Arkiv för kategori SVT Flow

- Sida 1 av 2

Nyqvists nya HBO-serie frossar i vackra kvinnolik

av Sandra Wejbro
100 code.
100 code.

Vackra blonda lik.

Två buttra poliser som tvingas samarbeta – trots att de hatar varandra.

”100 code” (HBO Nordic) är en helt ny jättegammal kriminalserie.

Michael Nyqvist spelar en ordentlig svensk polis och ensamstående pappa i sorg efter hustruns död medan Dominic Monaghan är en hårdkokt New York-polis utan trafikvett. När blonda, vackra, yppiga, 18-åriga kvinnolik dyker upp både i USA och Sverige tvingas de båda poliserna samarbeta.

Språket växlar mellan svenska och engelska medan vi får njuta av turistbyrå-fina bilder av Stockholm. Seinabo Seys ”Hard times” sätter tonen för en Nordic Noir-frossa som bara glimtvis är intressant (som frågan om hur serien fortsättningsvis kommer hantera den självskadeproblematik de planterat i första avsnittet).

Seriens skapare, Bobby Moresco, vann en gång i tiden en Oscar för manuset till ”Crash”, men här går han alldeles vilse i kriminalklyschor. Att år 2015 jaga en seriemördare som dödar unga kvinnor är ungefär lika fräscht som att göra en skräckfilm om en spökflicka med svart, stripigt hår.

Ska vi fortsätta frossa i vackra bilder på nakna kvinnolik måste något nytt tillföras.

Sluta slentrian-sexualisera den döda kvinnokroppen.

Nu.

Samtidigt som ”Let’s dance” (TV4), ”Melodifestivalen” (SVT1) och ”Så ska det låta” (SVT1) vittnar om ett utbrett sug efter sång och dans i de svenska hemmen skildrar en ny, hjärtevärmande serie detta intresse på

Klippans karaokecup.
Klippans karaokecup.

gräsrotsnivå. ”Klippans karaokecup” (SVT Flow) beskrivs som en realityserie om ”kärleken till att uttrycka sig” och handlar om en sångtävling som tas på stort allvar av ett gäng entusiastiska deltagare.

Domaren Fällan väger tonsäkerhet, scenframträdande, publikkontakt och inlevelse när han väljer varje avsnitts finalister, medan karaokevärden Puma avslutar med att filosofera lite om kärlek:

– Den är nåt man vårdar och är rädd om.

Missa absolut inte denna lilla pärla i tv-utbudet.

På lördagen fortsätter jag titta på cyniska kriminalserien ”Bosch” på HBO Nordic.

Ha!

”The last man on earth” med gamla SNL-favoriten Will Forte är en fascinerande undergångskomedi som precis haft premiär på amerikanska Fox.

Gah!

Dock är det oklart när/om den kommer till Sverige.

Gissa vikten på grisen – en succé

av Jan-Olov Andersson
Bästa bonden.
Bästa bonden.

Bönder som mjölkar kor, kändisar som ­lagar mat, ”vanlisar” med husdrömmar.

Två av tre av måndagens tv-premiärer var bättre än väntat.

Trodde nästan att det var ett skämt när jag först hörde talas om nya konceptet ”Bästa bonden”. Räcker det inte med bönder som ­söker fruar och folk som leker låtsasbönder i ”Farmen”? Kanske använder TV4 detta program som audition för nästa ”Bonde ­söker fru”. Kanske slår man ihop programmen så att bästa bonden får välja fru först, vad vet jag …

Nu tävlade man i allt från att gissa-vikten-på-grisen till hinderbana-med-höbalar-och-traktorer och mjölkning-av-ko-på-tid. Då tävlingarna ändå är tyd­liga, Gunde Svan är en så entusiastisk programledare och flera av deltagarna ganska färgstarka, är programmet inte alls så dumt som ­titeln antyder.

Prognos: Blir säkert tittarsuccé. Kring en miljon tittare. Svenska folket gillar ­bönder, sommar, djur och landsbygdsromantik.

”Klockan nio hos stjärnorna” är kändisvarianten av (betydligt bättre) ”Halv åtta hos mig”. Helge Skoog är tillbaka som rolig kommentator. Men när fyra middagar ska hinnas med på trekvart, blir det för stressigt, man hinner varken lära känna deltagarna eller se sig om hur de bor (Regina Lund bodde dessutom på hotell).

Gänget i premiärprogrammet hade kanske inte heller klockren kemi och inga av maträtterna fick det direkt att vattnas i munnen.

Prognos: Högst en halv miljon tittare.

Slötittade bara någon gång på SVT 1:s ”Husdrömmar” förra säsongen och just mina husdrömmar är totalt obefintliga.

Blev därför glatt överraskad. Premiär­programmet var en tillbakablick på förra ­säsongen. Hur gick det sedan? Det blev nästan mer ett närgånget och engagerande relations- än husprogram. Ett par förhållanden hade spruckit under uppbyggnaden av drömboendet.

Svårt att hitta ett tryggare programledarpar i detta sammanhang än Pernilla Månsson-Colt och arkitekten Gert Wingårdh.

Prognos: God, cirka 700 000 tittare.

I kväll ser jag ifatt sådant jag ligger efter med, som ”Girls” på HBO Nordic.

JAN-OLOV ANDERSSON

Ja

Claes Elfsberg. Röt till ­offentligt om kollegan som SVT-cheferna tvingat till drogkontroller efter ett telefonsamtal från tittare.

Nej

”Farmen”, TV4. Där försvann 22 minuter av mitt liv…

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1, TV4
Taggar bästa bonden

GW har öppnat kokuvertet i ”Veckans brott” – och nu då?

av Sandra Wejbro

Skärmavbild 2014-10-21 kl. 17.30.16

Kuverthelvetet är öppnat.

Kan ”Veckans brott” (SVT1) nu äntligen gå vidare utan sin gimmick?

För 1,5 år sedan förslöt Leif GW Persson kuvertet där han förutspådde lösningen på gåtan med rekordstölden av 69 stycken kor. Det har blivit en cliffhanger av närmast mytiska, om än buskisdoftande, proportioner.

GW har engagerat sig, besökt rättegången mot den frikände bonden och kritiserat polisens insats. Han kallade dem ”trötta gamla buteljkorkar”, men borde inte ”raljera” så mycket, säger Katrineholmspolisen i inslaget.

– För att stå ut med vissa typer av människor och deras så kallade professionella kompetens så har jag valt det ironiska avståndet framför att falla död ner med en hjärtattack eller hjärnblödning, svarar GW.

Efter att ha viftat med kuvertet under våra näsor i två tredjedelar av programmet, återberättat fallet ännu en gång, redogjort för rättegången, pekat lite på en uppbyggd modell av bondgårdens omgivning (SVT:s snickare kan vara nöjda) och med tidtagarur kontrollerat hur lång tid det tar att lasta kor var det så äntligen dags att öppna kuvertet. Allting annat än att de skyldiga är Kung Carl Gustaf i konspiration med Göran Persson och riksbankschefen vore en besvikelse, så ett tv-historiskt antiklimax var självklart väntat.

”Kostölden har aldrig hänt” står det på GW:s mytiska papperslapp. Varpå professorn ödmjukt erkänner att han i tre mordfall haft ”duktigt fel” och att ”det där med kunskap är knepigt”.

– Egen övertygelse ska inte förväxlas med sanning. Kanske måste jag jobba mer med mig själv när det kommer till sånt.

Nu när den publikfriande spänningen i det förslutna kuvertet släppt är det som står sig fortfarande kritiken mot polisens bristande förundersökning. Kanske är det ett bra sätt att belysa viktiga frågor – i glansen runt den grandiosa GW-persona som är så central för hela ”Veckans brott” där professorns hälsotillstånd (”förkyld”), åsikter om allt ifrån politik till hästar och en inklippt bild av hur han sprätter i väg snus på Londons gator ingår.

Ett lika underhållande som omöjligt tankeexperiment är förresten att föreställa sig programledaren Camilla Kvartoft grymtandes i den där kontorsstolen i stället.

I kväll ser jag ”How to get away with murder”, Kanal 5 21.55.

Ha!

Det viktigaste inslaget i brittiska förlagan till ”Hela Sverige syr” (Sjuan) – ”The great british sewing bee” – är testunden. Här har det översatts till en klassisk svensk fikarast.

Gah!

”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) blir allt mer krystat och värst av allt – tråkigt.

Historien Aaron Swartz borde höra till allmänbildningen

av Martin Söderström

Han kämpade för en ny värld.
Men den gamla dödade honom.
Dokumentären om Aaron Swartz hör till allmänbildningen.
Som många andra är jag en serieknarkare. Älskar att flytta in i nya världar av fiktion, och så snart jag sett färdigt en serie tar jag tag i nästa. Och nästa. Men då och då påminns jag om att de starkaste berättelserna inte är skrivna av manusförfattare. Utan de finns där ute i verkligheten. ”Internets underbarn” (SVT1) är en sådan berättelse. Dokumentären om internetpionjären Aaron Swartz är som att få en knogmacka i solar plexus. För att den är sann. Och vansinnigt obehaglig.
Swartz var ett sant underbarn. Redan som 12-åring var han en av nätets mest tongivande profiler. Han skrev specifikationen till RSS 1.0 och han låg bakom explosionsväxandet av sajten Reddit. Han var också en sann nätaktivist och kämpade målmedvetet mot lagar som SOPA och PIPA, som han menade inskränkte friheten på nätet. Hans driv i kampen mot regeringars och företags allt mer tilltagande övervakning av medborgarnas liv på internet är imponerande att se. Så genuint och levande var Swartz övertygelse om nätets förmåga att demokratisera världen att det är lätt att förstå hur han fick så många anhängare.
Men Swartz engagemang gav honom också kusligt mäktiga fiender. Snart fann han sig jagad av såväl polis som FBI och anklagades bland annat för dataintrång och bedrägeri. Han sattes i isoleringscell och riskerade upp till 35 års fängelse och skadestånd i miljondollarklassen.
”Internets underbarn” är en vansinnigt stark historia som bör ingå i varje modern människas allmänbildning. Om hur övervakade vi alla är, om hur de med pengar och makt vill göra allt för att begränsa din frihet på nätet, om hur politiker och media kan manipulera sanningen och få demokratikämpar att kallas cyberbrottslingar.
Till sist blev pressen för stor för Aaron Swartz. Den 11 januari 2013 hittades han död. Han hade tagit sitt eget liv.
Onsdag 15 oktober tittar jag på ”Skandal” (SVT1) om Docklands.

 

HURRA 1

”Happy valley” (SVT Play). Kolsvart och realistiskt brittiskt krimdrama. Sarah Lancashire är lysande i huvudrollen.

 

HURRA 2

”Korrespondenterna” (SVT2). Dunderstark säsongspremiär av efterlängtat favoritprogram.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1

Tv-kanalernas feghet får tittarna att fly

av Martin Söderström

Ingen vågar, ingen gör.
Kanalerna litar blint på gamla beprövade succér.
Och så undrar de varför tittarna flyr.
Vi har kommit nästan halvvägs igenom 2010-talet. Påstås det. En vanlig måndagkväll hösten 2014 kunde nämligen lika gärna ha varit en vanlig måndagkväll 2009.
Kolla vad broadcastkanalerna dukar primetime-bordet med. ”Vem tror du att du är?”, ”Ensam mamma söker”, ”Kockarnas kamp”. Känns det nytt? Modernt? Då har vi inte ens nämnt Kanal 5, som fortsätter att mjölka de sista dropparna ur en fem år gammal Ullared-succé med ytterligare en blodfattig serie om Morgan och Ola-Conny.
Jösses.
Varför vill man ingenting?
För att nya program kräver idéer. Och tid. Och pengar. Och ingen har lust – eller vågar – satsa på ett nytt format som kanske inte funkar.
Men är det något tv-historien har lärt oss så är det att alla succéer inte är omedelbara. Om vi kikar mot Storbritannien så var många av deras moderna tittarframgångar inga hits från början. Karaktärer som Francis Urquhart, David Brent, Vicky Pollard, Edmund Blackadder eller Alan Partridge fick alla utvecklas över tid. De tilläts att testa sina vingar – och misslyckas – innan de hittade sin form och blev kulturella ikoner av vår tid.
För att någon tänkte. Och vågade.
Ingenting känns mindre vågat, äventyrligt eller nytänkande än den svenska tv-hösten 2014.
Vem ska ta första steget? Eller är ni nöjda med läget, tv-chefer?
Då har vi verkligen problem på riktigt.

Det var en av vårens allra finaste tv-serier. ”På jakt med Lotta och Leif ”(SVT1) fungerade som flaggskepp vid sjösättningen av SVT Flow.
Även om det är en repris så tål jaktserien med de två älskvärda särlingarna att ses igen. För Serien är något så unikt som ett nytt tv-format med värme, hjärta och hjärna. Som omfamnar tittaren och samtidigt ställer svåra frågor. Om liv, död och rätten att bestämma över sådana saker. För matens eller nöjes skull.

Tisdag 30 september tittar jag på ”Ett härligare liv” (SVT Flow).

 

Hurra 1
”Print the legend” (Netflix). Ytterst sevärd dokumentär om möjligheterna – och farorna – med 3D-skrivarteknologin.

 

Hurra 2
”We steal secrets” (Filmnet). Ytterst sevärd dokumentär om Wikileaks – en världsrevolution som frontalkrockade med verkligheten.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1, TV3, TV4

Nostalgiskt mys i ”Bonde söker fru” – och fars i ”Paradise hotel”

av Sandra Wejbro

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

Nya Skavlan känns som en gammal repris

av Martin Söderström

Man hinner inte sakna honom.
Eller märka att han varit borta.
I Fredrik Skavlans värld står tiden stilla.

Säsongspremiär, står det. Måste erkänna att jag blev förvånad. Kunde inte ens minnas att han någonsin varit borta. Eller att jag saknat honom. Så stor, så närvarande och totalt dominerande har Fredrik Skavlan känts de senaste åren. Hans tv-skugga har fallit tungt över alla andra. Han har dragit de tyngsta gästerna och ensamt konkurrerat ut alla andra. Och ibland är han riktigt bra, på sitt grunda trivseltevemanér. Men för lite hinner hända mellan säsongerna. Showen är för statisk. Och fredagens säsongspremiär kändes gammal redan när den började. MMA-stjärnan ”The Mauler” är knappast nyhetsstoff, utan känns redan väldigt etablerad och sönderintervjuad. Detsamma med norska humorspolingarna Ylvis. Ni vet, de där med ”What does the fox say”. Som var en superhit. 2013. Eller var det en repris av ”Skavlan” man valde att visa?
Då ska inte jag vara sämre. Så se nästa stycke som en repris, om ni vill. För jag har sagt detta förr:
Kanske är det dags för ”Skavlan” att ta en paus. Fundera över strategier och innehåll och därefter komma tillbaka efter en längre tids bortavaro. Svenska, och norska för den delen, tittare förtjänar en riktigt bra talkshow. Som inte trampar vatten och upprepar sig själv.

Alla älskar en underdog. Så är det ju. Frågan är om någon varit mera underdog än Doug Seegers. Från utslagen till världsturné och en plats i svenska folkets hjärtan. Historien om den hemlöse gatumusikanten som av en slump upptäcktes av Magnus Carlson och Jill Johnson värmer i hjärtat. ”Efter Jills veranda: Doug Seegers” (SVT1) tecknar en fin bild av hur dramatiskt musikerns liv förändrades av det där slumpartade mötet på en trottoar i Tennessee.
Lördag 20 september  ser jag Aston Villa – Arsenal (Viasat Fotboll).

Hurra 1
”Shame” (SVT2). En av senare års mesta feel bad-filmer. Michael Fassbender är helt magisk som tvångsmässig sexmissbrukare.

Hurra 2
”The story of film” (SVT2). Älskar att den här fenomenala serien går i repris. Avsnittet om film noir är guld värt.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1

Oemotståndligt charmig komediserie från Australien

av Sandra Wejbro
Josh sitter barnvakt åt sin nya lillasyster.
Josh sitter barnvakt åt sin nya lillasyster.

Det är en klyscha som tydligen tål att upprepas.

För när tv-tablåerna känns stela och bakåtsträvande ger playtjänsterna tillbaka ett visst hopp om framtiden.

Min absoluta favorit bland de serier som haft play-premiär i veckan är andra säsongen av den oemotståndligt charmiga australiska komedin ”Please like me” (SVT Flow). I liknande anda som Lena Dunham och hyllade ”Girls” är den 27-årige komikern Josh Thomas både upphovsman och spelar huvudrollen som sitt alter ego ”Josh”. Något år har gått sen sist, pappan och hans unga fru har fått barn, mamman är fortfarande labil efter självmordsförsöket och Josh själv har svårt att hitta en pojkvän. Unikt med serien är att den tar alla dessa existentiella frågor på allvar, samtidigt som den lättsamt skämtar utan minsta cynism.

Den förvirrade perioden som 20-nånting utan riktig koll på vem man är eller vart man är på väg skildras både känsligt och charmigt. När en motvillig Josh ska vara barnvakt åt sin lillasyster, pappans nya bebis, konstaterar han:

– Jag har aldrig varit i ett rum med ett barn utan att ha någon vuxen där.

I höst verkar det också som att Viaplay på allvar börjar ta upp kampen med HBO Nordic och Netflix om de bra serierna. Idag har omtalade ”Tyrant” premiär med bl a svenske Fares Fares och senare i höst kommer ”Transparent” vars pilotavsnitt tokhyllats och Guillermo del Toros skräckserie ”The Strain”.

Nyligen lade Viaplay Premiere ut de fem första avsnitten av science fiction-dramat ”Outlander” som bygger på böcker av Diana Gabaldon. Sjuksköterskan Claire kommer hem från kriget 1945 och återförenas med sin man i Skottland, men transporteras mystiskt tillbaka i tiden till 1743 där hon möter en stilig skotsk krigare. Tidvis är det precis så smörigt som det låter, men det finns ett historiskt allvar och en feministisk underton som är uppfriskande.

Sevärd är också ”Houdini”, en fyra avsnitt lång miniserie där Oscarvinnaren Adrien Brody spelar den legendariske utbrytarkungen. Som porträtt av en liten invandrarpojkes revanschlusta, utanförskap och jakt på nya kickar är den fascinerande.

I kväll ser jag den troligtvis avgörande etappen i dramatiska Vuelta a España, Eurosport 15.00.

Ha!

”Piaf och hennes hov”, SVT2. Fascinerande privata bilder av en mer livsglad sångsparv än vi har fått vänja oss vid.

Gah!

Trist att intressanta ”Black Box” lades ned efter bara en säsong. Dessa 13 avsnitt finns att se på Viaplay.

Matslaget är så fånigt att man vill skrika rakt ut

av Martin Söderström

Det var en dålig idé från början.
Så varför SVT ger ”Det stora matslaget” en ny chans är obegripligt.
Vid det här laget vet ni vad som gäller. ”Det stora matslaget” (SVT1) är matlagningsprogrammet där rätterna kryddas med lokalpatriotisk hysteri. Och några hel- eller halvkändisar. Tillsammans med en knippe ”vanligt fôlk” ska lokalpatrioterna/kändisarna tillaga mat med hembygdens egenart som främsta konkurrensmedel. Den vars mat smakar mest som mat ska göra där man råkar vara född vinner. Typ. Hade personligen svårt för ”Det stora matslaget” redan förra säsongen. Tyckte det var ett gapigt, självgott och ganska meningslöst program. Lokalfärgen blev mest en ursäkt för SVT att pracka på tittarna ännu ett program om sånt vi käkar (eller inte käkar).

Heidi Andersson (Storuman) och Thomas Petersson (Halmstad) tävlar i första programmet, och är hyfsat underhållande båda två. Sympatiska. Tar uppgiften på allvar. Bjuder – som det brukar heta – på sig själva. Det är inte problemet. Personligen mår jag dåligt av det löjeväckande gravallvar som hela tiden dyker upp så fort maten ska avsmakas. Typ att det är basuner, kanoner och ”Carmina Burana” så fort en sked förs till munnen. Det är så fånigt att man vill skrika rakt ut så saliven sprutar. ”Det är bara mat! Sånt man ÄTER!”, vill jag vråla. Eller bjuda alla i hela produktionen på en månadsdos Microlax. Så att de slappnar av.
Men värst är faktiskt själva grundförutsättningen – den geografiska knorren.
Gränsen mellan att vurma för den bygd man är uppvuxen i till att falla över i ren självgodhet är tunn och suddig. Det finns också ett drag av exotiserande i ”Det stora matslaget” som jag har svårt för. Som att man anstränger sig till skitnödighetens gräns för att visa att ens egen landsända är åh så spännande och genuin. Trots att bygdens specialiteter inte är något mer originellt än lax och ost.

Onsdag 10 september ser jag Jens Assurs ”Hot nasty teen” (SVT2) – filmen som kom att bli Brasse Brännströms sista.

 

HURRA!

”Masters of sex” (HBO Nordic). Med senaste avsnittet ”Story of my life” ser man äntligen ut att ha hittat formen igen. 

NJA…

”Valet med Janne & Belinda” (SVT1). Grattis SVT! Ni är nu officiellt sämst på valbevakning i svensk media 2014.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play, SVT1, TV4, Val 2014

SVT har misslyckats – med allt

av Martin Söderström

Att vara sin egen.
Att inte bli som alla andra.
Två saker SVT misslyckas med i höst.
Det finns en sketch med Stephen Fry och Hugh Laurie som jag ofta tänker på. Laurie spelar en politiker vid ett restaurangbord. Han är från det konservativa Tory-partiet (som liksom andra högerpolitiker håller valfrihet, privatisering och en minimal stat som högsta mål) och uppmärksammar kyparen – spelad av Fry – på att han saknar en sked på sitt bord.
Fry kilar ut i köket och kommer tillbaka med en serveringsvagn överfull med små, vita plastskedar av utflyktstyp. Tusen och åter tusen vita plastskedar som han häller över den konservative politikerns bord.
– Titta vilken valfrihet! Du kan använda vilken du vill! De må vara skit allihop – men kolla vilken valfrihet, vrålar Fry.
Om jag minns rätt så slutar sketchen med att kyparen försöker strypa politikern.
Som satir betraktat är det måhända en smula tungfotat. Men poängen finns där.
I Storbritannien, precis som här, rasar en debatt kring public service-kanalernas framtid och finansiering. Högern menar att BBC (och SVT) står för snedvriden konkurrens, och att licensmedlen ska delas med reklamkanalerna.
Motargumenten lyder att enbart public service kan erbjuda kvalitet och samhällsbevakning utan att vika sig för annonsörernas intressen.
Men efter en lördagskväll med SVT blir man desillusionerad.
”Atleterna” är ett haveri. Deltagare helt okända för tittarna. Parodisk inramning. Pampig spänningsmusik. Och totalt ointressant. Varför ska jag bry mig om en hoper okända sportnissar? På bästa sändningstid en lördag? .
Sedan ”Brevfilmen”. Typ ”Bullen”, fast för vuxna. Med ett gäng C-kändisar som fnissig panel. Ridå.
I höst blir det ännu värre. Program om städning, livspussel och fotomodeller. TV3-feeling på allt.
Misstänker att SVT faktiskt inte vet vad man vill vara. Men poängen med public service måste vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra. För då behövs man inte.
Och då sitter vi där, allihop. Med bordet fullt av vita små plastskedar.
Söndag 31 augusti tittar jag på ”Babel” (SVT2).

 

HURRA!
”Det blodröda fältet” (SVT1). Kostymdrama med första världskriget som fond. Inte superengagerande, men får duga i brist på annat.

NJA…
”Brevfilmen” (SVT1). Ovärdigt SVT. Ovärdigt bästa sändningstid. Ovärdigt lördagar.

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play
Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB