Privilegierade vita medelklasskvinnor som tycker synd om sig själva och ligger med fel karlar.
Och dessutom har Lena Dunham mage att visa sina tjocka lår.
Få serier i dag är lika hatade som älskade ”Girls”.

 
Vad gäller tv-serier är det sällan de mest uppenbart sensationslystna som skapar de kraftigaste reaktionerna.
Tvärtom simmar de största provokatörerna ofta i de lugnaste vatten.
Som Lena Dunhams ”Girls”.
Dramakomedin om fyra förvirrade unga kvinnors vänskap, nojor och klavertramp i New York – som började på sin andra säsong i SVT i går – har inget spektakulärt tema, inga brutala våldsskildringar, och sexscenerna är, även om de borde komma med skämskuddevarning, inte på något vis måttlösa.
Det enda verkligt sensationella är väl att en kvinna under 30 har lyckats skapa en framgångsrik serie med endast kvinnor i huvudrollerna.
Ändå har hyllningarna gått hand i hand med intensiv och högljudd kritik.
Varför envisas Lena Dunham med att visa upp sin otränade kropp? Vem vill se fyra självupptagna medelklasskvinnor gnälla över sin privilegierade tillvaro? Ska det föreställa feministiskt medvetet med en huvudperson som utsätter sig för kränkande sexuella situationer?
Och varför är alla i Dunhams Brooklyn vita?

 
Den sistnämnda frågeställningen är definitivt den mest relevanta.
Men frågan är om det är rättvist att låta en enda ung kvinnlig kreativ supertalang, som berättar en historia inspirerad av sina egna erfarenheter, klä skott för ett problem som medelålders vita män i höga beslutspositioner på de amerikanska tv-bolagen har duckat för i årtionden.
Diskussionerna kring ”Girls” lär ta fart igen när den tredje säsongen drar igång i januari…
Själv tycker jag att det är en fullkomligt genial generationsskildring.
Inte minst för att den målar upp en realistisk, både bildligt och bokstavligt talat osmickrande bild, av unga kvinnor som är i allra högsta grad mänskliga.
Som inte är fast i duktiga flickan-facket, utan är lite besvärliga, och tar sig rätten att ibland ta riktigt dåliga beslut.

 

I kväll: ”Alla är fotografer” i SVT1.

 

 

Ja!
”Korrespondenterna” (SVT2) lyckas nästan alltid klämma ur mycket angeläget ur sin korta programtid. I går väldigt tänkvärt om barnuppfostran som ett projekt som på sina håll har tappat proportionerna.

 

Nej!
”Montazamis med vänner” (TV3). Maria Montazami har varit en genomgående usel värdinna, i en genomgående omdömeslös produktion.

 

Karolina Fjellborg