Svärd, naket och mustiga strider.
Michael Bay försöker surfa på ”Game of thrones”-vågen.
Men hans piratäventyr blir mest buskis.
Naturligtvis är det Michael Bay som är i farten. Mannen som gav Hollywood-burgaren med extra av precis allt ett solgräddat ansikte, ni vet. Att Bay nu producerar sin första tv-serie märks från första bildrutan. ”Black sails” (HBO Nordic) är i anslaget så mycket Michael Bay att man nästan väntar sig att Will Smith när som helst ska dyka upp och sjunga ”Bad boys, bad boys, whatcha gonna dooo…”.
Michael Bay går inte ur sängen om resultatet inte blir episkt. Och piratserien ”Black sails” är episk – på gränsen till parodi.
Allting, varenda bildruta, är superförstärkt i Photoshop. Havet är turkost som Fantomen-läsk. Palmerna är så gröna att de gnistrar. Blodet är rött som flytande rubiner. De gistna skeppen knakar och knirrar i 7.1-ljud och de skitiga havsrövarnas mustiga anleten är nedlortade i skarpast tänkbara HD-upplösning.
Det är så mycket av precis allt att själva handlingen liksom… glöms bort. Eller åtminstone hamnar rejält på efterkälken.
”Game of thrones” är en given referens. ”Black sails” tangerar onekligen fantasyseriens procenthalt av svärdfajter och (omotiverat) blottade bröstvårtor. Men där ”Game of thrones” är ett karaktärsdrivet och överraskande drama fyllt av palatsintriger ekar piratdramat mest tomt.
Dialogen flyter inte alls, utan är övertydlig och svårt stolpig på samma gång. Kapten Flint (Toby Stephens) är den enda som inte låter som en Eva Rydberg-fars när han talar. Viktiga karaktärer fladdrar förbi, men etableras aldrig.
Lägg till mängder av omotiverat yppiga kvinnobarmar och en lesbisk sexscen som andas mer dansk gladporr än ångande HBO-erotik och ”Black sails” framstår allt mer som ett misslyckande. Ett episkt misslyckande, för all del.
Men vem hade väntat sig något annat från Michael Bay?
Tisdag 11/2 tittar jag på ”De fördömda” (SVT1). En brittisk dokumentär om Rysslands hårdaste fängelse.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra 1
”The Stone Roses: Made of stone” (C More First). Shane Meadows fint passionerade dokumentär om ett av mina favoritband är trevlig tittning.

Hurra 2
”Ettor & nollor” (SVT Play). Johan Rencks fingertoppskänsla för melankoliska bilder är lutsökt.