25 år har gått.
Vi fick en glimt av vad vi missat.
Jag blir förbannad.

Säsongens sista ”Tack för musiken” blev min säsongspremiär.

Jag kunde inte gärna slippa.
Inte när en av de största i min bok för en gångs skull skulle sjunga på scenen.
Inte när en av de roligaste och slagfärdigaste svenskarna skulle intervjuas om sitt värv.
Mauro Scocco klev ut ur kulisserna till en Niklas Strömstedt som just gjort en kortversion av ”Till dom ensamma” och sagt sig ha varit livrädd för sin gäst.
Den timme som följde var en ren fröjd. Strömstedts lågmälda intervjuteknik och tangerande musikerfarenhet landade väl. Och Scoccos svar kring musiken var bitvis intressanta, bitvis roliga.
Som det om skillnaden mellan konstformer:
”Två minuter framför en skulptur kan knappast få någon att gråta eller dansa som en galning. En ’shoutout’ till alla skulptörer där ute som kämpar på. Men musiken är the shit.”
Eller varför han inte turnerat under ett kvarts sekel:
”Jag sprang i pop-hamsterhjul hela 80-talet. Att sitta med fyra andra svettiga snubbar i en buss på väg till Mönsterås känns inte superlockande.”
Men framför allt var livemusiken en njutning. De känsligt förändrade och närmast perfekta poparrangemangen. Den ständigt underliggande melankolin. Låtvalen som var perfekta:
• I ”Jackie”, med fullband och Ratata-kollegan Johan Ekelund på klaviatur, visade Mauro inga spår av ringrostighet. Liverösten har nu ännu mer karaktär och komplexitet, färgat av levt liv.
• Fina ”Du är aldrig ensam”, duett med Tomas Andersson Wij, gav rysningar.
• ”Jag saknar oss” – kanske bästa låten han har gjort. (Tyvärr valde han att göra cover av Pluras cover-version. Ösigare. Och så bredbent att Scocco på håll ut såg ut som Lundell. Låten tappad både känslighet och nerv. Men han verkade ha skoj – viktigt.)
• Fläskiga avslutningen ”Sarah” fick mig att önska att programmet varit en timme längre.
Samtidigt blev jag förbannad på att mannen inte spelat en riktig konsert på 25 år.
What a waste.
Hög tid att göra något åt saken.
Förhoppningsvis var ”Tack för musiken” det avgörande steget tillbaka igen.

I kväll ser jag ”Stjärnorna på slottet”.

 

He!
Andrev Waldens orsaks-luddiga meddverkan men vassa rymdprat i ”Gomorron Sverige” var skoj.

Eh?
Jag borde nog ha sett fler ”Tack för musiken”.