Han kom.
Han talade.
Men sen då?
Man får anta att det är ovanan. Presidentbesök av det här slaget är vi inte bortskämda med i Sverige. Därför vågade inget mediehus göra annat än pressa alla reglage till max och tävla om vem som kunde vara mest Obama-superlive.
Resultatet när en hel yrkeskår bevakar exakt samma sak? Lite… blandat, om man säger.
Som alltid när alla ska fylla så mycket tid som möjligt – utan att ha material för det – blir det snömos tills det sprutar ur öronen. Sämst i klassen är ”Rapport” (SVT). Stackars Claes Elfsberg får sitta och säga saker som ”alla har stora gula lappar på sig, är det någon slags ackreditering?”. Marianne Rundström sitter och funderar högt huruvida hon just skymtade Condoleezza Rice eller inte (”jag undrar om inte jag har rätt?”). På den nivån. Hela dagen lång.
Långa livesändningar ÄR svårt, men ibland är det så illa att man undrar om man lever i ett land eller i ett skämt. Stort pådrag när ett skarpladdat vapen hittas på ett hotell. En svensk säkerhetsvakt glömde sin pickadoll (kompetent!). Ytterligare pådrag när en hoptejpad kartong hittas utanför ett varuhus. Sedan trycks in 100 journalister i ett litet rum, där de får strikta order om vem som får ställa frågor. Obama ler och pratar om svenska hockeyspelare men ser trött och pressad ut.
Men så börjar han tala. Och för en stund är alla invändningar som bortblåsta. För till skillnad från svenska politiker, vars pajasaktiga medieträning mest verkar gå ut på att alltid vilja komma undan, försöker Obama aldrig komma undan. Han resonerar öppet. Diskuterar. Ser ut att tänka högt. Ett superproffs. Och bredvid står Reinfeldt, blir kallad vid förnamn och ser ut som att han ska explodera av stolthet.
Sedan går de ned från podiet och allt blir kaos igen.
Den surrealistiska bubbla som uppstår när alla sänder live och journalister – i brist på annat – ska intervjua andra journalister (”vi vet inte vad de talar med varandra om nu, men vi har fått gå igenom ännu en säkerhetskontroll”) är en egen organism. Live är live – även när inget händer. Efteråt känns det mest tomt.
Vad kom det – egentligen – ut av all upphetsad liverapportering?
Lärde vi oss något? Blev vi så mycket klokare?
Fan vet.
Torsdag 5 september  tittar jag på ”Breaking bad” (Netflix).

 

Hurra 1
Karin Magnusson (Aftonbladet TV). ”Lyllos Obama som får träffa Alliansens partiledare”. Onsdagens bästa tv-replik.

 

Hurra 2
Nyheten att ”True blood” (SVT) lägger ner efter nästa säsong. Äntligen.