Hon är gammal och grå, men klipsk som få.

Miss Marple har vi sett många av. Den senaste är lika nödvändig som ett femte hjul.

Miss Marple är tillbaka på TV4. I kväll gick hon upp mot fotbolls-VM, vilket kan vara smart tablåläggning för de av oss som inte har vett att uppskatta bollandet i Brasilien. Miss Marple uppfyller trots allt ett ursvenskt behov av engelska mord i sommarnatten. Men hon har sett bättre dagar.

Den nuvarande serien började 2004 i Storbritannien, med Geraldine McEwan som Marple. Som väntat betade den av den ena Agatha Christie-historien efter den andra (och det finns många), men ibland med vissa förändringar. Stenhårt konservativa Christie-fans har gått i taket ibland, men om man aldrig gör förändringar som ger något nytt tappar man all lust. Den brittiska kostymdeckarfabriken har tillräckligt mycket av ett löpande band ändå.

Historierna har ju trots allt berättats så många gånger förut – och bättre. På 60-talet gjordes filmer med Margaret Rutherford där Marple blev närmast en slängig primadonna. Det gick helt emot böckerna. Christie förfasades.

Den ultimata Miss Marple är och förblir Joan Hickson i en serie tv-filmer på 80-talet – en spröd, försynt liten sparv som lurade i den brittiska landsbygdens överflöd av giftmördare att hon var en smula bakom. Det sägs att när Christie först träffade henne tjugo år tidigare sa hon till henne ”en dag kommer du att bli min Miss Marple”.

Den Marple vi såg på tv ikväll, Julia McKenzie, har burit tantkoftan stolt sedan 2009 då hon ersatte McEwan. Hon gör vad hon kan, men är en grå mus i jämförelse med en del av företrädarna. Och det gäller även gårdagens mordmysterium. Vi är nu nere och gräver bland Christies minst kända, minst ansedda noveller.

Mitt råd? Stäng av TV4 och slå på Netflix. Häll upp en sherry och se om de gamla Hickson-filmerna.

Ja

Anna Blomberg briljerar i sin show på SVT Flow.

Nej

”America’s funniest home videos” anses vara primetime-underhållning på Kanal 5.