I en tid då man inte ens kan ta en kopp te utan att det ska tolkas som ett ställningstagande så är det lätt att tappa hoppet.

Misströsta inte – det finns en motståndsrörelse mot den våg av ”som Berlin fast i Sverige” som sveper in i över oss.

Den kallas ”Lotta på Liseberg”.

Under långa perioder av mitt liv så har TV6 klockan 19.00-21.00 varit det enda som hållit mig borta från vansinnets rand. När jobbet sugit, kärleken kärvat och framtiden varit osäker så har dubbelavsnitten av ”Family guy” och ”Simpsons” funnits där – varje vardag.

Det finns något genuint avslappnande med tv-rutiner, en lugn hamn i en annars stormig tillvaro. Tv:n kräver ingenting av en, och med sina favoritprogram vet man vad man får.

Jag gissar att det är den känslan ”Lotta på Liseberg” (TV4) vill framkalla: En trygg punkt där alla är välkomna och där ingen behöver känna sig utanför eller ensam.

På så vis är ”Lotta på Liseberg” en succé – att titta på det är som att få en lång, varm kram av en jättestor hund. Lotta Engberg känns som den bästa kompis man någonsin haft och till och med de ansträngt ekivoka skämten funkar. Jag vet inte riktigt hur, men de funkar.

Ja, programmet har stora brister. Jag menar, att Christer Sandelin år 2013 får stå och sjunga ”Vill ha dej” i livesänd tv får en att undra om inte allt snack om Det Svenska Musikundret har varit lite överdrivet. Och skämskudden när Lotta tvingar Maia Hirasawa att snacka japanska får inte programmet att lyfta, så att säga.

”Lotta på Liseberg” vinner dock på sin äkthet – det utger sig inte för att vara något annat än vad det är. Uppfriskande pretantionslöst i en tid då allting håller på att hipsterifieras, då även de mest banala saker ska ha en ”en air av Brooklyn” eller vara ”kinda New York-ish. Med ”Lotta på Liseberg” får man vad man ser, varken mer eller mindre. Ingen försöker tuta i en att det finns en djupare mening, att programmet är identitetsbyggande eller något annat nonsens.

”Lotta på Liseberg” bara finns, som ett slags tv-mediets hötorgskonst. Det behövs.

I kväll missar jag inte ”Sova med fienden” (TV4, 23.00). Kassisk Julia Roberts. Har hon någonsin varit bättre?

FTW!

Fiona Bruce i ”Engelska antikrundan” (SVT1). Mer förtroendeingivande röst har jag aldrig hört.

WTF?

Året är 2013. Hur kan det fortfarande finnas relkamavbrott?