Moa Gammel i ”Jordskott” FOTO: SVT

Eller… det beror ju förstås på hur man ser på saken. Vardagsrealistiskt trovärdigt, var det ju inte direkt.

När Henrik Björns dramathrillerserie lanserades, ville SVT uppenbarligen att de inblandade som lät sig intervjuas skulle tona ned det faktum att serien har vissa fantasyinslag. De var rädda för att just det skulle kunna skrämma bort tittare, ovana vid sådant i svenska tv-serier.

Tror snarare att det är mystiken, det svårförklarliga, skogsmiljöerna och ”Twin Peaks”-referenserna som har bidragit till att så många som drygt 1,1 miljoner troget har följt serien. Den har stundtals varit så knasig, att man bara inte kunnat sluta titta.

Vad som från början hade drag av traditionell kriminalserie och lite släktfejd, drog sedan iväg åt alla möjliga håll, med ett myller av rollfigurer med allt mer krångliga relationer till varandra.

Där Moa Gammels, Göran Ragnerstams och Richard Forsgrens rollfigurer tidigt stod i centrum, så fick personerna som spelades av Lia Boysen, Henrik Knutsson, Ville Virtanen och Happy Jankell allt viktigare roller mot slutet.

Många har skapat oförglömliga rollfigurer. Serien har varit kusligt stämningsfull, med spännande bildspråk, bra effekter och suggestiv musik. Då kan man leva med några mindre bra replikskiften.

Och inom sitt eget övernaturliga universum, tycker jag serien fick ett både bra och logiskt slut, samtidigt som man bäddar för en fortsättning.

Det är kanske det allra konstigaste med ”Jordskott”. Att SVT-cheferna – med tanke på tittarframgången, hur omtalad och omstridd serien är, hur stort det internationella intresset är – inte har fått arslet ur vagnen och redan bestämt sig för att göra en andra säsong.

Tisdag kväll ser jag ”Partiledaren” i SVT 2. Kommer Camilla Kvartoft att vara lika tuff mot Mattias Karlsson (SD) som Fredrik Skavlan var mot Jimmie Åkesson?

”Parneviks”, TV 3. Vårens skönaste tv-familj.

”Ernst i Toscana”, TV 4. Är det bara jag som har svårt att hålla mig för skratt nu, efter de träffsäkra ”Partaj”-parodierna?