Hej och hå,

Igår var jag hos sjukgymnasten som kände, klämde, vred och böjde på ben och knä. Fram och tillbaka och hit och dit.

”Jaha Sanna, det är inget fel på menisken, det är inget korsband som är trasigt eller så… smärtan sitter under knäskålen och är muskulär. En överansträngning.” 

Halleluja inget är trasigt.

”Det finns dock inte så mycket att göra för att det ska bli bättre annat än att vila knäet… men om du ska springa så är det enda jag kan tänka mig att skulle kunna hjälpa är om du går ner till ortopedtekniska i Falun och provar ut en knä otros som kan hjälpa till och stabilisera knäskålen så att den inte ska åka runt och irritera.”

Jag ska springa, jag åker ner dit på lunchen och köper vad fasen som helst.

”Ja det är i alla fall så att inget är trasigt och det är inte farligt att det gör ont. Det som händer är att om du springer med smärta så kommer det bara att ta längre tid efteråt och bli bra igen.”

Så jäkla skönt att veta att jag inte förstör något om jag springer på trots smärta.

Eftersom jag fortfarande har ont i knäet så ska vi ta ytterligare 10 dagars löpvila och satsa på alternativ träning för att se om knäet har återhämtat sig ännu lite till innan det blir absolut slutspurt inför New York.

Desperat som jag är gick jag även genast ner  och köpte en otroligt dyrt men förhoppningsvis bra knä otros som ska få hänga med mig framöver.

Tick tack säger klockan som rusar mot New York,

Tick tack säger knäet som sätter käppar i hjulet…

Tick Tack

Alltid har jag trott att jag var på något sätt ganska unikt lika i mina kroppshalvor  då jag alltid varit både vänster och högerhänt. När jag spelade fotboll var jag både höger och vänsterfotad. Men så fel jag hade.

Under ett av mina första löppass med Simon så minns jag att jag nämnde att löpskoleövningarna kändes svåra för att det kändes som om benen agerade olika på samma kommando ifrån huvudet, och ju längre vi kommit på denna resa så har detta uppenbarat sig på fler och fler sätt.

Simon hjälper mig ofta att stretcha ut musklerna efter våra pass och han kan tydligt känna att jag är mer rörlig i den vänstra sidan än den högra. Det är också den vänstra sidan som inte har tillräcklig stabilitet och det vänstra knäet som till följd av det har svikit mig. 🙁

Nej det suger faktiskt riktig mycket att det blivit såhär med knäet. Jag har vid tillfällen tappat självförtroendet totalt och tänkt att jag aldrig kommer att klara den här resan i och med detta. Innan skadan så hade jag dessutom tagit mig lite väl mycket vatten över huvudet och tagit sikte på en måltid långt under den timme jag från början önskat. Den målsättningen gick upp i rök i samma ögonblick som knäet började smärta. 

Att sänka sin krav när man är en jävla tjurskalle är sjukt svårt. Då kommer känslan att jag lika gärna kan lägga ner totalt. Jag börjar att skämmas för att gå tillbaka till min gamla målsättning. Plötsligt ser jag det som ett nederlag att komma runt milen på en timme. Eller ännu värre, att komma runt överhuvudtaget. Att det dessutom förmodligen är jag själv om drivit mig till det här tillståndet får mig att bli ännu mer förbannad.

Men nu finns det bara ett alternativ, ska jag göra detta så behöver jag försöka att mobilisera den energi jag lägger på att gå runt och vara besviken till att få lite mer jävlar anamma. Nu väntar veckor av rehabträning. Det är det jag MÅSTE göra nu.

Det är verkligen så skönt att ha Simon med sig i det här, utan honom hade jag lagt mig platt för länge sedan. Varje gång jag meddelar honom en motgång så svarar han med stor optimism att vi kommer att fixa det här ändå, och så vips så dyker han upp med nya träningsprogram som är specialanpassade efter den nya situationen.  Den perfekta coachen att luta sig mot. 

Så fuck you knäet, vi kommer att fixa det här ändå.

Om det finns någon där ute som har en solskens historia vad gäller att komma tillbaka efter en skada så får ni mer än gärna dela med er av det till mig.

Stora dalakramar från Sanna

Testrunda = Pestrunda

Om det går att inhandla ett bättre begagnat knä så är jag villig att lägga ett bud. Senaste rundan kändes bra i knäet, men idag kom ett bakslag.

Före och efterkänslan.

Jag sprang en 4 km testrunda i 6:15 tempo. Smärtsamt. Svårt att avgöra om det var knäet som smärtade mest eller om det var frustrationen som plågade mig mest. Hela dagen har jag gått och laddat mentalt för att komma ut på denna runda. Flera gånger har jag snegla ner mot klockan i hörnet på datorn, dels för att titta hur lång tid det var kvar på arbetsdagen men också för att se datumet som redan säger ”en bit in i Maj”.

Jag får ett litet pirr i magen av att det inte är särskilt långt kvar till New York. Ett mycket splittrat pirr. Orospirr för vad som kommer att hända med mitt knä, stresspirr då jag inser att det är knapp tid att hitta tillbaka till det rätta flåset, panikpirr för de tillstånd som ska ansökas om men då man behöver ett passnummer och jag som inte en har varit och beställt pass ännu, men mest av allt fjärilar-i-magen-pirr över hur otroligt nära jag är att snart sitta på ett plan påväg mot en av de mäktigaste upplevelserna jag någonsin varit med om.

Det här bara MÅSTE gå!!

Positivt är i alla fall att jag låter bli godiset på kvällarna, äntligen ramlade polletten ner att det krävs en insats från min egen sida. 🙂

Det är bara att kämpa på!

Kram och hej från mig.

Hallå Alles,

Titta! Äntligen har körkortet kommit, nu gäller det bara att hitta tid för att ta sig till närmaste polisstation och ordna med pass. Det knepiga är att öppettiderna på passenheten endast infaller under min egna arbetstid. men jag kanske kan hinna förbi under någon lunchrast eller så.

Annars har jag börjat att jogga lite lätt igen. Passen jag kör ni blir jogg varvat med gång för att få en lugn start. Dock gör sig det där förbaskade knäet sig påmint varje gång jag trycker ner vänster foten backen.

Simon börjar misstänka att det kan vara något med menisken i knäet som spökar då det knäppet när jag går upp för trappor. och känner man på knäet när jag går i trappen så kan man känna att det krasar lite där inne. Uhh, hoppas verkligen inte att det är något farligt utan att det är snabbt avhjälpt. Jag ska kontakta en sjukgymnast på måndag, så får hen titta på knäet och göra en bedömning.

Idag hade jag min kille med mig ut på löprundan och det är verkligen härligt att kunna springa tillsammans. Vi har varit helt ensamma hela långa helgen då våra barn följt med sin farmor och farfar till sommarstugan. De älskar att vara där och vi har passat på att städa huset, ätit lugna och långa måltider, spenderat tid med våra vänner, varit och tittat på fotboll, tagit sovmorgon, tagit två löprundor, avverkat lite pappersexercis, slappat och sett på film. En riktigt skön helg, men jag tror att kroppen fick en chock av det lugna tempot för jag vaknade igår morse och var förkyld.

Jag blir alltid lite sjuk när jag stressar av, kan det vara inbillning att det har ett samband eller har ni också varit med om det? 

Nu längtar jag dock efter barnen som kommer hem och ca en timme, då ska jag ta med dem till Idunvallen för att se  seriepremiären för mitt gamla fotbollslag. Trots att jag inte spelat på flera år så brukar jag försöka ta mig dit för se några matcher per år och även få träffa mina lagkamrater. Många spelar faktiskt kvar.

Ha det gott alla så hörs vi,

Dalakramar från mig.

Igår fick jag en påminnelse om att ansöka om visum iför vår resa till det stora landet i väst. I samma mejl kom även ett formulär som skulle fyllas i för att kunna anmäla oss till loppet. Det som skulle fyllas i var bland annat ALLA namn som står i passet (detta var tydligen mycket viktigt).

Jag gick och hämtade mitt pass för att se vilka namn som stod med.

Men, Åh nej.

Mitt pass har gått ut!! 

Jag har till råga på allt tappat mitt körkort för en tid sedan och har därför ingen giltig legitimation att göra ett nytt pass med.  Jag har dessutom planerat in en resa till Marbella i slutet av maj som jag behöver mitt pass till.

Det går bra nu, hoppas verkligen att mitt nya körkort kommer snart så att jag kan ordna det som behöver ordnas.

Vad gäller godisätandet så håller jag mig fortfarande borta från det som jag utlovat. Har istället vid de kvällar jag känt mig extra sugen hackat upp en fruktsallad istället. Det har funkat riktigt bra.

Just ikväll är jag dock inte alls sugen på godis då jag smaskat i mig så god mat så att jag känner mig nöjd. Vi passade på att bjuda hem en annan familj på grillat nu när vädret var så superskönt. 

Herreguud, jag ska aldrig mer underskatta löpvila.

I torsdags tågade jag som bekant ner till huvudstaden igen för att möta Simon. Jag hade på förhand förväntat mig att passet skulle bli lugnt och enkelt då jag har lite problem med knät.

Men halleluja vad jag fick äta upp den tanken. Passet var stenhårt och varenda muskel kändes som bortdomnad, överkokt spagetti när jag promenerade mot centralstationen för tåg tillbaka till dalaskogarna.

Men om DET var en tuff känsla i kroppen så var det INGENTING mot när jag skulle kliva upp ur sängen dagen efter (läs igår).

Träningsvärk har just nått nya nivåer. Den gångstilen som jag vankade runt med igår var smärtsamt ful, men jag kunde inte ens skratta åt mig själv då det gjorde för ont.
Trösten är ändå att träningsvärk är den skönaste värken man kan ha.

Nu ska jag löpvila resten av veckan så får vi se hur knät reagerar av att köra igång lugnt efter det. Typiskt nu när jag kände att lusten kommit tillbaka igen. Men för att hålla motivationen vid liv så tog jag idag med mig mina två minstingar ut på lite shopping.

Nu när det blivit lite varmare temperaturer ute å behövde jag en tunnare långärmad tröja att springa i, även nya skor då mina visat sig vara för små när jag springer. När jag ändå var i farten så hittade jag även ett par schyssta kompressionsbyxor. 🙂

Så nu är jag mer än redo att dyka ut i vårsolen igen. Kom igen knät, samarbeta nu för tusan.

När jag och Simon träffas pratar vi även om andra vanor, så som kost, sömn och stress osv.
Mina vanor är inte de bästa, och kanske trodde jag att det ena skulle leda till det andra per automatik.
Jag har sedan jag började denna resa (och även en tid innan) velat ändra på alla mina dåliga vanor men har hittills endast lyckats addera den goda vanan att träna. Alla mina andra dåliga vanor finns fortfarande kvar och jag har ännu inte känt att jag klarat av att bryta dem, trots att jag känner att jag borde.

Speciellt min dåliga diet pratar vi mycket om och jag har verkligen blivit en riktig liten godisråtta.
Det är konstigt med hjärnan ibland, man kan vilja saker så gärna men man gör dom inte. Jag fattar inte varför. Jag har länge önskat att jag skulle sluta äta så förbannat mycket godis då jag vet att jag inte mår bra av det. Men har ännu inte gjort något åt det.

För att försöka få bukt med mitt sockerbegär så kommer Simon att ge mig vidare instruktioner för att analysera beteendet som leder till att jag överdoserar godis.
Men Simon sa något i torsdags som förmodligen är mer effektivt än vilken analys som helst. Mitt i mina förklaringar till varför jag snaskar godis och hur det blir så sa han ”Men Sanna, till slut handlar det bara om hur mycket du verkligen vill detta, du måste bestämma dig”

Så sjukt irriterande att det han säger är så SANT. Det handlar verkligen om hur mycket man faktiskt vill något, hur mycket man är beredd att satsa. Jag vill sluta pressa i mig godis, men jag vill också känna känslan som min hjärna signalerar till kroppen när jag äter godis. Löööööve. Jag har dessutom i allt för stor grad förlitat mig på att träningen skulle kompensera upp för andra dåliga vanor. Men så är det inte. Inga magrutor har hittills uppenbarat sig (snarare tvärtom).

Så nu har jag bestämt mig. Nu är det skärpning.

JAG SKA SLUTA ÖVERFÖRBRUKA SOCKER I FORM AV GODIS.

Kanske har jag drabbats av gåsfot?! I knät?!

Har ni någonsin hört talas om något liknande? Gåsfoten började uppenbara sig i lördags då jag var ute på ett intervallpass. Efter ca halva passet kände jag hur det började göra ont i mitt vänstra knä.

Under resten av dagen och kvällen kände jag av knät, speciellt när jag suttit stilla en stund och skulle resa mig och när jag gick upp och ner i trappen.

På söndagen provade jag att löpa mitt distanspass och med det jämna lugna tempot kändes knät helt okej. 🙂

Lyckan var dock kortvarig, när jag stannade började knät smärta igen.

Jag mejlade Simon och han ringde upp och frågade lite frågor om hur, när och var det gjorde ont. Ganska snabbt ställde han den troliga diagnosen gåsfot och ordinerade mig till en veckas vila från löpningen, men med fokus på stretching i lår och sätesmuskler.

Jäkla skit, med 7 veckor kvar till New York sitter jag nu på tåget ner till Stockholm för att visa upp min gåsfot för Simon och håller tummarna för att han är en lika bra trollkarl som han är PT och bara kan säga hokus pokus och svepa med handen över knät så vips är smärtan borta.

Brekfast to go

Träning i all ära, men jag vill också att ni ska få lära känna mig lite mer. Så här kommer en liten lista som ger en liten inblick i vem jag är 🙂

(mer…)

Jag har ju som jag tidigare skrivit haft en motivationsdipp. Den har hållit i sig och jag har känt mig orkeslös under passen.

Jag har dock läst tusen och åter tusen gånger om att alla minsann då och då går igenom perioder av bristande motivation och att det då gäller att hålla i med träningen. Då kommer motivationen så småningom komma tillbaka av sig själv. Men huuuur orkar man det?

Jag har varit med om träningsdippar under tiden jag spelade fotboll, men då har man ju ett lag runt om sig som räknar med en och som stöttar en igenom dessa perioder. Alltid är det någon i laget som är i toppform som kan motivera och engagera en när man behöver det.

Men när man tränar ensam, ingen ser om man fuskar. Ingen ser om man är bra. Ingen räknar med något. Ingen förutom en själv.
Bara en själv. Den lättaste personen att svika. Att vara dum eller fuska för sig själv är så enkelt.
Jag ljuger till och med för mig själv, riktigt bra dessutom. Så bra att jag tror på mig själv. Jag övertalar mig själv att jag inte orkar, att jag är mer värd en kväll i soffan. Att det är det som får mig att må bra.
Känner ni igen känslan?

Då ska jag nu ge dig några tips,
tips som du antagligen hört miljoner gånger förut så det är inga nya eller revolutionerande hemligheter som jag ska avslöja. Det är bara en sanning som jag tror fungerar.

* Bestäm dig för vad du har för mål och var öppen med det, ju fler personer som vet din målsättning desto fler kan stötta dig när det börjar bli motigt och putta på dig i uppförsbackarna.

* Börja nätverka med människor som vill samma sak som du i livet. Känner du ingen likasinnad eller finns de inte nära dig så är internet oändligt och det finns forum för alla. Sök upp dem som har samma målsättning som du och ta stöd i varandra. Ge varandra idéer och feedback. Chansen att lyckas ökar betydligt när du har någon att dela dina framgångar med och som stöttar upp dig i dina motgångar.

* Är det löpning eller träning i allmänhet som är en del av din målsättning, skaffa en PT. Har du möjlighet så är detta ett väldigt bra alternativ. Inte nog med att du då har en människa som regelbundet finns i ditt liv och stöttar dig mentalt, denne har även expertkunskap att dela med sig av. Du kan både lära dig av och luta dig mot din PT. Det är som att ha en förälder som finns där och för dig tills du är redo och mogen nog att stå på egna ben.

* Är du dessutom som jag – en vinnarskalle. Skaffa dig ett mål, anmäl dig till ett lopp eller en tävling. Har du svårt att hitta drivkraften i att bara låta det rulla på för välmåendet så kan det vara bra att få en extra sporre i en tydlig målsättning. Då kan det svida lite extra utan att du ger upp för att du vet att om si eller så lång tid så MÅSTE du prestera.

* BESTÄM DIG. Det är ytterst bara du som bär ansvaret för om du kommer framåt eller inte, ingen kommer att bära målet till dig. Du måste kämpa själv för att komma dit och du måste VILJA!

Jag är nog på väg ur min svacka. Jag har för första gången kämpat mig igenom veckor av ensamträning trots att varje millimeter av min kropp och hjärna stretat emot. Jag har fortsatt att springa även fast ingen har tittat på mig och jag egentligen bara velat spy rätt ut.
Ikväll kände jag för första gången på länge att jag faktiskt längtar efter morgondagens pass.

De senaste veckorna har träningsupplägget sett likadana ut, jag har lyckats slita mig ut ett pass under veckan men sedan gått och dragit på de två sista till helgen kommer och jag inser att
veckan snart är slut och jag bara MÅSTE ut och springa för att hinna med mina tre pass i veckan.
Jag har dessutom tagit alla chanser till att få sällskap i min löpning. Haft någon annan som sprungit vid min sida peppat mig till att fortsätta hela vägen.

Även denna vecka ser ut som mina tidigare, mina två sista pass kommer att ske i följd under veckans två sista dagar. Jag hoppas verkligen att kroppen kommer att kännas precis så energisk som jag tror när väl passet drar igång.

Sista tipset är att belöna dig själv. Jag belönade mig härom dagen med att köpa nya träningshårband som förutom att fylla en funktion även sprider ett viktigt budskap. Min bästa kompis mamma dog för något år sedan i cancer och alla känner vi säkert någon som drabbats av denna fruktansvärda sjukdom så join the fight against cancer.

You have to fight the fight to have a chance to win it.

Puss och kram
*