Inlägg av Nöjesredaktionen

Måns satte alla skotten

av Nöjesredaktionen

Nummer 13 visade sig inte vara ett otursnummer.

Grattis till bästa duettparet, Måns och streckgubben.

Och skärpning, Österrike!

Första Eurovision-semin var lite som att se på numera svaga svenskgrenen skidskytte. Kul, men utan nationella förhoppningar saknas den riktiga nerven.

Inte så i kväll. Skräcken för att storfavoriten Måns Zelmerlöw skulle bomma alla fem skott, bli omåkt av lag som Lettland och Israel och inte nå finalen höll åtminstone mig på helspänn.

På helspänn höll sig däremot inte den österrikiska produktionen, även om det var snäppet bättre än i tisdags. Vi slapp den pinsamma ”djur-o-visionen” från första semin, och kollaget av röstnings-blunders var småskoj. Charmiga Conchita skötte sig fortsatt fint i greenroom, förutom när hon blåljög San Marinos artister rakt upp i ansiktet och kallade deras katastrofala framförande ”fläckfritt” …

Men programledarna var fortfarande osynkade och bortkomna, den inledande presentationen seg och intervjuerna med ”big five”-artisterna oerhört genanta.

Visst, det är låtarna man minns från alla älskade Eurovision-spektakel genom åren, inte mellanakter och programledare. (Möjligtvis med undantag för Lill ”Kjoltapparen” Lindfors 1985.) Men det ursäktar inte taffligheten.

När Sverige senast höll i Eurovision överpresterade vi som den allra duktigaste flickan i klassen med superproffsiga Petra Mede och ett manus så fullspäckat med lustigheter att de flesta av dem nog gick många tv-tittare förbi.

Något mittemellan Österrikes slapphet och Sveriges skyhöga ambitionsnivå räcker gott.

Något för kommentatorn/manusskrivaren Edward af Sillén att tänka på när Måns blir hela Europas hjälte på lördag.

I morgon ger jag ”Roliga timmen” i SVT1 20.00 en tredje chans. Humorgeniet Sissela Benn är ju gäst.

Sylvia Balac

 

Da

Montenegros välsjungna Balkan-ballad var välbehövlig bomull efter San Marinos brutala öronplågeri.

Nja

”Hela kändis-Sverige bakar” (TV4). Lite för sockersött för min smak. Och segt att Lars Ohly åkte ut.

”Roliga timmen” lever inte upp till sitt namn

av Nöjesredaktionen

På vår roliga timme i mellanstadiet brukade vi äta marängsviss och lyssna på Eddie Meduza.

Det är fortfarande ett bättre sätt att fördriva 60 minuter än att titta på SVT:s ”Roliga timmen”.

Allt är inte dåligt med SVT:s senaste underhållningssatsning: Anders Jansson är en kompetent och någorlunda älskvärd programledare. Klippen med sketcher är hyfsat roliga. De gästande komikerna är kompetenta.

Men. Det är så vansinnigt slappt genomfört. Som om SVT medvetet slänger in ett hafsverk i tablån för att de inte orkar satsa förrän ”Allsång på Skansen” drar igång igen.

Framförallt är det en skymf att kalla den taffliga och meningslösa ordleken för ”Sveriges bästa humorquiz”. Definitionen av ett quiz är att man ställer kunskapsfrågor. ”Vem vet mest” kan kallas quiz, ”På spåret” och ”Smartare än en femteklassare” likaså, men ”första bokstaven i något ni tror sketchen handlar om” är definitivt INTE en quizfråga. Det är ett krystat försök att skapa en röd tråd i programmet.

Det verkade även Anders Jansson och gästerna Katrin Sundberg och David Batra i kvällens avsnitt vara fullt medvetna om, eftersom de nästan urskuldande skämtade om de ”glasklara” reglerna i början av programmet.

Näst värst är skämskudde-momentet när delar av publiken ska illustrera saker genom att exempelvis grymta som en gris eller ”se sur eller randig ut”.

Bronspengen går till det fåniga finalnumret, där det eftersökta ordet på 11 bokstäver illustreras i sång och dans.

Det hade varit en bättre idé att köra den slappa stilen fullt ut med sketchklipp nonstop.

Eller att göra ett riktigt humorquiz och testa gästernas kunskaper i humorhistoria.

Nu känns hela programmet planerat på en fikarast. En väldigt kort fikarast. Och det är synd.

Humor förtjänar att tas på allvar.

 

I morgon struntar jag i tablå-tv och fortsätter att plöja gamla avsnitt av komediklassikern ”Arrested development” på Netflix.

Pepp

Två nya starka kvinnliga karaktärer har gjort vassa och roliga men lite grabbiga komediserien ”Silicon Valley” (HBO Nordic) ännu bättre.

Depp

”Lordi – monsterpojken” (SVT2) var en sorglig men intressant film om bråd död, avhopp och att gå från firad och älskad till hånad och skuldsatt.

Sylvia Balac

Kategorier SVT

Ren poesi i SVT2

av Nöjesredaktionen
Emil Jensen Foto: Amanda Lindholm/SVT
Foto: Amanda Lindholm/SVT

Estradpoesi. Är det vad jag vill ägna min lördagskväll åt? Ja, tydligen. Men hade inte SVT2 valt ut det åt mig hade jag inte vetat det.

Public service i ett nötskal. 

När SVT 1 och alla kommersiella kanaler slår knut på sig själva för att ”ge folk vad de vill ha” i form av allsköns trams på helgerna lyckas SVT 2 ofta med konststycket att ge folk det de inte visste att de ville ha.

Så även i går kväll.

”Musik special” om ”mellansnackets mästare” Emil Jensen var en utmärkt introduktion till och sammanfattning av mångsysslarens konstnärliga gärning. Musikaliska och poetiska framträdanden varvade men öppenhjärtig intervju samt inspel av Nour El Refai, Mikael Wiehe, Johan T Karlsson och Klara Söderberg från First Aid Kit.

Ett fint porträtt av en ödmjuk och sympatisk konstnär som står på de svagas sida.

På de svagas sida står även Sveriges stora poesi-stjärna Bruno K Öijer, SVT2-kvällens huvudakt i en föreställning filmad under förra årets turné.

För ett otränat öra kan Öijers frasering först låta affekterad, och det tar mig någon dikt att komma in i poetens universum. Men väl där vill jag aldrig lämna det. Jag vill också att all skräck tar slut. Jag hungrar också efter värdighet.

Visst skulle föreställningen kunna vara närapå vara lika effektiv i radio, men Öijers uttrycksfulla ansikte och kropp räcker gott som visuell stimuli i en och en halv timme.

Och knytnäven i luften och utropen ”yeah!” och ”yes!” efter dikterna är en härlig detalj som accentuerar poetens rockstjärnestatus.

Öijer återkommer ofta till löv i sina dikter. Löv som tar hand om varandra. Löv han vill rädda och badda. Han verkar älska löv.

I löv you too, Bruno K.

I kväll tittar jag på första gruppfinalen i ”Mästarnas mästare” i SVT 1 20.00 och hejar på hockeystjärnan Danijela Rundqvist.

Sylvia Balac

Kategorier Musik, SVT

Folk har haft sex i tv sen kejsar Augustus tid

av Nöjesredaktionen
grupp01

I går ”Ex on the beach”.
I dag ”Robinson love edition”.
”Paradise hotels” succéartade fylleligg har redan ynglat av sig i två carpe diem-tatuerade ”kärleksbarn”.

Sara tänder inte på killar som läser böcker. Johannes har tatuerat in ”Bon apetit” ovanför könet.
På realityfronten intet nytt.
När Femmans systerkanal Kanal 11 kör igång sitt ”Ex on the beach” är det inte så att man häpnar över nyskapandet som genomsyrar detta format, inköpt från MTV.

Hade det inte varit för en ”Ullared”-käck berättarröst skulle det i princip vara omöjligt att skilja ”Ex on the beach” från den uppenbara inspirationskällan ”Paradise hotel”.
Åtta muskulösa, bröstopererade och tatuerade singlar som gillar att dricka sprit och ”mysa” flyttar in i ett lyxigt hus i Karibien och får… ja just det, dricka sprit och ”mysa”.
Den stora skillnaden är att de nya deltagarna som pytsas in i huset under seriens gång utgörs av deltagarnas ex. Och i det andra avsnittet (som jag förhandstittat på), händer det saker. Första exet flyttar in och skapar trubbel i groggbuffén.
Det är förstås lätt att se ”Ex on the beach” med tjocka moralglasögon. Men plockar man av sig dessa och bedömer serien i genren sexsåpor, så är detta fullgod och föga upprörande, flyktig underhållning.
Folk bråkar, ligger och ”spelar spelet”. Det har folk gjort i tv sedan kejsar Augustus tid. Kanal 11 lär rida på ”Paradise hotels” sleazevåg och likt föregångaren hitta målgruppen, främst via play-tjänsten.

Något som känns lite mer desperat är när dokusåpornas moderskepp ”Robinson” i kväll återuppfinner sig själv i ”love edition” i Sjuan. Här har man skrapat bort alla äldre personligheter och gått all in på 30-åringar som samtidigt som de tävlar på gammalt klassiskt manér även ska para ihop sig och finna kärleken.
Även här sneglar man (även om de inte erkänner det) åt ”Paradise hotels” målgrupp, men på ett så rätt så tafatt sätt.
Det lär liggas mer i Kanal 11.

I kväll tittar jag som kontrast på ”Kobra” om stjärnorna bakom stjärnorna, SVT1, 22.00.

 

Klass
TV3 har hittat helt rätt ton i ”Parneviks” – en realityserie där både värdar och gäster står som vinnare.

Pass
Dialogen i ”Jordskott” måste vara skriven av någon som aldrig hört en konversation mellan två människor.

 

Stefan Sköld

”Lasse Kronér” är roligare än Lasse Kronér

av Nöjesredaktionen

Lördagskvällen i SVT1 blev en riktig metaupplevelse.

Först Lasse Kronér som käck programledare i ”Smartare än en femteklassare” och direkt därefter Lasse Kronér som ”Lasse Kronér” i ”Ginas show”.

Fast frågan är ju om någon av dem är den ”äkta” Kronér. Att programleda ett sömnpiller av ”Smartare än en femteklassare”-kaliber torde kräva minst lika stor skådespelartalang som att spela en förvriden version av sig själv i en mockumentär.

”Ginas show” följer i fejkdokumentärens klassiska spår. På svenska har de starkaste serierna i genren varit ”Ulveson och Herngren” och ”Allt faller”. Än så länge har ”Ginas show” inte riktigt nått de seriernas höjder, men har ändå starka – och egna – kvaliteter.

Att serien har full tillgång till alla SVT-profiler gör litegrann att det känns som en firmafest, men vad gör det när man exempelvis får se helylle-André Pops bete sig som ett svin. Eller en storhetsvansinnig Lasse Kronér, som i serien utmanar Gina om att få en egen talkshow.

Serien har ett skönt tempo, och är varmare än mycket annat i genren. Gina Dirawi är en starkt lysande stjärna som med små medel spelar en, antar man, bara aningen justerad version av sig själv.

En version som man gillar och hejar på, särskilt när hon utsätts för ”lilla gumman”-behandling av männen på SVT.

Musikvalen är klockrena, särskilt förtjust är jag i Mapeis ”Second to none” som sätter tonen i förtexterna.

Och, framförallt, så känns serien ung, utan att för den sakens skull skrämma bort oss gamlingar.

Som den kallhamrade producenten i serien säger om hotet från Lasse Kronér: ”Tror du kidsen bryr sig om en skallig göteborgare som drar ordvitsar?”

Nej, jag tror inte det. Men jag tror absolut att de bryr sig om ”Ginas show”.

 

Sylvia Balac

 

Ja

”Unbreakable Kimmy Schmidt” (Netflix) är inte lika sofistikerad som Tina Feys tidigare mästerverk ”30 Rock” men ändå roligare än det mesta just nu.

Nej

Första helgen utan ”Vinterstudion” (SVT1) och abstinensen är fruktansvärd.

Babel kunde hittat en större författare än Sigge Eklund

av Nöjesredaktionen
Lionel Shriver med Jessika Gedin i ”Babel”. FOTO: SVT
Härligt att litteraturmagasinet ”Babel” fyller tio år.
Men visst borde SVT även ha ett antal andra regelbundet återkommande magasin, om till exempel film och media.
Svenska folket ser mer film än någonsin, fast kanske inte nödvändigtvis längre så ofta på bio. Även om ämnet avhandlas i ”Gomorron Sverige” och kulturnyheterna, så har public service-tv inte haft något återkommande filmmagasin sedan ”Filmkrönikan” lades ned 2008.
Tidningar tappar i upplaga eller läggs ned, journalister varslas på löpande band, vi är på väg att få flera generationer som aldrig läser dagstidningar, på sikt är allt detta ett demokratiproblem. Public service-tv:s ”Mediemagasinet” lades ned 2006.
Pop- och rockmusiken, med alla undergenrer, har alltid behandlats styvmoderligt av SVT, även om folk som Rolf Hammarlund, Per Sinding-Larsen, Magnus Broni och säkert några jag just nu glömmer har gjort eller gör viktiga punktinsatser.
Dataspel är jag totalt ointresserad av, men spelen omsätter miljarders miljarder, de flesta i yngre generationer har ett förhållande till spelen och många svenskar är marknadsledande när det gäller att skapa dem. Så nog borde det finnas underlag för ett tv-magasin om dataspelen.
Men litteraturens magasin lever och frodas, sedan 2012 med Jessika Gedin som kunnig och proffsig programledare.
Säsongsstarten bjöd på intressant samtal med främst Lionel Shriver, mest känd för bästsäljande ”Vi måste prata om Kevin”, som även blev en mästerlig film med Tilda Swinton i huvudrollen. Ett reportage där vi fick följa med Håkan Nesser till en bokfestival i indiska Jaipur. Och så hyllade man sig själva och sitt 10-årsjubileum, lite lagom självupptaget.
Programmets nya följetong är jag mer tveksam till.
Man kan ju inte varje säsong få något i klass med när författareliten skrev sångtexter till en Benny Andersson-schlager.
Men nog borde man ha kunnat skaka fram en lite mer etablerad, folkkär och verbal författare som rotar i sina bokhyllor, än Sigge Eklund.
Måndag kväll ser jag ”Parneviks” i TV 3.
JA!
”Partaj”, Kanal 5. Är fortfarande för det mesta roligt.
NEJ!
”Melodifestivalen: Dagen efter”, SVT 1. Nu räcker det!
Kategorier Babel

”Jordskott” håller stilen

av Nöjesredaktionen

Naturen är en svårflörtad kompis. I ”Jordskott” har alla gjort sig ovän med den, och i ”Dox: Lyckliga människor” kämpar pälsjägare i Sibirien med och mot den varje dag.

 

Måndagskvällen blev rena naturrutan i SVT1. Först senaste avsnittet av ”Jordskott”, som håller stilen. Den skogstokiga stilen.

Mystiska händelser avlöser varandra i en rasande fart och persongalleriet utökas hela tiden. I den vidöppna anstalten Silverhöjd är invånarna antingen kufar eller psykopater, eller psykopatiska kufar. Och det är mycket underhållande att titta på.

Det knakar och skaver här och där i serien men hela produktionen spritter av en sådan frustande berättarglädje att det är lätt att ha överseende med det.

Det är roligt att se en utmärkt Nour El Refai i en liten roll som polis, och jag ser fram emot när Yohio ska göra entré i serien.

”Jordskott” följdes av Werner Herzogs ”Lyckliga människor” som också fokuserar på naturen. Närmare bestämt taigan, och de män som jagar där. Det är fascinerande och vackra bilder, men Herzog verkar lite väl imponerad av de sibiriska karlakarlarna som bygger sina kanoter och skidor från grunden och lurar in små djur i fällor. Kvinnor och barn är bara statister.  Ett stort plus dock för att jägarnas hundar och hundvalpar får så mycket exponering. Sötchockerande.

”Världens lyckligaste människor? Döm själv!” uppmanar SVT i sin beskrivning av filmen. En filosofisk och svårbesvarad fråga förstås. Men jo, en tidig marsmorgon när jag kämpar för att hålla panikattackerna stångna i en överfull tunnelbanevagn i Stockholm kan jag nog hålla med om det.

 

Tisdag kväll återvänder jag till min favoritsåpa ”Hart of Dixie” i Kanal 5 20.00.

Sylvia Balac

 

Ja

Dokumentärserien ”The jinx” på HBO Nordic är en vansinnigt fascinerande inblick i psykopati och tvivelaktiga rätssystem.

 

Nja

Alpin-VM och längd-VM gav oss medaljer i mängder. Stackars Fredrik Lindström bär ensam på sina axlar att fixa en i skidskytte-VM som börjar på torsdag.

Kategorier Jordskott, SVT1

”Jordskott” är helt skogstokig

av Nöjesredaktionen

Jordskott” är snygg, spännande och spritt språngande skogstokig – på ett bra sätt.

SVT:s nya thrillerserie känns som en frisk fläkt i tv-tablån.

Temat, som åtminstone alla föräldrar har som värsta mardröm, är tacksamt, om än inte originellt. Försvunna barn och barn som far illa engagerar alltid.

Originalitet har serien annars i överflöd, åtminstone om man jämför den med sina stelbenta och formstöpta svenska kollegor.

Exotiska småstaden Silverhöjd med sina excentriska småstadspersonligheter kan snarare föra tankarna till ett humorlöst ”Twin Peaks”. Men med de vackra naturbilderna och de övernaturliga inslagen påminner serien också en del om finfina franska serien ”Gengångare” från 2012.

Mycket krut har lagts på stämningsskapande foto och rekvisita. De dämpade färgerna och de genomtänkta miljöerna (fantastiska uppstoppade djur!) gör ”Jordskott” till en imponerande visuell upplevelse.

Men seriens allra största styrka och tillgång är den totala oförutsägbarheten. Övernaturligheten är ett slags carte blanche för att ta ut manussvängarna riktigt ordentligt, och det känns som att precis vad som helst kan – och kommer – hända.

Men allt är inte guld som glimmar i de svenska skogarna. På minussidan svajar skådepeleriet lite ibland. Moa Gammel är trovärdig i huvudrollen och det är alltid kul att se superproffs som Ann Petrén och Göran Ragnerstam. Men det är irriterande att i en så här ambitiös produktion utsättas för affekterad Dramaten-svenska levererad av både skurkar och snutar.

I kölvattnet av ”Scandinavian noir”-vågen finns redan ett stort internationellt intresse för ”Jordskott”. Jag tror inte att världen blir besviken.

 

I morgonkväll kollar jag in de senaste intrigerna i ”Hart of Dixie” i Kanal 5 klockan 20.00.

Sylvia Balac

Kategorier Jordskott, Moa Gammel, SVT

Backstrom gör inte GW:s rövhål rättvisa

av Nöjesredaktionen

Backstrom” gör inte Leif GW:s antihjälte rättvisa.

Men om man struntar i att jämföra huvudpersonen med förlagorna står serien stadigt på egna ben. 

I Leif GW Perssons böcker råder inga tvivel: Kommissarie Evert Bäckström är ett riktigt rövhål till människa. Och denna rövhålighet förmedlade Claes Malmberg till fullo i ”En pilgrims död” och ”Den fjärde mannen”. Men där Malmberg (om han ursäktar) personifierade ett sexistiskt, rasistiskt äckel är ”Backstroms” Rainn Wilson i grunden mer en nörd än en skithög.

Wilson var egentligen mer osympatisk – och oattraktiv – som den lömske Dwight Schrute i amerikanska ”The office” . Adderad rondör och skäggstubb får honom bara att se snällare ut. 

De homofoba och sexistiska dragen, ursprungskaraktärens själva livsluft,  förstärks inte heller av att Backstrom verkar känna starkast band till den homosexuelle kille han delar lägenhet med och den kvinnliga kollegan.

Men om vi glömmer förlagorna och tittar på ”Backstrom” som vilken serie som helst är den inte helt utan förtjänster.

Trots uppenbara ”House”- och ”Sherlock”-komplex når ”Backstrom” inte upp till de seriernas nivå. Dock reser sig den en bra bit över dussinsnutserierna.  

Manuset saknar inte spänst och humor, även om det blir aningen jämntjockt och karaktörslöst när i princip VARENDA rollfigur tilldelats snärtiga repliker och punchlines. 

Och huvudpersonens politiskt inkorrekta utbrott chockerar nog mindre än Backstroms ständiga ätande, drickande och rökande, skickligt äckelframkallande filmat.

 GW själv ville ha nu bortgågne ”Sopranos”-stjärnan James Gandolfini i rollen. Det hade gett serien en annan, mörkare känsla.

Med Rainn Wilson i huvudrollen blir ”Backstrom” nästan mer komedi än hårdkokt snutserie. Och det har i alla fall jag inget emot.

I morgon tittar jag på införsnacket ”Alpint: VM” i SVT1 klockan 21.00, och drömmer om kommande slalommedaljer.

Sylvia Balac

Smash

Eurosports Maria Strandlund-Tomsvik var som vanligt kunnig och engagerad som tenniskommentator under spännande finalen i Australiska öppna.

Hit
Melanie Lynskey var inte bara fantastisk som 16-åring i Peter Jacksons otäcka ”Svarta änglar”. Hon är också klart bäst i utmärkta dramedin ”Togetherness” på HBO Nordic.
Kategorier TV3

Det var inte alltid bättre förr

av Nöjesredaktionen

tvrecbild

På ena kanalen visar Liv Strömquists ­originella humor framtiden.
På den andra gör Örjan Ramberg en ­karikatyr av forntiden.
Det var inte alltid bättre förr.

Jag såg aldrig ständigt slutsålda ”Liv Strömquist tänker på dig!” när den spelades på Elverket/Dramaten i Stockholm. Men ­efter att ha hört otaliga vänner och obekanta beskriva dess episka briljans så känns det som en stor kulturgärning av SVT2 att visa en tv-version av föreställningen.

Att se detta på tv går med största sannolikhet inte att jämföra med liveupplevelsen men Ada Bergers pjäs som bygger på serietecknaren Liv Strömquists böcker ”Prins Charles känsla”, ”Einsteins fru” och ”Ja till Liv!”, når även fram till oss i soffläge.

Föreställningen är ett hopkok av olika scener som på ett eller annat sätt behandlar ojämlika relationer eller makt­situationer, från så skilda världar som hur Oksana Andersson överger sin ­karriär för att följa Chippen Wilhelmsson till Saudi­arabien, varför brottslingar som Helge Fossmo får kvinnor på fall, Rod Stewarts samhällsuppoffring genom att dejta en längre kvinna, ­eller kanske det bästa inslaget – Glenn Hyséns exfruar som konfronterar honom i en form av en grekisk tragedi.

De fyra skådisarna Ana Gil De Melo Nascimento, David Book, Eric Stern och Sanna Sundquist är väldigt överteatraliska – fast på ett lyckat, humoristiskt sätt. Det hela pendlar mellan tänkvärt och bisarrt. Och rätt igenom kvickt, modernt och hela tiden väldigt, väldigt roligt.

På tal om teatraliskt, i systerkanalen sitter Örjan Ramberg samtidigt och maler på som en levande parodi av en Dramatenskådis med sina yviga gester och scenskoleröst i”Stjärnorna på slottet”. Jag ska inte gå in djupare på detta. Min kollega Jan-Olov Andersson behandlar programmet på nöjessidorna. Jag nöjer mig med att tycka att SVT:s flaggskepp trots knark, misshandel och tårar börjar kännas som en klassåterträff som kanske inte berör så många andra än slottsgästerna själva.

I dag tittar jag på lagsprinten från Otepää, 12.00 och hoppas på svensk medvind i norsk­yran.

Klass

Trots stunder bakom skäms­kudde – P3 Guld är ­ändå en av Sveriges härligarte prisgalor (SVT1).

Pass

Jag älskar att se exidrottsstjärnor slita, men ”Det stora äventyret” saknar helt spänning (TV4).

Stefan Sköld

Sida 1 av 8
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB