En generations drömmar grävdes ner på en soptipp.
Atari dog och spelvärlden skakade.
Men dokumentären om bolaget fuskar med sanningen.
Historien är för bra för att inte berättas. Under det tidiga 1980-talet ägde Atari spelvärlden. Mer än så, förresten. Spelföretaget drog in hisnande 375 miljoner dollar på några år och var det snabbast växande bolaget i amerikansk företagshistoria. Spel var framtiden och spel var på den tiden lika med Atari. Åtminstone fram till 1982. Atari fick licensen att göra spelversionen av Steven Spielbergs megassuccé ”E.T”. Och där gick allt käpprätt åt skogen.
”E.T”-spelet hastades fram och trots att alla inblandade innerst inne visste att spelet inte höll måttet så pressades miljontals med spelkassetter upp. Resultatet blev en katastrof. ”E.T” till Atari var så gott som ospelbart. Fult, ologiskt och ljusår ifrån Spielbergs film. Numera är det allmänt känt som det sämsta spel som någonsin gjorts. Då togs det drastiska beslutet att dra in ”E.T” och begrava de miljontals osålda spelkassetterna på en soptipp i öknen. Där kommer dokumentären ”Atari: Game over” (Netflix) in. Filmteamet beger sig till den där ökensopgården och gräver upp en massa exemplar av ”E.T”. Det är en fantastisk historia om hur framgång föder hybris som i sin tur föder dåliga beslut.
Regissören Zak Penn älskar uppenbart sin spelhistoria, och vet att det finns en magnifik story att berätta. Tonen är oväntat humoristisk och lättsam. Men tyvärr lämnar det en bitter bismak. Penn skarvar en hel del med sanningen. Väljer gång på gång att fokusera på den moderna myten om spelbranschens kollaps och ”E.T” som en direkt orsak till det.
Historiskt är det lögn.
Atari dog inte med spelmaskinen 2600 och spelet E.T utan fortsatte producera nya maskiner (och hemdatorer) långt efter 1983. ”Atari: Game over” är den mest underhållande av de olika filmer om bolaget som gjorts. Men föredrar man fakta framför fantasi finns det bättre dokumentärer att se.

Torsdag kväll tittar jag på ”Daredevil” (Netflix).

Hurra!
”Uppdrag granskning” (SVT1). Kan manmotverka att svenskar reser för att strida med terrorister? Intressant om skrämmande nutidsfenomen.

Nja…
”Hellenius hörna” (TV4). En missad chans att komma under huden på Sarah Sjöström. Mest på grund av programledarens ovana att sätta sig själv i centrum.