Simon och jag har inte setts på evigheter känns det som! Vi har båda varit på resande fot och jag har brottats med en förkylning efter den andra (något överdrivet kanske)

Men idag ska vi äntligen köra ett lunchpass tillsammans! Jag känner mig superladdad mentalt men skräckslagen (ingen förtjusning) då jag inte alls känner mig i form. De senaste veckorna har varit riktigt tunga träningsveckor, vilket jag definitivt inte hade räknat med när jag startade det här äventyret.

Men det är bara att köra på för både mig och Sanna, och vi kommer att kämpa och slita hela vägen till mållinjen i New York!

Alltid har jag trott att jag var på något sätt ganska unikt lika i mina kroppshalvor  då jag alltid varit både vänster och högerhänt. När jag spelade fotboll var jag både höger och vänsterfotad. Men så fel jag hade.

Under ett av mina första löppass med Simon så minns jag att jag nämnde att löpskoleövningarna kändes svåra för att det kändes som om benen agerade olika på samma kommando ifrån huvudet, och ju längre vi kommit på denna resa så har detta uppenbarat sig på fler och fler sätt.

Simon hjälper mig ofta att stretcha ut musklerna efter våra pass och han kan tydligt känna att jag är mer rörlig i den vänstra sidan än den högra. Det är också den vänstra sidan som inte har tillräcklig stabilitet och det vänstra knäet som till följd av det har svikit mig. 🙁

Nej det suger faktiskt riktig mycket att det blivit såhär med knäet. Jag har vid tillfällen tappat självförtroendet totalt och tänkt att jag aldrig kommer att klara den här resan i och med detta. Innan skadan så hade jag dessutom tagit mig lite väl mycket vatten över huvudet och tagit sikte på en måltid långt under den timme jag från början önskat. Den målsättningen gick upp i rök i samma ögonblick som knäet började smärta. 

Att sänka sin krav när man är en jävla tjurskalle är sjukt svårt. Då kommer känslan att jag lika gärna kan lägga ner totalt. Jag börjar att skämmas för att gå tillbaka till min gamla målsättning. Plötsligt ser jag det som ett nederlag att komma runt milen på en timme. Eller ännu värre, att komma runt överhuvudtaget. Att det dessutom förmodligen är jag själv om drivit mig till det här tillståndet får mig att bli ännu mer förbannad.

Men nu finns det bara ett alternativ, ska jag göra detta så behöver jag försöka att mobilisera den energi jag lägger på att gå runt och vara besviken till att få lite mer jävlar anamma. Nu väntar veckor av rehabträning. Det är det jag MÅSTE göra nu.

Det är verkligen så skönt att ha Simon med sig i det här, utan honom hade jag lagt mig platt för länge sedan. Varje gång jag meddelar honom en motgång så svarar han med stor optimism att vi kommer att fixa det här ändå, och så vips så dyker han upp med nya träningsprogram som är specialanpassade efter den nya situationen.  Den perfekta coachen att luta sig mot. 

Så fuck you knäet, vi kommer att fixa det här ändå.

Om det finns någon där ute som har en solskens historia vad gäller att komma tillbaka efter en skada så får ni mer än gärna dela med er av det till mig.

Stora dalakramar från Sanna

Testrunda = Pestrunda

Om det går att inhandla ett bättre begagnat knä så är jag villig att lägga ett bud. Senaste rundan kändes bra i knäet, men idag kom ett bakslag.

Före och efterkänslan.

Jag sprang en 4 km testrunda i 6:15 tempo. Smärtsamt. Svårt att avgöra om det var knäet som smärtade mest eller om det var frustrationen som plågade mig mest. Hela dagen har jag gått och laddat mentalt för att komma ut på denna runda. Flera gånger har jag snegla ner mot klockan i hörnet på datorn, dels för att titta hur lång tid det var kvar på arbetsdagen men också för att se datumet som redan säger ”en bit in i Maj”.

Jag får ett litet pirr i magen av att det inte är särskilt långt kvar till New York. Ett mycket splittrat pirr. Orospirr för vad som kommer att hända med mitt knä, stresspirr då jag inser att det är knapp tid att hitta tillbaka till det rätta flåset, panikpirr för de tillstånd som ska ansökas om men då man behöver ett passnummer och jag som inte en har varit och beställt pass ännu, men mest av allt fjärilar-i-magen-pirr över hur otroligt nära jag är att snart sitta på ett plan påväg mot en av de mäktigaste upplevelserna jag någonsin varit med om.

Det här bara MÅSTE gå!!

Positivt är i alla fall att jag låter bli godiset på kvällarna, äntligen ramlade polletten ner att det krävs en insats från min egen sida. 🙂

Det är bara att kämpa på!

Kram och hej från mig.

I vissa undersökningar är det så höga siffror som 75 %. Det vill säga att tre av fyra av alla som löptränar regelbundet blir skadade och därför hindrade i sin löpning vid minst ett tillfälle per år. Det är väldigt vanligt med löparskador och de allra flesta sitter i fötter, underben och knän.

Hur ska man göra för att undvika att bli skadad?

Mitt första prio som tränare är alltid det man kallar för hållfasthet. Alltså att kroppen först och främst ska vara tillräckligt hållbar för ett visst tempo och träningsmängd innan man pushar på i träningen. Hur vet man att den är tillräckligt hållbar? En tumregel är att inte öka träningsmängd eller träningstempon för snabbt utan gärna hålla sig på samma nivå i minst 4-6 veckor innan man trappar upp till nästa nivå. Då hinner senor och muskelfästen vänja sig.

Det är alltid lika tråkigt när en klient får ont någonstans på grund av träningen, t ex som med Sannas knä. Jag är dock inte särskilt orolig då vi ”drog i handbromsen” så snabbt. Knäet kommer återhämta sig snart. Önskar att jag hade lite magic powers och kunde skynda på processen eller trolla bort problemet så Sanna får göra sig riktigt rättvis i juni. Men, kroppen får ta den tid den behöver och vi får lyssna noggrant på den närmsta veckorna!

Hallå Alles,

Titta! Äntligen har körkortet kommit, nu gäller det bara att hitta tid för att ta sig till närmaste polisstation och ordna med pass. Det knepiga är att öppettiderna på passenheten endast infaller under min egna arbetstid. men jag kanske kan hinna förbi under någon lunchrast eller så.

Annars har jag börjat att jogga lite lätt igen. Passen jag kör ni blir jogg varvat med gång för att få en lugn start. Dock gör sig det där förbaskade knäet sig påmint varje gång jag trycker ner vänster foten backen.

Simon börjar misstänka att det kan vara något med menisken i knäet som spökar då det knäppet när jag går upp för trappor. och känner man på knäet när jag går i trappen så kan man känna att det krasar lite där inne. Uhh, hoppas verkligen inte att det är något farligt utan att det är snabbt avhjälpt. Jag ska kontakta en sjukgymnast på måndag, så får hen titta på knäet och göra en bedömning.

Idag hade jag min kille med mig ut på löprundan och det är verkligen härligt att kunna springa tillsammans. Vi har varit helt ensamma hela långa helgen då våra barn följt med sin farmor och farfar till sommarstugan. De älskar att vara där och vi har passat på att städa huset, ätit lugna och långa måltider, spenderat tid med våra vänner, varit och tittat på fotboll, tagit sovmorgon, tagit två löprundor, avverkat lite pappersexercis, slappat och sett på film. En riktigt skön helg, men jag tror att kroppen fick en chock av det lugna tempot för jag vaknade igår morse och var förkyld.

Jag blir alltid lite sjuk när jag stressar av, kan det vara inbillning att det har ett samband eller har ni också varit med om det? 

Nu längtar jag dock efter barnen som kommer hem och ca en timme, då ska jag ta med dem till Idunvallen för att se  seriepremiären för mitt gamla fotbollslag. Trots att jag inte spelat på flera år så brukar jag försöka ta mig dit för se några matcher per år och även få träffa mina lagkamrater. Många spelar faktiskt kvar.

Ha det gott alla så hörs vi,

Dalakramar från mig.

Befinner mig i skrivande stund i Berlin. Har testat på en massa bra träning och däremellan sett mycket av staden! Jag försöker göra en eller ett par resor per år för omvärldsanalys och fylla på inspiration. Det är inte första gången jag är här men det är en så stor stad så finns alltid något nytt att se eller testa. Igår anlitade vi en guide för en Running Sightseeing och fick se och höra mycket av människors och byggnaders historia i Berlin. Ett fantastiskt sätt att bli guidad på, rekommenderas!

Fick även chans att springa förbi mållinjen till Berlin marathon. Det som är mitt personliga mål för i år. 😀 Ser fram emot känslan när jag passerar den i september.

Min erfarenhet av mål säger att det är viktigt att identifiera vilka rutiner, vanor, beteende och tillstånd som leder en dit. Det blir liksom själva kärnan i att vara målorienterad. Vad behöver jag göra, tänka och känna för att nå målet? Den typen av fokus brukar leda till en känsla av ansvar och kontroll som är väldigt tillfredsställande (och framgångsrik?) för mig. 🙂

Jag är fruktansvärt dålig på att vila från träningen. Vilan blir oftast ofrivillig i form av förkylning eller liknande. Efter vila inser jag dock alltid vikten av det, benen känns pigga och kroppen lätt. Något som däremot inte är lika lätt är andningen, det är alltid ett himla flåsande på mig efter vila. Den där konditionen som man underhållit dag in och dag ut är som bortblåst. Arg över flåsandet försöker jag dock intala mig själv att det går över.

Har haft en himla uppförsbacke men löpningen den senaste tiden med onda knän och förkylning x2. Men ingen tid att förlora, New York närmar sig med stormsteg! Tillbaka till träningen och då Los Angeles bjuder på värme och sol blir det hela så mycket enklare!

Igår fick jag en påminnelse om att ansöka om visum iför vår resa till det stora landet i väst. I samma mejl kom även ett formulär som skulle fyllas i för att kunna anmäla oss till loppet. Det som skulle fyllas i var bland annat ALLA namn som står i passet (detta var tydligen mycket viktigt).

Jag gick och hämtade mitt pass för att se vilka namn som stod med.

Men, Åh nej.

Mitt pass har gått ut!! 

Jag har till råga på allt tappat mitt körkort för en tid sedan och har därför ingen giltig legitimation att göra ett nytt pass med.  Jag har dessutom planerat in en resa till Marbella i slutet av maj som jag behöver mitt pass till.

Det går bra nu, hoppas verkligen att mitt nya körkort kommer snart så att jag kan ordna det som behöver ordnas.

Vad gäller godisätandet så håller jag mig fortfarande borta från det som jag utlovat. Har istället vid de kvällar jag känt mig extra sugen hackat upp en fruktsallad istället. Det har funkat riktigt bra.

Just ikväll är jag dock inte alls sugen på godis då jag smaskat i mig så god mat så att jag känner mig nöjd. Vi passade på att bjuda hem en annan familj på grillat nu när vädret var så superskönt. 

Åter kry efter förkylning nummer två så har jag tillfälligt förflyttat mig till Los Angeles. Här spenderar jag och mannen i mitt liv kommande veckan och givetvis är träningskläderna med. Vädret är fantastiskt och jag längtar efter att snöra på mig löpskorna efter mitt ofrivilliga löpuppehåll.

Med 9 timmars tidsskillnad kommer bloggen i lite otakt men det får man stå ut med. Imorgon bitti väntar gym följt av pannkakor. Och lönnsirap. Ska man ändå äta pannkakor ska man göra det ordentligt.

Herreguud, jag ska aldrig mer underskatta löpvila.

I torsdags tågade jag som bekant ner till huvudstaden igen för att möta Simon. Jag hade på förhand förväntat mig att passet skulle bli lugnt och enkelt då jag har lite problem med knät.

Men halleluja vad jag fick äta upp den tanken. Passet var stenhårt och varenda muskel kändes som bortdomnad, överkokt spagetti när jag promenerade mot centralstationen för tåg tillbaka till dalaskogarna.

Men om DET var en tuff känsla i kroppen så var det INGENTING mot när jag skulle kliva upp ur sängen dagen efter (läs igår).

Träningsvärk har just nått nya nivåer. Den gångstilen som jag vankade runt med igår var smärtsamt ful, men jag kunde inte ens skratta åt mig själv då det gjorde för ont.
Trösten är ändå att träningsvärk är den skönaste värken man kan ha.

Nu ska jag löpvila resten av veckan så får vi se hur knät reagerar av att köra igång lugnt efter det. Typiskt nu när jag kände att lusten kommit tillbaka igen. Men för att hålla motivationen vid liv så tog jag idag med mig mina två minstingar ut på lite shopping.

Nu när det blivit lite varmare temperaturer ute å behövde jag en tunnare långärmad tröja att springa i, även nya skor då mina visat sig vara för små när jag springer. När jag ändå var i farten så hittade jag även ett par schyssta kompressionsbyxor. 🙂

Så nu är jag mer än redo att dyka ut i vårsolen igen. Kom igen knät, samarbeta nu för tusan.

När jag och Simon träffas pratar vi även om andra vanor, så som kost, sömn och stress osv.
Mina vanor är inte de bästa, och kanske trodde jag att det ena skulle leda till det andra per automatik.
Jag har sedan jag började denna resa (och även en tid innan) velat ändra på alla mina dåliga vanor men har hittills endast lyckats addera den goda vanan att träna. Alla mina andra dåliga vanor finns fortfarande kvar och jag har ännu inte känt att jag klarat av att bryta dem, trots att jag känner att jag borde.

Speciellt min dåliga diet pratar vi mycket om och jag har verkligen blivit en riktig liten godisråtta.
Det är konstigt med hjärnan ibland, man kan vilja saker så gärna men man gör dom inte. Jag fattar inte varför. Jag har länge önskat att jag skulle sluta äta så förbannat mycket godis då jag vet att jag inte mår bra av det. Men har ännu inte gjort något åt det.

För att försöka få bukt med mitt sockerbegär så kommer Simon att ge mig vidare instruktioner för att analysera beteendet som leder till att jag överdoserar godis.
Men Simon sa något i torsdags som förmodligen är mer effektivt än vilken analys som helst. Mitt i mina förklaringar till varför jag snaskar godis och hur det blir så sa han ”Men Sanna, till slut handlar det bara om hur mycket du verkligen vill detta, du måste bestämma dig”

Så sjukt irriterande att det han säger är så SANT. Det handlar verkligen om hur mycket man faktiskt vill något, hur mycket man är beredd att satsa. Jag vill sluta pressa i mig godis, men jag vill också känna känslan som min hjärna signalerar till kroppen när jag äter godis. Löööööve. Jag har dessutom i allt för stor grad förlitat mig på att träningen skulle kompensera upp för andra dåliga vanor. Men så är det inte. Inga magrutor har hittills uppenbarat sig (snarare tvärtom).

Så nu har jag bestämt mig. Nu är det skärpning.

JAG SKA SLUTA ÖVERFÖRBRUKA SOCKER I FORM AV GODIS.