera gånger, jag vet exakt vad jag har att vänta mig. Nästa gång det var dags att svänga ner på Norrmälarstrand bjöd vinden på medvind vilket fick mig att pinna på ännu lite snabbare.

Kilometer 11,5 bjöd på en trappa. En trappa som jag återigen där och då kunde svära på var den längsta trappan på denna kontinent. Jag muttrade och svor mig upp och envisades med två trappsteg i taget. Spurtade sista biten hem och klockan stannade på 12,02 km.

Nöjd med dagens insats väntar jag nu på att müslin ska bli klar i ugnen så jag kan få mig ett kvällsmål.

I morse ÖSTE regnet ner i Stockholm. Vår lägenhet som har fantastisk utsikt (när det är fint väder) har således hemsk utsikt när det är dåligt väder. Vaknade 7.45 och var sedan med i Aftonbladets morgon-TV per telefon kl. 7.50 (så om jag lät nyvaken på rösten så var jag det! Blev uppringd för att kommentera ett videoklipp på en kille med läskig kramp i sin vad; http://www.buzzfeed.com/carolinekee/crazy-calf-cramp-ow). Öppnade sedan mitt eget träningprogram och såg att det stod ”distans morgon/styrka eftermiddag”. I regnstormen? Nä, det kändes inte så pepp för att vara ärlig. Varför planerar jag inte träningen i samråd med SMHI?! 

Men, på mitt kontor låg den här tidningsartikeln uppslagen. Min PT-kund och numera goda vän Iris skickade ett exemplar till mig härom dagen. Det är en lokaltidning som skrivit om hennes resa från att sitta i rullstol med läkardom om att inte kunna gå till att springa Berlin Marathon förra hösten. Jag fick det ärofyllda och roliga uppdraget att coacha henne i ca två år inför utmaningen. Det var såå häftigt att se henne komma springades efter 37 km och se så pigg ut! 😀 Inspiration big time!

Gissa om jag drog den där distansrundan ändå? Regnet kändes plötsligt som en bagatell och eftersom jag själv har Berlin marathon som mål i år var det en bra påminnelse om att ”det man sätter in får man sedan plocka ut!”.