Arkiv för kategori SVT1

- Sida 1 av 11

”Mina två liv” krossar fördomar – och ger upphov till frågor

av Sandra Wejbro
Filip Hammar i ”Mina två liv”. Foto: SVT
Filip Hammar i ”Mina två liv”. Foto: SVT

”Mina två liv” (SVT1) är befriande – och förbryllande.

Vetenskap och läkare hamnar i skuggan när de personliga erfarenheterna får stå i centrum.

”Mina två liv” är ett inkluderande program  – ett brett spektrum av vad som kan kallas bipolaritet får vara med. I andra avsnittet har exempelvis tv-profilen Filip Hammar inte fått en diagnos ännu, men en amerikansk läkare har sagt att han ”troligen är bipolär”.

Det ligger nära till hands att jämföra ”Mina två liv” med Stephen Frys omtalade BBC-dokumentär från 2008 där han utifrån sin egen diagnos granskar det som genom historien kallats manodepressivitet. Vill man veta mer om forskning och behandling är det nog BBC-serien man ska välja av de två. Här berättas också de historier som inte slutat lyckligt; Fry möter en kvinna så sjuk att hon knappt kan lämna sitt hem längre och anhöriga till personer som begått självmord.

Förutom intervjun med Simon Kyaga, psykiatrikern som vetenskapligt visat att det finns en koppling mellan kreativitet och bipolaritet, väljer ”Mina två liv” bort det medicinska. På många sätt känns det befriande, om än lite förvirrande ibland. Jag vill ha mer sammanhang och tydlighet. Var övergår ”lite humörsvängningar” i något som kräver behandling?

Vi är inte vår diagnos, upprepar programledaren Ann Heberlein. Genom att möta olika människor, i olika faser och nivå av problematiken, får vi en bred, fördomskrossande bild. Journalisten Kristofer Andersson påpekar att han kan se som gladast ut och vara som mest uppfixad när han mår allra sämst.

– Jag är aldrig så snygg som när jag är suicidal, svarar Heberlein.

För Andersson har de maniska perioderna varit fler än depressionerna. För andra är det tvärtom. Konstnären Fia Backström har när det varit som värst drabbats av psykoser, vilket hon sedan utforskat i sina verk. Numera lever hon så hälsosamt, med träning, vegetarisk kost och lite alkohol, att hon kunnat trappa ned och sluta med medicinen. För andra är det ett alltför riskabelt alternativ.

Människor är helt enkelt olika, även i sina diagnoser.

På onsdag ser jag ”Tillbaka till Lampedusa”, SVT1 20.00.

Ha! ”Last week tonight with John Oliver” (HBO Nordic) går loss på FIFA och det är fantastiskt.

Gah! Säsongsavslutningen av ”Outlander” (Viaplay)? Måste smälta den i några dagar nu…

Sexgrottan är precis vad man behöver i ”Vem bor här?”

av Sandra Wejbro
Deltagarna hittar kondomgömman.
Deltagarna hittar kondomgömman.

Det finns inget tråkigare än att kallprata om lägenhetsklipp.

Inredningshysterin ger mig tristesspanik.

Ändå kan jag inte sluta titta på ”Vem bor här?” (SVT1).

Sex avsnitt senare undrar jag vad som hände? Hur blev jag beroende av detta?

På pappret lät det som en blek och krystad idé – att låta sex personer besöka varandra och sedan gissa vems lägenhet som tillhör vem. Dessutom är det nästan uteslutande en förutsägbar odyssé genom välbärgade hem – säkert blott en dröm för majoriteten tittare.

Men tack och lov finns det även utrymme för det udda, även om det är i lagom små doser. Något hem är ostädat, ett annat belamrat av prylar och rörigt. I butikschefen Stigs (känd från ”True talent” i TV3) djuriska lägenhet hittar gänget en Shakespeare-bok fylld av kondomer.

Bland alla klyschiga peppbudskap skrivna i snirklig stil på väggar är en sexgrotta precis vad man behöver.

Den största tjusningen är självklart att lyckas gissa rätt på vem som bor var. Trots att programmet gör allt det kan för att försöka förvirra leder både fördomar och känsla en oftast rätt. Och att ha rätt är ju kul.

Den självgoda nöjdheten förlåter ganska mycket – som de klyschor Malin Olsson tvingas leverera i sin rätt otacksamma roll som programledare.

Måndagskvällens allra bästa är dock att danska dramaserien ”Arvingarna” (SVT1) är tillbaka – tokigare, mer ångestfull och melodramatisk än någonsin. De flesta svek, bebisar som råkar kastas i sjön, mordförsök och otrohet tycks mer eller mindre möjliga att förlåta.

Bara det faktum att pappa Thomas (Jesper Christensen), den hopplöse haschtomten, framstår som relativt sympatisk trots att han strular runt med en annan dam i stället för att leta efter sin försvunna, psykotiska flickvän är rätt förunderligt.

Tisdag kväll ser jag ”Korrespondenterna” om konflikten mellan Ukraina och Ryssland, SVT 2 20.00.

Ha!

”Giro d’Italia” (Eurosport) har hittills bestått av rafflande spurter, otäcka krascher och svindlande naturbilder. Och vi har 18 härliga etapper kvar.

Gah!

Näst sista avsnittet av ”Mad Men” (Kanal 9) har sänts i USA och nu är separationsångesten grav.

Som en varmt leende vårkompis

av Martin Söderström

tradgadstisdag-1-jpg
Glöm Valborg.
Det ultimata vårtecknet är redan här.
Och sänds i tv.
Inte för att man någonsin kommer att apa efter det man ser. Jag skulle hellre bli släpad bakom vilda hästar än bygga ett utekök, till exempel. Men det spelar mindre roll. För som vårtecken betraktat är ”Trädgårdstisdag” (SVT1) alldeles utmärkt. Och välkommet.
Egentligen borde den här sortens huttriga magasinsprogram kännas mer än lovligt daterade vid det här laget. Sett över en bredare tv-värld går det ju dessutom tretton på dussinet av dem. Men Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor lyckas hitta en egen, varm ton som gör ”Trädgårdstisdag” till något av en njutning. Blandningen av odlingsinspiration, tips och mat är måhända inte unik. Men tilltalet är vänligt och tempot lugnt. Inte för att jag någonsin kommer att använda några av tipsen själv. Men som en mjukt leende vårkompis funkar ”Trädgårdstisdag” utmärkt.
Våra vänner i Norge missade så gott som helt och hållet den skandinaviska dramaserieboomen. Okej för ”Lillyhammer”, men eftersom jag tycker aktivt illa om den skitserien väljer jag att tänka att den inte räknas.
Nu ska det hur som helst bli ändring på det. Häromdagen hade ”Frikänd” (SVT Play) premiär. Och den är väl värd din tid. Om inte annat för en självlysande Lena Endre i den ena huvudrollen. Hon är magisk som koncernchef och tillika sörjande mamma. Endre äger varje scen hon är med i, från den snyggt påkostade vinjetten.
Lägger ni därtill sorgligt förbisedda ”Fortitude” (SVT Play), som ju åtminstone utspelar sig på en fiktiv norsk ö, så kan man nästan börja tro att det våras för det norska tv-dramat.
Det vore ju onekligen på tiden.
Onsdag kväll tittar jag på Steve Coogan i Happyish (HBO Nordic).

 

 

Bitsk stämning (och finsk ångest när den är som allra bäst)

av Sandra Wejbro
Reaktionen när Sarah Dawn Finer levererar sin pik mot Eric Saade i ”Inför Eurovision Song Contest”, SVT1. Foto: SVT
Reaktionen när Sarah Dawn Finer levererar sin pik mot Eric Saade i ”Inför Eurovision Song Contest”, SVT1. Foto: SVT

Denna existentiella gåta förbryllar mig just nu:

Hur kan artister vara så dåliga på att tycka till om musik?

Förlåt. Naturligtvis inte ”alla artister”. Och ja, smaken är bekant som baken.

Men förundran väcks av årets ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1) där Sarah Dawn Finer, Eric Saade, Tess Merkel, Kristin Amparo och schlagergeneralen Christer Björkman sätter betyg på årets alla deltagare.

”Skönt proddat” säger de när musiken är så utslätat tråkig att man börjar dagdrömma om tandläkarbesök. Bra röster, trevliga melodier och äkta instrument i all ära – men när Finlands gruppboende-punk sågas kan man inte annat än förundras över att året är 2015 och inte 1915. Punk är alltså fortfarande ”oljud” – 40 år efter att Ramones släppte sin debutskiva.

– Finsk ångest när den är som värst, säger Merkel (och menar det märkligt nog inte som ett positivt omdöme).

– Som musikälskare kan jag ju inte ge det mer än en etta, säger Saade (”musikälskare”).

Och märkligast och mest nedlåtande av alla säger Björkman:

– Eftersom jag har den roll jag har ger jag fem poäng för ambitionen.

Skönt att gruppen PKN:s medlemmar, som alla har olika funktionsnedsättningar, redan gett oss tittare fingret i sin video.

Om man bortser från deras fyrkantiga musiksmak får panelen ibland till en underhållande bitsk stämning. Höjdpunkten är Sarah Dawn Finers snabba replik när Saade ger Estland åtta poäng för att tjejen är ”fett snygg”:

– Ja, det är ju inte att förringa, du kom ju ändå trea i Eurovision, eller hur?

Och medan årets bidrag till största delen är en snarkfest finns det annat som engagerar. Som att Armenien skickar ett bidrag med tydliga referenser till folkmordet för 100 år sedan. Eller att Moldavien skickar en pojkbandskille från Ukraina (ett land som ej deltar i år) efter misstankar om att omröstningen manipulerats.

De mer eller mindre dolda politiska koderna i detta ”opolitiska” arrangemang är en stor del av tjusningen.

På onsdag ser jag cykelloppet med det finaste namnet av alla – den vallonska pilen – på Eurosport från kl 14.15.

Ha!

Maggie Gyllenhaal är lysande i psykologiskt knäckande thrillerserien ”The honourable woman” (SVT).

Gah!

Gunillas ”stage mom”-domderande över minderåriga dottern känns mycket tveksam att göra underhållning av på det sätt som nu sker i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3).

Det konstigaste med Jordskott nu när det är slut

av Jan-Olov Andersson
Moa Gammel i SVT FOTO: SVT
Moa Gammel i ”Jordskott” FOTO: SVT
Så gick vårens stora tittarsuccé ”Jordskott” i mål.
Dramatiken stegrades skickligt i de sista avsnitten. Och vi tittare slapp bli sittande som stora frågetecken i tv-sofforna.
Eller… det beror ju förstås på hur man ser på saken. Vardagsrealistiskt trovärdigt, var det ju inte direkt.
När Henrik Björns dramathrillerserie lanserades, ville SVT uppenbarligen att de inblandade som lät sig intervjuas skulle tona ned det faktum att serien har vissa fantasyinslag. De var rädda för att just det skulle kunna skrämma bort tittare, ovana vid sådant i svenska tv-serier.
Tror snarare att det är mystiken, det svårförklarliga, skogsmiljöerna och ”Twin Peaks”-referenserna som har bidragit till att så många som drygt 1,1 miljoner troget har följt serien. Den har stundtals varit så knasig, att man bara inte kunnat sluta titta.
Vad som från början hade drag av traditionell kriminalserie och lite släktfejd, drog sedan iväg åt alla möjliga håll, med ett myller av rollfigurer med allt mer krångliga relationer till varandra.
Där Moa Gammels, Göran Ragnerstams och Richard Forsgrens rollfigurer tidigt stod i centrum, så fick personerna som spelades av Lia Boysen, Henrik Knutsson, Ville Virtanen och Happy Jankell allt viktigare roller mot slutet.
Många har skapat oförglömliga rollfigurer. Serien har varit kusligt stämningsfull, med spännande bildspråk, bra effekter och suggestiv musik. Då kan man leva med några mindre bra replikskiften.
Och inom sitt eget övernaturliga universum, tycker jag serien fick ett både bra och logiskt slut, samtidigt som man bäddar för en fortsättning.
Det är kanske det allra konstigaste med ”Jordskott”. Att SVT-cheferna – med tanke på tittarframgången, hur omtalad och omstridd serien är, hur stort det internationella intresset är – inte har fått arslet ur vagnen och redan bestämt sig för att göra en andra säsong.
Tisdag kväll ser jag ”Partiledaren” i SVT 2. Kommer Camilla Kvartoft att vara lika tuff mot Mattias Karlsson (SD) som Fredrik Skavlan var mot Jimmie Åkesson?
(!)
”Parneviks”, TV 3. Vårens skönaste tv-familj.
(?)
”Ernst i Toscana”, TV 4. Är det bara jag som har svårt att hålla mig för skratt nu, efter de träffsäkra ”Partaj”-parodierna?
Kategorier Jordskott, SVT1
Taggar jordskott

Freak show spökar med våra nerver

av Stefan Hedmark
american-horror-story-massacres-and-matinees-108870

Att skrika “bu!” i ansiktet på dig så att du rycker till kan vilken byfåne som helst.

Men att krypa in under skinnet på dig kräver mer sofistikerade talanger.

Det är inte bara Parneviks som bor i Jupiter, Florida, utan betydligt läskigare figurer. Den fjärde säsongen av skräckantologin “American horror story” (med undertiteln “Freak show”) utspelar sig också där, fast 1952.

I går kväll var det premiär på Kanal 9, som även har lagt beslag på “The walking dead”. Det är inte helt lätt med skräck på tv. De verkligt blodisande effekterna uppnås i en mörk biosalong, inte i ditt upplysta vardagsrum där du har ena ögat på tv:n, andra ögat på en sms-konversation.

“The walking dead” slänger halvruttnade tarmar i ansiktet på oss med sådan tät frekvens att vi, liksom seriens rollfigurer, med åren har blivit helt blasé. “American horror story” jobbar på ett annorlunda sätt. Varje säsong är en avslutad berättelse i en ny fasansfull miljö. “Freak show” introducerar en rad “cirkusfreaks”, där särskilt en lortig, knivmördande, kidnappande clown utmärker sig med ett opererat leende som får Jokern att framstå som blygsam.

Allting i serien är lite snett och ljudeffekterna spökar med våra nerver. Rollistan har fullblodsproffs som Kathy Bates (som Skäggiga Damen) och Jessica Lange, denna förhäxande Jessica Lange, som tyvärr lämnar serien efter den här säsongen.

Frågan är om de klarar sig lika väl utan henne. Men än så länge kan vi njuta av “Freak show”. Slänga skräckchocker i ansiktet på tittarna är ingen större konst. Att skapa en fasa som ligger och puttrar bakom chockerna är en större utmaning. Den fixar “Freak show”.

I morgon ser jag premiären av femte säsongen av “Game of thrones” (C More Series, HBO Nordic).

Ja

“American horror story” bjuder på ljuvlig 50-talskitsch, och den som går igång på nostalgi fick ju även en kick av en annan säsongspremiär på Kanal 9 i går – “Mad men”.

Nej

Men för den som inte är särskilt sportintresserad saknar “Mästarnas mästare” (SVT1) just den väsentliga delen, nostalgivärdet. I år har jag hört talas om tre av de medverkande.

Foto: FX

Kategorier CMore, HBO Nordic, Kanal 9, SVT1

Länge leve alla ”skämmiga” kvinnor

av Sandra Wejbro
Kajsa Grytt säger som det är.
Kajsa Grytt säger som det är.

Länge leve de skämmiga kvinnorna.

Och fräls oss från curlade farbröder.

Under påsken bjuder SVT på en rad musikdokumentärer av varierande kvalitet. Från alltför såsiga ”Electric Banana Band” till intressanta ”Kajsa Grytt – ett känsligare universum” och ”Tusen bitar – en film om Björn Afzelius”. Den senare blev en publiksuccé på bio i vintras, men nobbades av Guldbaggejuryn och har fått viss kritik för att den okritiskt bygger på myten om det manliga geniet.

Jag tycker att Magnus Gerttens och Stefan Bergs porträtt har många fina partier – som skildringen av den psykiskt sjuka mamman, ex-kärleken Marianne Lindberg De Geers analyser av hans desperat kvinnotjusande sidor och den musikaliska revanschlustan mot det Sverige där han var populär men kritikersågad.

Sedan Afzelius lämnat sitt kyliga föräldrahem tycks det alltid finnas gott om kvinnor redo att vårda hans ego (och så småningom barn). Att han blir äldre minskar inte attraktionskraften.

Däremot står inte männen i kö för att vårda eller uppvakta punkikonen Kajsa Grytt sedan hon passerat 50-strecket. Det är ett faktum hon själv analyserar befriande rakt och öppet:

– Klart det fortfarande kan finnas nån som tycker man är snygg, men man måste förlika sig med att inte vara en ”potentiellt snygg kvinna” längre.

Därmed fångar hon exakt kvinnorollens dilemma. Och konstaterar sedan att det alltid finns så mycket att skämmas för som kvinna. Just därför beundrar Grytt de ”skämmiga” gamla New York-damer som sminkar sig alltför hårt och fortsätter kämpa. En kvinnas utseende är viktigt, men både vägran att följa normerna eller att anstränga sig för mycket möts av hån.

Yta är långt ifrån en ytlig fråga. Det blir oerhört tydligt av Kajsa Grytts historia.

På påskafton ser jag den fina dokumentären ”Billie Holiday – en sensation” (SVT2 19.00) och ”Eurovision song contest firar 60 år” (SVT1 21.25) med favoriterna Graham Norton och Petra Mede.

Ha!

”Svenska tv-historier” (SVT1) är tillbaka och först analyseras en viss polotröja i ”Skärgårdsdoktorn”.

Gah!

”Let’s dance” (TV4). Ännu tradigare sedan härliga Jonas Hallberg tvingades lämna.

Lam chockstart i spexigt och känslosamt ”Mästarnas mästare”

av Sandra Wejbro
Gruppen utsattes för ”90 grader” direkt.
Gruppen utsattes för ”90 grader” direkt.

De kastas in i 90 grader direkt.

Trots att ”Mästarnas mästare” (SVT1) chockstartar känns det rätt lamt.

Första gruppen beger sig direkt från flygplatsen i Palermo till den kanske mest fruktade och klassiska tävlingsgrenen i ”Mästarnas mästare” – den där deltagarna ska sitta i 90 grader så länge de orkar. Den lilla twisten i år är att de tävlar som lag – tjejer mot killar. Tidigare hockeystjärnan Danijela Rundqvist imponerar från start med sitt stenansikte och programledaren Micke Leijnegard försöker bygga upp spänning runt kampen mot Magdalena Forsbergs svårslagna rekord på 12.59, utan att riktigt lyckas (Rundqvist hamnar två minuter ifrån).

Så är den huxflux över, den tävling deltagarna brukar gå runt och frukta genom stora delar av programmet. Inte med en smäll, bara ett gnyende.

Kritiken mot att ”mästarna” blir allt mindre namnkunniga för varje säsong som går är en föraning om att vi kanske närmar oss slutet. Det som talar emot är att programformatet vuxit sig så starkt i söndagsslumrande tv-soffor.

Personligen är jag mer nyfiken på någon som Danijela Rundqvist än exempelvis Glenn Hysén vars liv och karriär redan tröskats i medier. Hennes tårar när de tittar på bilder från OS-silvret i Turin 2006 känns i magen.

Faktum är att hon, liksom många andra kvinnliga hockeyspelare, fått jobba vid sidan av sin sport för att överleva. Den stenhårda vilja och slughet som krävs för att orka träna vidare och skaffa sponsorer själv är imponerande.

I öppningen av ”Mästarnas mästare” dominerar hon med sin fysik och kampvilja, men lyckas även övertrumfa Glenn Hysén som husets största spexare (när bandystjärnan Magnus Muhrén utsätts för ett pruttskämt är det fotbollsskojaren han först felaktigt misstänker).

Ögonblicket vid middagen när Anette Norberg känslosamt berättar om sin bröstcancer sätts den spexiga stämningen på prov. Curlingstjärnans fysiskt orädda insats i de första tävlingarna får en ny och triumferande dimension.

I kväll ser jag ”Jordskott”, SVT1 21.00. Jag. Kan. Inte. Låta. Bli.

Ha!

”20 feet from stardom”, TV4 Fakta. Underbar dokumentär om körsångarnas liv i stjärnornas skugga.

Gah!

Intressanta människor diskuterar intressanta böcker, så varför känns Sigge Eklunds inslag i ”Babel” (SVT2) så märkligt ointressanta?

TV4 är besatta av bönder – plötsligt kapitulerar jag

av Sandra Wejbro
Unga bönder, TV4.
Unga bönder, TV4.

TV4 lanserar ett nytt program om bönder.

Första instinkten är att kasta ut tv-apparaten och sen hoppa efter.

Vi har ”Bästa bonden”, ”Bonde söker fru”, ”Farmen” och nu ”Unga bönder”. TV4 har hittat en guldåder att fullkomligt vaska sönder.

När Ulf Lundells ”Öppna landskap” klinkar igång till svepande bilder av solig landsbygd och råmande kor exploderar klysch-mätaren i taket. Den pampiga berättarrösten och Hollywood-svepande musikläggningen förbättrar knappast läget.

Då, plötsligt, händer det.

Jag kapitulerar för TV4.

Dokumentärserien ”Unga bönder” är utan tvekan det bästa bondeprogram TV4 lyckats spotta ur sig. När vi slipper tillgjorda tävlingar kliver verkliga, fascinerande människor fram bakom reality-formatens streckgubbar. Den exotisering av bondelivet som vuxit fram speglas i bröderna Micke och Mathias förundran över folkstormen som drar in över deras gård under det årliga kosläppet. Drömmen om det oförstörda lantlivet lockar turister och ger TV4 höga tittarsiffror, till den grad att det kanske är det snarare än lantbruket som kommer stå för böndernas överlevnad.

I ”Unga bönder” får vi möta människorna bakom bondemyten. Gotländska Rickard som blivit Youtube-kändis med sin traktor Terror, jämtländska Liw som kallar kossorna ”sina damer” och småbarnsföräldrarna Oscar och Regina som kombinerar ekologiskt jordbruk med att ordna house-festival. Bröderna Micke och Mathias lever med sitt svåra beslut att ta över gården sedan mamman hastigt dog i cancer. De lever nu ”mammas liv”, som de själva uttrycker det.

Bondelivet får äntligen vara varierat och komplicerat – även på TV4.

 

Oväntat nog var det säsongspremiären av ”Kobra” (SVT1) som blev lite av en besvikelse, trots skräcktema. Inslaget om det extrema ”spökhuset” där folk står i kö för att få utsättas för tortyrliknande behandling var visserligen spännande, men skrapade bara på ytan.

Dessutom handlade allt om västvärldens skräck. Hur ser det ut utanför dessa snäva gränser?

 

På onsdagen ser jag ”Hitlåtens historia” om Army of lovers ”Crucified”, SVT 1 21.30.

 

Ha!

”Unbreakable Kimmy Schmidt” (Netflix) kommer som en räddning för alla oss som saknat smart och skruvad Tina Fey-humor sedan ”30 Rock” lade ner.

Gah!

Det får vara nog nu. ”Öppna landskap” måste sluta spelas i bondeprogram.

Nyqvists nya HBO-serie frossar i vackra kvinnolik

av Sandra Wejbro
100 code.
100 code.

Vackra blonda lik.

Två buttra poliser som tvingas samarbeta – trots att de hatar varandra.

”100 code” (HBO Nordic) är en helt ny jättegammal kriminalserie.

Michael Nyqvist spelar en ordentlig svensk polis och ensamstående pappa i sorg efter hustruns död medan Dominic Monaghan är en hårdkokt New York-polis utan trafikvett. När blonda, vackra, yppiga, 18-åriga kvinnolik dyker upp både i USA och Sverige tvingas de båda poliserna samarbeta.

Språket växlar mellan svenska och engelska medan vi får njuta av turistbyrå-fina bilder av Stockholm. Seinabo Seys ”Hard times” sätter tonen för en Nordic Noir-frossa som bara glimtvis är intressant (som frågan om hur serien fortsättningsvis kommer hantera den självskadeproblematik de planterat i första avsnittet).

Seriens skapare, Bobby Moresco, vann en gång i tiden en Oscar för manuset till ”Crash”, men här går han alldeles vilse i kriminalklyschor. Att år 2015 jaga en seriemördare som dödar unga kvinnor är ungefär lika fräscht som att göra en skräckfilm om en spökflicka med svart, stripigt hår.

Ska vi fortsätta frossa i vackra bilder på nakna kvinnolik måste något nytt tillföras.

Sluta slentrian-sexualisera den döda kvinnokroppen.

Nu.

Samtidigt som ”Let’s dance” (TV4), ”Melodifestivalen” (SVT1) och ”Så ska det låta” (SVT1) vittnar om ett utbrett sug efter sång och dans i de svenska hemmen skildrar en ny, hjärtevärmande serie detta intresse på

Klippans karaokecup.
Klippans karaokecup.

gräsrotsnivå. ”Klippans karaokecup” (SVT Flow) beskrivs som en realityserie om ”kärleken till att uttrycka sig” och handlar om en sångtävling som tas på stort allvar av ett gäng entusiastiska deltagare.

Domaren Fällan väger tonsäkerhet, scenframträdande, publikkontakt och inlevelse när han väljer varje avsnitts finalister, medan karaokevärden Puma avslutar med att filosofera lite om kärlek:

– Den är nåt man vårdar och är rädd om.

Missa absolut inte denna lilla pärla i tv-utbudet.

På lördagen fortsätter jag titta på cyniska kriminalserien ”Bosch” på HBO Nordic.

Ha!

”The last man on earth” med gamla SNL-favoriten Will Forte är en fascinerande undergångskomedi som precis haft premiär på amerikanska Fox.

Gah!

Dock är det oklart när/om den kommer till Sverige.

Sida 1 av 11
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB