Så kom det äntligen.
Herregud.
”Homeland”!

”Homeland” har tagit sin tid på sig, minst sagt. Flera gånger har man varit när att ge upp. Den trista politiska ”vandra i korridorer”-premiären. Brodys heroinmisär i Caracas. Den mardrömslika substoryn om Dana, flykten med snubben som kanske var farlig men som aldrig landade i någonting.
Vi fick klamra oss fast vid några enstaka ljusglimtar. Den ”24”-inspirerade vändningen i avsnitt fyra som fick hela upptakten att ställa sig på huvudet. Det intrikata samspelet mellan Carrie och Saul.
Men det där stegrande, hotfulla, strypande spänningsgreppet som fungerade så väl tidigare – det skulle aldrig infinna sig. Trodde jag.
Men så small det till. Rejält.
De två avsnittet som ledde upp till det gastkramande drama som nu utspelar sig i Teheran var ett utdraget crescendo på en säsong som gått i adagio. När Brody i går, i slutet av säsongens näst sista avsnitt, stod med en kudde i handen och med skakande fingrar slog numret till Carrie – då insåg jag att vi nu går in i en ny klimaktisk fas. Nästa vecka ska vi få vår stora belöning för att vi hängde i, för att vi fortsatte tro.
Det kan bli ännu en briljant säsongsfinal.

Det råder Nobel-feber dessa dagar. Och det är Victoria Dyring som gör den begriplig.
I går jobbade hon hårt med att först leda ”Vetenskapens värld” utifrån Nobel-tema och kort därefter gå in i ”Nobel 2013: Nobelstudion” för att tillsammans med mer glamouriga Ebba Kleberg von Sydow snacka upp dagens festligheter.
Mest fascinerande var ”Vv”-reportaget om medicinvinnarna James Rothman och Randy Schekman. Den senare: en timid man från arbetarklassen som brinner för allas chans till höga studier, som pluggade och nu arbetar på vänsteruniversitetet Berkeley och som ska donera sina Nobel-pengar till skolan. Rothman – rena motsatsen: född rik, arrogant och bullrig, pluggade på snobbinternat, jobbar nu på lyxskolan Yale och ska festa upp sina pengar med vänner.
Genom deras friktion varde ljus.
Skulle ha varit som gjort för en Hollywood-film om inte cellbiologi hade varit så osexigt.

I kväll missar jag inte Nobel-banketten.

KLAS LINDBERG

He!
”Barna Hedenhös uppfinner julen” är på väg att bli en klassiker.

 

Eh?
Orkar aldrig stanna upp för att se ”Jenny Strömstedt”.