Som ni vet så är min utmaning under våren att gå från att vara en soffpotatis till att springa milen. En utmaning som fullständigt skrämde livet ur mig i det ögonblicket jag fick veta att det var skarpt läge. Men skarpt läge betyder samtidigt för mig att det är dags att prestera. Inga ursäkter är längre accepterade, vinnarskallen sätts på autopilot och energin börjar flöda.

Med träningsprogrammet (som ni förövrigt hittar i sin fulla text i det senaste numret av Wellness) i handen började jag med framgång att beta av mina pass. Allt kändes plötsligt lättare, bara genom att sätta ett mål så har jag tvingats hitta tid, motivation och ork att köra på.
Den där milen har dock legat och skavt i mitt huvud, hur lång är den där j-vla milen? Med tanke på hur fort tiden går så kommer jag snart att stå där på startlinjen till mitt allra första lopp. Och jag har hittills ingen aning om vad jag egentligen har gett mig in på, så har jag tänkt. Nej jag pallar inte att vänta i tio veckor på att få känna sträckan i benen för första gången i mitt liv.
Jag har målat upp den i mitt huvud som både himmel och helvete. Den lockar och skrämmer mig på samma gång men mest av allt har den förbryllat mig. Jag var tvungen att prova! Förra veckan gav jag mig ut med taktiken att börja med lugn jogg så länge jag orkade och sedan gå resten, bara för att få känna sträckan.

Vad som hände var att jag började joggen i lugnt tempo och varje gång min runkeeper berättade för mig hur långt jag hade lyckats jogga och hur jag kom närmare och närmare milen ökade adrenalinet och jag matade steg efter steg. Flåset satte in redan vid tre kilometer men lättade upp igen vid närmare fem och jag kom in i vad man brukar kalla, andra andningen. När runkeeper tjejen talade om för mig att jag sprungit hela åtta kilometer så var stanna inte längre ett alternativ. Jag ökade takten, mest för att jag var så j-kla trött och behövde komma i mål så snabbt som möjligt. 🙂
Booom 10 kilometer, där tog jag dig!!

Det här betyder absolut inte att jag är ett genetiskt underverk som kan kliva upp från soffan och springa en mil. Nej långt därifrån. Min kropp är ännu inte redo för att springa dessa distanser under regelbunden basis, jag skulle förmodligen ”gå sönder” ganska snart om jag fortsatte att pressa mitt otränade jag till sådana distanser.

Nej det här var en ren vilje prestation. Hade jag inte trott på mig själv, motiverat mig själv, bestämt mig och piskat mig själv till att köra hela vägen så hade jag förmodligen gett upp redan efter tre kilometer där flåset började krypa på och tynga mig.

Det är de här som jag tror är avgörande ifall man kommer att lyckas eller inte.
Den fysiska förutsättningen besitter de flesta av oss, det är viljan och tron på oss själva som vi måste jobba upp.
Det är inte omöjligt. Vill man uppnå något i livet så måste de allra flesta av oss kämpa för det. Det är inte mycket som man får gratis. Jag vågar påstå att ALLA fightas vi mot olika dilemman på vägen mot målet.

I mitt fall så är min största utmaning att utöver att manövrera ett vanligt familjeliv med tre små barn och allt vad det innebär även behöva hantera vår äldsta dotters hjärnskada som medför en hel del mertid vad gäller vardagssysslor. Utan att lämna ut henne för mycket kan jag säga att hon har ett omfattande vårdbehov som innefattar sjukhusbesök som avlöser varandra och många vakna nätter.

En situation som skulle kunna uppfattas som utmattande, och som blir utmattande om man väljer att fokusera på det förstås.
Men lägger man istället fokus på allt det underbara, härliga och energigivande som livet med henne och livet i stort för med sig så övervinner man också det som kan kännas som uppförsbackar. Det sägs förövrigt att man får starkare ben i uppförsbacke. 😉

Så hoppa över era hinder och lyft rumpan från sofflocket och gå ut och spring mot det som är ditt mål i livet. Vad det än är så kommer det att kännas sjukt skönt när du är påväg, jag lovar.

Kan jag, så kan ni.

Idag har vi för övrigt även firat vår minsta lilla busunge som fyller två hela år. Detta med ett stort kalas och en gristårta.

Puss och kram

När jag fick veta att jag blivit kallad till intervju i Stockholm med chans att vinna denna resa till New York så tänkte jag under en period att jag inte var redo för detta.
Jag såg inte hur tiden skulle kunna gå ihop. Ständigt stressande överallt så var det för en sekund självklart att jag måste avböja den intervjun. Det skulle vara en omöjlig uppgift att ge sig på.

Men jag blev mer eller mindre övertalad att jag åtminstone måste åka ner för att se vad som hände. Jag var dessutom livrädd för att jag var förlorad rent fysiskt. Jag har inte längre kapaciteten att kicka igång kroppen till den nivå jag skulle önska.

Dessa psykologiska hinder hade förföljt mig under flera år, men insikten att våra dåliga vanor riskerades att föras över till våra barn fick mig ändå att ta chansen. Jag måste ta chansen för både min egen och deras skull.

Nu har det gått en tid och det är inte alltid lätt att få vardagen att gå ihop. Med tre barn och allt vad det innebär, ett fartfyllt jobb, en sambo som jobbar dygn så får man många gånger att pussla med tidsanvändningen. Träningstid är inget som uppstår ur tomma intet. Det är tid som man måste planera in i schemat, precis som allt annat. Det är ingen omöjlighet, det gäller bara att jobba som ett team och kompromissa.

Mina pass blir ofta sena kvällar för att inte stjäla någon tid från de andra. Inte den tid jag hade föredragit att träna på om jag varit själv. Men en helt okej kompromiss.

Jag vet inte om det är tajmingen i livet, resan vi har påbörjat eller bara det fantastiska vädret som påverkar, men jag känner mig galet pigg och motiverad. Nu är det bara bara roligt att träna. Känner ni också av vårkänslorna?

För mig är det så att jag börjar längta efter nästa pass redan innan det pågående tagit slut. 🙂
Jag håller mig dock till de tre löppassen i veckan som mitt program säger för att inte hinna tröttna.

Idag fick jag sällskap på rundan. Min kille följde med och både tempot och distansen blev högre/längre än väntat. Men det var skönt! Kul att ha honom med.

Hoppas att det går bra för alla er andra som kommit igång med träningen.

Nu ska vi ut och äta tillsammans med min pappa och hans fru. På återseende.

Inför första träffen med Simon var jag rädd att han skulle plocka fram stora piskan och pressa på mig ett träningsprogram som skulle få mig att vilja kräkas efter varje pass. Skulle jag verkligen klara av detta?

Men ganska snart efter att vi satt oss ner så hade Simon gjort klart för mig att så skulle det inte bli. Vi tar ett steg i taget och bygger upp kroppen med ett långsiktigt träningsprogram.

Det är så olikt alla andra gånger när man på egen hand bestämt sig för att ta tag i träningen och kosten. All in och all out brukar det bli för mig. Fullt ös, träna tills man känner blodsmak och träna lite till. Äta ingenting. tills allt ganska snabbt spricker och man tappar fattningen inför godispåsen och är tillbaka i soffan igen konstaterandes att den träningsformen var nog ingenting för mig.
Samma miss varje gång. Det är som om det är en oskriven regel att känner man inte blodsmak i munnen eller badar i svett efter ett träningspass, så har man inte tränat.

Men så är såklart inte fallet. Jag har fått ett träningsprogram av Simon som stärker musklerna steg för steg. Som minimerar skaderisken och som förbättrar mig istället för bränner ut mig.

Ikväll tog jag med mig min bästis på ett powerwalk/joggpass i femtio minuter och kroppen kändes lätt och pigg under hela passet.

Simon hjälper mig också att förbättra mina kostvanor. Även här jobbar vi i steg för att öka chanserna att långsiktigt förbättra mina vanor. Steg ett är att börja äta frukost. Jag har fått två frukostförslag från Simon och här är dagens frukost.

-Fet yogurt (jag tar turkisk yogurt)
-granola (ekologisk)
-hallon

Så himla gott!!

Jag har på vad jag trodde skulle bli en kort period av mitt liv lagt om mina prioriteringar. Sambo, barn, husköp och karriär har totalt slukat mitt fokus. Jag har liksom lallat runt i min egen lilla bubbla och tänkt att träningen den kommer tillbaka sen när allt har lugnat ner sig lite. Men när jag räknade härom dagen så insåg jag har det gått sex år sedan jag tränade aktivt. Jag har på dessa sex år blivit en trött soffpotatis som valt att blunda för alla bieffekter som latmasklivet ger. Men fy vad trist det är att inte ha någon energi, ständigt vara trött, känna sig mosig och orkeslös jämt. Tycker inte ni också det?

Nej nu får det vara slut med det. Inget kommer att förändras om man inte själv gör en aktiv insats, livet kommer heller inte att lugna ner sig. Sambon, barnen, huset och jobbet kommer (förhoppningsvis) alltid att finnas där och därför måste jag addera träning till detta.
Nu är det på riktigt. Nu tar jag mig an en av de största utmaningar jag varit med om i mitt liv. Att hitta träningen i en ny vardag.
Det känns fortfarande overkligt att jag vunnit en sådan otroligt häftig vinst. Att jag tillsammans med Johanna kommer att vara i New York om bara några månader för att springa en mil i central park. Sjukt! Stort!

Mitt mål är att klippa milen på en timme och med proffsiga Simon som löpcoach, snabba Johanna som inspirationskälla och er som hejarklack så kanske jag till och med kan slipa till siffrorna ännu mer. 😉

Nu tar jag den här chansen och jag hoppas verkligen att fler tar den tillsammans med mig.