Inlägg av Martin Söderström

Journalist och tv-krönikör på Aftonbladet.

Full patte är bäst just nu

av Martin Söderström
maxresdefault

Tempot är hysteriskt.
Men nästan allt fastnar.
”Full patte” är bäst just nu.
Sådana här texter är alltid svåra att skriva. Att beskriva humor blir lätt så torrt. Och något jag gapskrattar åt är för någon annan lika lattjo som en likvaka. Men det är mycket som talar för ”Full patte” (SVT Play). …
Tillsammans med regissören Sara Haag har syskonen Tiffany och Bianca Kronlöf mutat in ett helt eget hörn av humorsverige. Ett hörn som bygger på benhård ideologisk övertygelse, halsbrytande tempo och handskarna av hela tiden. Det är lika imponerande som det är roligt. Jag inser att den ogenerat politiska och feministiska humorn inte får alla att garva läppen ur led. Men att program som ”Full patte” behövs – bland annat just därför – tycker jag är bortom alla tvivel.
Ett extra plus för alla kända ansikten som syskonen Kronlöf har fått med i serien. Min absoluta favorit i denna säsong har varit Ann Petrén som den hemlösa psykologen Kerstin. En oförglömlig bekantskap.

På andra sidan staketet finns ”Bornebusch i tevefabriken” (SVT1). Att vara statist i storserien ”Bron” är säkert jättekul för Josephine Bornebusch själv. Det tvivlar jag inte alls på. Och av hennes storögda förtjusning att döma så brinner hon verkligen för ämnet tv-serier. Mindre kul blir det för mig som tittare.
I synnerhet eftersom Bornebusch med redaktion aldrig vågar närma sig sitt favoritämne med någon form av allvar. Eller kritiska frågor. Eller en ambitionsnivå bortom det allra mest grundläggande. En på alla sätt missad chans. …

Coolast just nu? Frågar ni mig så är det ärkeskurken Negan i ”The walking dead”. Superondingen syns som hastigast i trailern för seriens säsongsfinal (finns på Youtube) som sänds i USA söndag. Jag vet inte hur det är med er, men själv räknar jag timmarna…
Torsdag kväll tittar jag på sektserien ”The path” (HBO Nordic).

Kategorier Drama, HBO Nordic, Humor, SVT, SVT Play

Mad Men borde ha fått sluta på topp

av Martin Söderström
Mad-Men-

 

Att skiljas är att dö en smula.
Men i ”Mad mens” fall var det verkligen på tiden.
Ajöss, och tack för allt.

När du läser det här är det redan över. Nu har det allra sista avsnittet av ”Mad men” sänts i amerikansk tv. Vi som följt serien sedan dag ett har förstås inte tålamod att vänta tills det dyker upp på Kanal 9 om några veckor. Vi VPN-tunnlade och fulstreamade och tankade olagligt för att få lapa de sista dropparna ur Don Drapers flaska.
Själv känner jag mest att det var på tiden.
Jag brukar ha svårt för avsked. Vill inte att något jag älskat och investerat tid och känslor i ska vara över. Tomheten efteråt brukar rida mig som en ringvålnad. När min favoritserie ”The shield” sände sitt sista avsnitt för några år sedan gick jag in i en mild livskris.
Men för Don, Betty, Pete, Roger, Joan och de andra i ”Mad men” var det mer än dags att säga farväl.
Det som en gång var världens snyggaste serie har de senaste åren reducerats till en allt slarvigare upprepning av sig själv. Mad men gick från blixtrande till urvattnad på ett par säsonger. Allt kom liksom av sig.
Men skam den som ger sig. Den handfull avsnitt som föregick det oundvikliga slutet tillhör seriens allra, allra bästa. Och med ens började hjärtat klappa hårdare igen. Men nu, när allt är över, kan jag ändå bara se nyktert på det hela. Det var verkligen dags att ta i hand och tacka för den tid som varit.
Det borde vi ha gjort redan för två säsonger sedan. Jag kan till och med säga exakt när.
I slutscenen av femte säsongen. När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Kategorier Drama, HBO Nordic, Kanal 9, TV4

Mörk erotik och blodsplatter i storslagen kostymskräckis

av Martin Söderström

Penny-Dreadful-Season-2-Trailer

Kritikerna föll pladask.

Men publiken strömmade inte till.

Andra säsongen av ”Penny dreadful” bör ändra på det.

Vad händer om man samlar de största karaktärerna från brittisk myt- och berättarhistoria från 1800-talet och samlar dem under samma tak? Hur blir det om Frankenstein, Dracula, Dorian Gray och Dr Jekyll/Mr Hyde samsas under det gulaktiga skenet från gaslyktorna i viktorianska London?

Det var grundpelaren i första säsongen av storbudgetserien ”Penny dreadful” som hade premiär i fjol. Kritikerna älskade det. Jag själv håller serien som något av det snyggaste och bästa som gick att se på en skärm under 2014. Men någon direkt publiksuccé blev det inte.

Det är förstås inte allas kopp te. Jag kan förstår att blandningen av spöken, gastar, häxor, oknytt och ockult mumbojumbo blir för mycket för somliga. Men om man lyckas se bortom anstormningen av zombies, vampyrer och andeväsen har ”Penny dreadful” (HBO Nordic) extremt mycket att ge.

Och för oss som helst får vårt blodskvättande ultravåld serverat i korsett och cylinderhatt är den här psykologiska thrillern så nära ett mästerverk man kan komma.

I centrum för säsong två står hotet från häxan Madame Kali (en storspelande Helen McCrory) och våra hjältar måste samla sina krafter för att på nytt bekämpa såväl inre som yttre mörker.

Handen på hjärtat är väl storyn inte superstark i sig. Men det vägs upp av minutiöst noggrant miljö- och kostymsakapande. Och ett helt sagolikt starkt skådespeleri. Timothy Dalton är magisk som den plågade äventyrsresanden/patriarken Sir Malcolm. Men ingen lyser starkare än Eva Green. Hon är häpnadsväckande stark i rollen som Vanessa Ives, hemsökt av syner hon inte kan kontrollera. Green äger varje sekund hon syns i rutan och bär nästan ensamt upp hela serien på sina axlar.

Jag älskar det. Men bristerna är mer uppenbara den här gången.

För det är, handen på hjärtat, som skräckserie betraktat som ”Penny dreadful” inte fungerar. Åtminstone inte om man med termen ”skräck” syftar på sådant som lyckas vara otäckt och skrämmande. ”Penny dreadful” är aldrig det minsta läskigt. Men om man är ute efter ett tätt och välspelat psykologiskt drama om besatthet och skuld bjuder HBO-serien på en outsinlig ström av godsaker.

Tisdag kväll ser jag sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

I kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

Kategorier Drama, Ernst, HBO Nordic, Netflix, SVT

Som en varmt leende vårkompis

av Martin Söderström

tradgadstisdag-1-jpg
Glöm Valborg.
Det ultimata vårtecknet är redan här.
Och sänds i tv.
Inte för att man någonsin kommer att apa efter det man ser. Jag skulle hellre bli släpad bakom vilda hästar än bygga ett utekök, till exempel. Men det spelar mindre roll. För som vårtecken betraktat är ”Trädgårdstisdag” (SVT1) alldeles utmärkt. Och välkommet.
Egentligen borde den här sortens huttriga magasinsprogram kännas mer än lovligt daterade vid det här laget. Sett över en bredare tv-värld går det ju dessutom tretton på dussinet av dem. Men Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor lyckas hitta en egen, varm ton som gör ”Trädgårdstisdag” till något av en njutning. Blandningen av odlingsinspiration, tips och mat är måhända inte unik. Men tilltalet är vänligt och tempot lugnt. Inte för att jag någonsin kommer att använda några av tipsen själv. Men som en mjukt leende vårkompis funkar ”Trädgårdstisdag” utmärkt.
Våra vänner i Norge missade så gott som helt och hållet den skandinaviska dramaserieboomen. Okej för ”Lillyhammer”, men eftersom jag tycker aktivt illa om den skitserien väljer jag att tänka att den inte räknas.
Nu ska det hur som helst bli ändring på det. Häromdagen hade ”Frikänd” (SVT Play) premiär. Och den är väl värd din tid. Om inte annat för en självlysande Lena Endre i den ena huvudrollen. Hon är magisk som koncernchef och tillika sörjande mamma. Endre äger varje scen hon är med i, från den snyggt påkostade vinjetten.
Lägger ni därtill sorgligt förbisedda ”Fortitude” (SVT Play), som ju åtminstone utspelar sig på en fiktiv norsk ö, så kan man nästan börja tro att det våras för det norska tv-dramat.
Det vore ju onekligen på tiden.
Onsdag kväll tittar jag på Steve Coogan i Happyish (HBO Nordic).

 

 

Spelet som var så uselt att det begravdes i öknen

av Martin Söderström
atari-dig-still-feat

En generations drömmar grävdes ner på en soptipp.
Atari dog och spelvärlden skakade.
Men dokumentären om bolaget fuskar med sanningen.
Historien är för bra för att inte berättas. Under det tidiga 1980-talet ägde Atari spelvärlden. Mer än så, förresten. Spelföretaget drog in hisnande 375 miljoner dollar på några år och var det snabbast växande bolaget i amerikansk företagshistoria. Spel var framtiden och spel var på den tiden lika med Atari. Åtminstone fram till 1982. Atari fick licensen att göra spelversionen av Steven Spielbergs megassuccé ”E.T”. Och där gick allt käpprätt åt skogen.
”E.T”-spelet hastades fram och trots att alla inblandade innerst inne visste att spelet inte höll måttet så pressades miljontals med spelkassetter upp. Resultatet blev en katastrof. ”E.T” till Atari var så gott som ospelbart. Fult, ologiskt och ljusår ifrån Spielbergs film. Numera är det allmänt känt som det sämsta spel som någonsin gjorts. Då togs det drastiska beslutet att dra in ”E.T” och begrava de miljontals osålda spelkassetterna på en soptipp i öknen. Där kommer dokumentären ”Atari: Game over” (Netflix) in. Filmteamet beger sig till den där ökensopgården och gräver upp en massa exemplar av ”E.T”. Det är en fantastisk historia om hur framgång föder hybris som i sin tur föder dåliga beslut.
Regissören Zak Penn älskar uppenbart sin spelhistoria, och vet att det finns en magnifik story att berätta. Tonen är oväntat humoristisk och lättsam. Men tyvärr lämnar det en bitter bismak. Penn skarvar en hel del med sanningen. Väljer gång på gång att fokusera på den moderna myten om spelbranschens kollaps och ”E.T” som en direkt orsak till det.
Historiskt är det lögn.
Atari dog inte med spelmaskinen 2600 och spelet E.T utan fortsatte producera nya maskiner (och hemdatorer) långt efter 1983. ”Atari: Game over” är den mest underhållande av de olika filmer om bolaget som gjorts. Men föredrar man fakta framför fantasi finns det bättre dokumentärer att se.

Torsdag kväll tittar jag på ”Daredevil” (Netflix).

Hurra!
”Uppdrag granskning” (SVT1). Kan manmotverka att svenskar reser för att strida med terrorister? Intressant om skrämmande nutidsfenomen.

Nja…
”Hellenius hörna” (TV4). En missad chans att komma under huden på Sarah Sjöström. Mest på grund av programledarens ovana att sätta sig själv i centrum.

Kategorier Dokumentär, Netflix

Daredevil är en superhjälte för vuxna

av Martin Söderström
MARVEL'S DAREDEVIL

Se på fan.
Det går alldeles utmärkt att göra superhjälte-tv utan att publiken behöver nita fast skämskuddar i ansiktet.
Allt handlar om vilken väg man väljer att ta. I fallet med ”Daredevil” (Netflix) har har serieskaparen Drew Goddard navigerat helt rätt. Blicken är stadigt förtöjd i att göra en superhjälteserie för vuxna.
Charlie Cox är lysande i rollen som den blinde New York-advokaten Matt Murdock. Han må ha förlorat sin syn i unga år, men har fått sina övriga sinnen kraftigt förhöjda.
Naturligtvis, detta är ju trots allt baserat på en serietidning, är han mer än bara en försvarsadvokat. På dagtid tar han sig an klienter och hans på förhöjda sinnen blir till en sorts mänsklig lögndetektor. På nätterna drar han på sig svarta kläder och en huva för ögonen och bankar skurkstjärt i ett ständigt regnigt Hells Kitchen. Actionsekvenserna funkar allra bäst. Slagsmålen är uppfriskande brutala, och det finns en mörk, hotfull och brutal stämning som känns rejält tilltalande.
För att vara en superhjältehistoria är det även uppfriskande att hjälten är relativt mänsklig. Han har inga superkrafter, kan inte flyga, är inte omänskligt stark. Det ger en ytterligare nerv åt actionscenerna, då Murdock aldrig är överlägsen. Han må vara mer vältränad än Ingemar Stenmark och Jason Statham tillsammans. Men han får kämpa för seger, slår sig fördärvad. När hjälten är för utstuderat kraftfull blir det aldrig spännande.
Här biter man på naglarna mest hela tiden eftersom Murdock/Daredevil ofta står i fysiskt underläge mot fienden.
Men visst finns det saker som inte funkar. Elden Henson är sjukt irriterande som Murdocks kollega Foggy Nelson och Deborah Ann Woll kommer aldrig att vinna några Oscars, om en säger.
Så har du inget planerat för helgen föreslår jag 13 avsnitt mörk superhjälteaction att tugga på. Jag är ganska säker på att du inte kommer att ångra dig.
Lördag kväll tittar jag på ”Bloodline” (Netflix).

NJA 1

”Stjärnor hos Babben” (SVT1). Flyger aldrig riktigt som det ska. För trivselpräktigt för att bli riktigt intressant.

NJA 2

”Lets dance” (TV4). Berlusconi-tv für alle. Spektakulärt ointressant.

Kategorier Netflix

När mord blir underhållning älskar vi det

av Martin Söderström
2015-02-06-jinx

Sanning blir till drama.
Det är inte utan problem.
Men satan så spännande det blir.

”True crime”.
Man måste ha bott under en sten och käkat tvestjärtar de senaste månaderna för att ha missat termen. Den hetaste av all het skit kallas just så. Man tar helt enkelt sanna mordfall och berättar om dem med grepp lånade från dramaseriernas värld.
På så vis slår man en hel massa flugor med en smäll. Tv-publiken får den brusande kittelkänslan av att det de ser är sant. Samtidigt är allt tillräckligt lättbegripligt och avsnittsupdelat att det är lätt att känna igen sig.
Podcasten ”Serial” gjorde succé i genren i höstas då man berättade om ett mordfall i Baltimore. Aftonbladet gör just nu succé med den svenska varianten ”Fallet”, som är välgjord och värd sin lyssning. Men under ytan blir det knepigare. Blandningen av verklighet och fiktion kräver en delikat balansgång för att inte bli kränkande. Minns hur TV3 totalt misshandlade genren med sin ”Mordet” i våras, då de lät skådespelare ge röst åt mordoffret – från andra sidan graven. Makabert och vansinnigt.

Nu har den gått ett tag, men till sist föll även jag för ”true crime”-genrens tv-kronjuvel. Jag talar naturligtvis om ”The jinx” (HBO Nordic). Ett mästerverk i genren som inleds med en styckad kropp som flyter i land i, Texas. Spåren leder till multimiljardären Robert Durst och trådar dras genast till ett ouppklarat mordfall på Dursts första hustru 1982.
Serien slår hårt. Den är våldsamt snygg, extremt påkostad och alla människor som har haft med felet att göra kommer till tals, inklusive Durst själv. Det är spännande, samtidigt som man känner sig lätt smutsig när man får kalla kårar av en tragedi som drabbat riktiga människor och sabbat deras liv för alltid.
Det är där problemet ligger. Har vi blivit så satans avtrubbade att vi bara nöjer oss med riktiga mordfall?
Jag vet inte om vi är där än. Men en framtid som den i ”Hungerspelen”, där världens största tv-program går ut på att folk dödar varandra i direktsändning, känns plötsligt inte så långt borta.
Tisdag kväll tittar jag på grymma Korrespondenterna (SVT2).

 

HURRA 1

”Daredevil” (Netflix). Hand upp alla som trodde att det här skulle bli något annat än en kalkon? Ingen? Skönt att vi hade fel, allihop.

HURRA 2

”Fortitude” (SVT Play). SVT har sjabblat bort en av årets bästa serier med långa uppehåll. Men om du missat har du något fantastiskt framför dig.

Jag vill inte att David Hellenius gnuggar bajs i mitt ansikte

av Martin Söderström
bloodlines

Det är helg och de tror att vi är dumma i huvudet.
Men det finns räddning att få.
Som finfina dramathrillern ”Bloodline”.
När man inte orkar med det glättiga längre. När man inte står ut med gräll förnedringsteve. När man får krupp av alla jurys. När man spyr rakt ut av ännu en uppmaning att telefonrösta. När man får hål i hjärtat av att se TV4 behandla Ingemar Stenmark som ett barn. När man tvingas äta lugnande för att allt bara är gapig, vidrig, ultrakommersiell skymning.
Då finns det lindring att få.
Jag lovar.
Bara för att det är helg är vi inte dumma i huvudet. Bara för att det blivit fredag betyder det inte att vi nöjer oss med att få bajs gnuggat i ansiktet av David Hellenius. Bara för att det snart är lördag behöver det inte innebära att vi står ut med ännu mera lismande från Fredrik Skavlan.
Men håll ut. Det finns lindring att få.
Som att Netflix har börjat visa finfina serien ”Bloodline”. Svenske Johan Renck har regisserat de två första avsnitten och lyckas med en rakt igenom glimrande skådisensemble skapa en soldränkt, men iskall dramathriller. Det är främst stämningen som är lyckad. En långsamt kokande gryta av familjekonflikter, uråldriga hemligheter och skrikande bitterhet som när som helst hotar att rinna över.
Trots att skådeplatsen är urpackar Florida Keys har Renck lyckats skapa något djupt olycksbådande och med skickliga hopp fram och tillbaka i tiden visar han hur snett det stora familjefirandet kommer att gå. Du kniper hela serien på en helg, om du kastar om lite i kalendern. Det kommer att vara värt det.

Kudos till SVT2 som trotsar trivselhetsen och väljer att visa isländska ”Metalhead” en fredagkväll. Den karga historien om syskonkärlek, hårdrock och tragiska traktorolyckor är visserligen ojämn som fan. Men när den är bra är den magisk.
Lördag kväll tittar jag på Mr Selfridge (SVT1).

Kategorier Drama, Humor, Intervjuer, Netflix, SVT, TV4

När onani blev kultur

av Martin Söderström

Skärmavbild 2015-03-17 kl. 17.50.14FOTO: Lelo.
Onani är kanske inte kultur.
Men skinnbanjon gör avtryck i kulturen.
Fråga ”Kobra” – som gör ett helt program om självbefläckelse.
Händerna ska inte längre vara på täcket. Att tillfredsställa sig själv må vara en privatsak. Men onani är samtidigt en miljardindustri. Försäljningen av sexleksaker slår rekord år efter år. Numera säljs inte längre vibratorer och massagestavar i porrbutiker på skumma bakgator. Diverse redskap för den egna njutningen säljs öppet på apotek och fina I varuhus.
Det är naturligtvis i grund och botten en bra sak. Att något som under århundradena omgivits av hysch-hysch och direkt fientlighet (ni minns hur det gick för gamle Onan, till exempel) äntligen får en air av normalitet. Att RFSU nyligen anordnade en tävling där svenska kvinnor skulle få ett eget ord för onani – klittra – är bara hälsosamt.
Att det klittras och ruskas tupp på såväl bio som i tv-serier har inte undgått någon. Egentiden får allt större utrymme i kulturen. ”Kobra” (SVT1) är inte sena att ta upp jakten på onanins betydelse för populärkulturen. Risken med sådana här grepp är ju alltid att det blir lite fnissigt och fånigt. Men ”Kobra” balanserar på precis rätt sida om pinsamhetsravinen Och man låtsas heller inte som att hela världen plötsligt blivit mindre kluven till onanin (minns utställningen på Fotografiska där som censurerades för att den innehöll en bild där en kvinna onanerade till en bild på Carola). Den kritiska udden finns där genom hela programmet, även när man besöker onanigurun Betty Dodson i New York.
Samtidigt är vinkeln tillräckligt intressant för att hålla programtiden ut. Att det finns muséer där montrarna helt dedikeras till massagestavar från alla tider. Eller att författaren Harry Mathews skrivit finstämda, vackra berättelser om onani som fått kultstämpel. Saker som jag inte hade en aning om.
Att ”Kobra” fortfarande har orken och förmågan att förvåna och entusiasmera tittaren efter alla dessa år är en bedrift i det lilla.

Onsdag kväll tittar jag på utsökta ”Hitlåtens historia” (SVT1).

HURRA 1

”House of cards” (Netflix). Har bara två avsnitt kvar. Separationsångesten rider mig redan som en ringvålnad.

HURRA 2

”The walking dead” (AMC/Fox). Ojämn säsong. Men topparna tillhör seriens starkaste.

Fortitude är årets hittills bästa serie

av Martin Söderström
fortitude

Alla tittar väl?
Ni missar väl inte en av årets bästa serier?
Bra. Jag blev lite orolig där ett tag.

Det känns som att den hamnat lite i skymundan. Vansinnigt, naturligtvis. För ”Fortitude” (SVT1) förtjänar en miljonpublik i samma storleksklass som Melodifestivalens. Minst.
Serien om den mystiska mordutredningen på ett (fiktivt) snötäckt Svalbard har slagit tv-krönikörer som undertecknad med häpnad. Ändå blir jag inte kvitt känslan av att en av 2015 års absolut största dramahändelsermöts litegrann med tystnad. Har jag fel? Är alla bara så upptagna med ”House of cards” (Netflix) och ”Game of thrones” (HBO Nordic) att det liksom inte finns tid att snacka om Fortitudes briljans också? Jag kan förstås ha fel. Det vore skönt.
För det finns så mycket i serien som håller så hög klass att jag tappar andan.
Det lilla polarsamhället, isolerat som på en egen planet, är helt befriat från kriminalitet. Det ortens ordningsmakt på sin höjd har att göra är att hytta med näven åt blåögda turister som ger sig ut i snön utan ett gevär över axeln.
Men naturligtvis inträffar det otänkbara. En brittisk forskningsledare hittas mördad, och internationell polis kommer till det istäckta samhället.
Det finns mycket att avguda i ”Fortitude”. Som en storspelande Sofie Gråbøl och den alltid lika briljante Christopher Eccleston. Som modet och skickligheten att förvandla slitna klyschor som ”idylliskt samhälle förvandlas när ondskan kommer till byn” till något genuint eget. Att med små medel effektivt linda en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren.
Fortitude har beskrivits som en hybrid mellan ”Twin Peaks” och ”Brottet” (brittiska tv-kolumnister har roat sig med att ordvitsa snömiljön och andra danska succéserier och kallat den för ”The chilling” och ”The brrrridge”). Det är lika sant som fel. Samma mystik finns här. Mycket tack vare platsens inneboende egenheter. Den brutala naturen, det potentiellt dödliga landskapet, utsattheten där vid världens ände. Samtidigt en dos brutal verklighet när idyllens slöja våldsamt slits av.
Vit snö färgas röd av blod. Och polaridyllen framstår plötsligt precis som den egentligen är: kall, vemodig, utsatt, ensam, farlig, mörk.
Det är bara att applådera.
Måndag  kväll tittar jag klart på ”House of cards” (Netflix).

 

HURRA!

Trailern för andra säsongen av ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ser sjukt bra ut.

NJA…

”Farmen” (TV4). Öppet brev till TV4: Hej. Det är inte 2001 längre. Hej då.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Sida 1 av 8
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB