En hårig armhåla.
Och världen blir helt galen.
Det är 2014 och vi har inte kommit längre.
”Fittstim – min kamp” må ha visats färdigt i SVT. Vad problemen med den serien var vet vi redan. Att den var ytlig, förminskande och hade näsan instoppad i sin egen navel var bara några. Att själva grundfrågan, att feminismens mål är att verka för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen helt glömdes bort var det mest allvarliga.
”Har feminismen gått för långt?” löd frågan som skulle benas ut.
I lördags kom svaret. I form av en armhåla. Med hår i.
Grymma Nour El-Refai lyfte armarna i Melodifestivalen och flashade två armhålor som såg ut som de gör på kvinnor som passerat puberteten och inte ägnar sig åt hårborttagning.
Sådär som evolutionen konstruerat oss människor, ni vet.
Det blev ett jävla liv.
Man får ibland för sig att vi lever i ett modernt land. Att vi kommit långt i kampen.
Men icke. Det räcker med lite tussigt underarmshår för att folk ska gå bananas.
SD-politiker rasade. Folk twittrade, fejsbookade och hade upphetsat lördagsgroggiga åsikter. För eller emot Nours armhålor.
Tidningar skrev artiklar. Ja, ni läste rätt. Sådan sprängkraft har två orakade armhålor fortfarande att tidningar (som denna) skrev artiklar om det.
Det är så sjukt att jag inte vet var jag ska börja.
Är det konstigt att man undrar om man lever i ett land eller i ett skämt?
Det är 2014 och Sverige har just upptäckt att det växer hår i kvinnors armhålor (också).
Nej, vi har inte kommit ett steg längre än så.
Jag hade skrattat mig fördärvad om det inte hade varit så förbannat deprimerande.
Måndag 3 februari ser jag om ”Almost famous” och minns Philip Seymour Hoffman. En fantastisk skådespelare.

 

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Sherlock” (SVT Play). En hyllning till sig själv och till fansen. Och precis så bra som man hade vågat hoppas.

Nja…
Att ”True detective” (HBO Nordic) inte visas i kväll på grund av Superbowl. Surt.