Inlägg av Karolina Fjellborg

Skåningar med mikrofoner – realitybalsam för själen

av Karolina Fjellborg

Den bästa svenska realityn just nu, serveras i små munsbitar och handlar om skåningar som sjunger karaoke.

 
I början av april slår vad man kanske kan kalla för ”Paradise hotel”-effekten till med full kraft, då Kanal 11:s ”Ex on the beach Sverige” och Sjuans ”Robinson – love edition” (en variant av den gamla dokusåpapionjären där bara singlar får delta) får premiär i princip samtidigt.
Många gräl och genanta scener kommer att utspela sig i exotiska miljöer, där folk har samlats med uppdrag att leverera ömsom bråk och ömsom parningsdans.
Och i SVT:s svagsinta ”Under samma tak” – där en handfull pensionärer har stängts in med ett gäng förvuxna tonåringar av den där typen man himlar inombords åt i kollektivtrafiken – fortgår de konstlade situationerna för att, enligt en mall man kan i sömnen, slunga oss från högljudda bråk till flyktiga små stunder av nyfunnen ömsesidig respekt och tillbaka igen.
Och, ja herregud, snart drabbar TV3:s ”Svenska Hollywoodfruar” oss igen.
Och några tankar kring den gamla stinkande hög av skit i TV4 som kallas för ”Farmen” orkar jag inte ens formulera.
Det är inte konstigt att man längtar bort någon gång. Mot reality-tv som inte är helt död på insidan.

 
Den senaste titeln i TV4:s långa kärleksaffär med bönder – ”Unga bönder” – är väl inte direkt rafflande, men intressant, naturskön och trivsam. Och TV3 har lyckats ganska bra med ”Parneviks”.
Men den absolut bästa svenska realityn just nu, den med mest själ och hjärta och karaktär, ser du i ”Klippans karaokecup”, på SVT Play/SVT Flow.
Om den senaste upplagan av den årliga karaoketävlingen på en pizzeria i skånska lilla Klippan, där en färgstark skara både mer och mindre begåvade entusiaster får blomma ut för en liten stund, bland klirrande glas.
Det är varmt, livsbejakande och lite lagom dråpligt.
Fem avsnitt ligger ute än så länge, och du klämmer dem på en timme och en kvart.

 
I kväll kollar jag in premiären av den italienska politiska thrillerserien ”1992” på HBO Nordic.

 

 

Ja!
”Trolljägarna” (TV3). Skönt varje gång.

 

Jo…
”The returned” (Netflix) är en välgjord amerikansk kopia av franska ”Gengångare”. Fast eftersom det överlägsna originalet också finns på Netflix (också det under titeln ”The returned”), bör man ju hellre se det.

Gina Dirawi har hittat helt rätt med ”Ginas show”

av Karolina Fjellborg

Gina Dirawi gjorde rätt i att inte smida medan järnet var varmt.
”Ginas show” var värd att vänta på.

 
En talkshow med Gina Dirawi hade säkert blivit bra.
Bra – men väldigt bekant (även om den sedvanliga, folkkäre farbrodern hade varit utbytt mot en ung kvinna). Och det är ett bevis på Dirawis singularitet, att hon tackade nej till det säkerligen smickrande erbjudandet om att göra en egen talkshow i SVT – när hon var som allra mest omkramad och eftertraktad efter Melodifestivalen och Kristallenvinster – för att i stället ta några djupa andetag, och klura på vad som skulle kunna passa henne bättre.
Det blev ”Ginas show”; en fejkdokumentär om hur tillkomsten av talkshowen hon aldrig gjorde hade kunnat se ut.
Dirawi och flertalet inhoppande kändisar spelar varianter av sig själva, medan andra roller görs av skådespelare.

 
Idén, som tillskrivs Edward af Sillén, är förstås inte helt ny.
Vi såg en liknande produktion i SVT redan för tio år sedan, i ”Ulveson och Herngren”; en lysande serie som på sin tid kanske låg lite för långt i framkant för sitt eget bästa.
Men idén är bra. Och det är utförandet också.
Produktionen är snygg och känns aktuell, och att Dirawi själv har varit med och utvecklat idén – och petat en hel del i manus – gör att det hela känns personligt. Situationerna må vara fejk, men tilltalet är Dirawis autentiska.
Det är ungt, bitvis lite omoget. Men det är hennes eget, och det är det som har gjort henne till en unik röst i svensk tv.
Och i ”Ginas show” är hon dessutom omgiven av en massa andra roliga människor.
Johanna Wilson har väl den mest tacksamma rollen som skarp producent, men håll också ögonen på Karolina Wedin som assistent med grå mus-uppsyn. Vilket minspel.
Och det är alltid festligt att se kända människor spela uppblåsta versioner av sig själva.
Peter Magnusson och Anna Blomberg är två av många ess här, men allra roligast i de tre avsnitt jag har sett är Lasse Kronér, som spelar en viktig roll som Ginas talkshowrival; en go gubbe med ett allvarligt fall av otyglad hybris.

 
I kväll: ”Fortitude” i SVT1.

 
Klassigt
Netflix sprillans nya, fängslande dramathriller ”Bloodline” lämpar sig utmärkt för en helgs strecktittning.

 
Dassigt
Ingenting är super i taffliga superhjälteserien ”Powers” (Viaplay).

Genialt drag av Rheborg och Schyffert att ta på sig genusglasögonen

av Karolina Fjellborg

”Alla är fotografer” och ”Hitlåtens historia”.
Ypperligt, folkbildande och underhållande. Och precis vad SVT ska ägna sig åt.

 
I tisdags sjösatte SVT den hopplösa realityserien ”Under samma tak”. Med förväntade reaktioner som följd.
Den typen av gemen tv är helt enkelt inte en bra look på public service.
Trevligt då, att SVT:s onsdag bjöd på återkomsten av två programserier som är precis den typ av angelägen, smart och informativ, folklig förströelse med finess man vill se i SVT.
Först ut var andra säsongen av Johan Rheborgs och Henrik Schyfferts inspirerande infotainment ”Alla är fotografer”.
Och säsongspremiären var alldeles tipptopp; ödmjuk, rolig och tänkvärd.
Schyffert och Rheborg – som förra säsongen blev anklagade för att ägna sig åt genusklichéer i sitt fotograferande – har nämligen, efter att ha smält sin initiala indignation, tagit fasta på den kritiken.
Och temat för första programmet blev därmed ”Den manliga blicken”. Schyffert och Rheborg tog en kraschkurs i genus, och bjöd in en av sina största kritiker – ”genusfotografen” Tomas Gunnarsson – som coach.
Det blev riktigt bra; underhållande, avväpnande och medvetandegörande. Att se manliga modeller göra klassiskt kvinnliga poser i underklädesreklam var skratta högt-roligt och beklämmande på samma gång.
Skratta högt-roligt för att det såg helt galet ut. Beklämmande för att man blev påmind om att man dagligen ser kvinnor på just sådana bilder utan att orka reagera på störtlöjligheten i dem.

 

Sedan kom ”Hitlåtens historia” – om hitlåtars ursprung, väg upp på listorna och vidare betydelse – tillbaka med en femte säsong, som helt tillägnas det vi kallar det svenska musikundret.
Första historien handlade om Björn Skifs & Blåblus ”Hooked on a feeling”, och var fascinerande, osannolik och dråplig (Skifs själv jämförde sin USA-upplevelse med ”Spinal Tap”).
Ett lysande rakt och enkelt programkoncept som skulle kunna rulla nästan hur länge som helst.

 

I kväll: Johan Ulvesons dag i ”En clown till kaffet”, i Kanal 5.

 

 

 

Hihi!
”Nya arga snickaren” (Kanal 5). Per ”Pirre” Starrin pratar och för sig ju precis som Anders Öfvergård. Som en sketch!

 

Zzzz…
”Farmen” (TV4). Så urbota tråkigt och irrelevant.

”Vardagspuls” är som din allra jobbigaste väninna

av Karolina Fjellborg

”Vardagspuls” – TV4:s nya, hälsoinriktade variant av 00-talets förvirrade skval-tv-kalkon ”Förkväll” – är i slutet av sin andra vecka.
Och har redan blivit tjatig.
”Vardagspuls” är bättre än ”Förkväll”, som var en spretig kakofoni av allt och ingenting, med en uppsjö av programledare, varav de flesta inte var speciellt bra.
Här kör två rutinerade kvinnor – Kristin Kaspersen och Agneta Sjödin – varsin vecka, och fokuset är tajtare. Det hela håller i alla fall ihop.

Men det här med att tipsa och uppmuntra kring kost och träning och livspussel görs bäst i små doser. Och det går en fin gräns mellan inspiration och pekpinnar, medvetenhet och ren förmätenhet.
Och över ”Vardagspuls” ligger präktigheten för tungt. Orden ”nyttig” och ”sund” upprepas som ett mantra tills det enda man verkligen känner för att göra, är att bonga en flaska rött och injicera frityrolja.
Och varför, till exempel, måste Kristin Kaspersen, när hon har fått tittarfrågan om hon någonsin är onyttig, och svarat att hon tycker om att äta choklad och att ta ett glas vin eller champagne någon gång, lägga till att hon inte rekommenderar det till de som är sockerberoende eller har alkoholproblem?
Det blir ju olidligt mästrande.

Att tillbringa en timme med ”Vardagspuls” är som att äta middag med den där numera snustorra väninnan som inte bara har fått dille på att ”leva aktivt” och ”äta rätt” (enligt hennes definition), utan dessutom har fått för sig att hon måste sprida sin nya religion till alla andra runt bordet. Ni vet, hon som berättar att hon gick upp fem i morse för att hinna göra sin yoga innan det var dags att servera ungarna algsmoothies till frukost.
Man får visserligen lite andrum från duktigheterna i vissa intervjuer (även om de lätt smyger sig in där också). Men den typ av snack man får i ”Vardagspuls” gör å andra sidan Malou von Sivers redan mycket bättre i ”Malou efter tio”.
I dag är ”House of cards” tillbaka med nya elaka avsnitt på Netflix.

 

 

Ja!
”Parks and recreation” har precis tagit avsked i amerikansk tv, och närmar sig slutet även i C More. Fina Leslie Knope kommer att bli saknad.

 

Jo…
”En clown till kaffet” (Kanal 5) har lite problem med sin form och ton, men har alltid sina toppar. Och Peter Apelgren har stått för många av dem den här säsongen.

Är det vi som ska stå för kitschfesten i Eurovision 2015?

av Karolina Fjellborg

En tanke att ta med oss från Melodifestivalens tredje deltävling:
Det är dags att sluta fnissa åt andra länders försmak för kitsch och se oss i spegeln.

 
Ellen Benediktsons förvandling från timid sångfågel till tuff brud i Scarlett Johansson-förpackning var inte övertygande.
Kalle Johansson kändes mest som en rymling från pojkrummet.
Andreas Weise letar fortfarande efter det egna uttryck han aldrig hittade i ”Idol”.
Andreas Johnson… Han kämpar på. Snart måste Christer Björkman faktiskt köpa honom en guldklocka.
Isa Tengblad var smittande energisk men inte speciellt intressant.
Så det var skönt när Kristin Amparo gick in och höjde kvaliteten på hela deltävlingen avsevärt.
Men det handlade aldrig om henne. Trots att hon var klart bäst.
Det handlade bara om tvättbrädan från Mittådalen.

 
I samma stund som Jon Henrik Fjällgren – renskötaren med colombianska rötter, som med kirurgisk precision nyligen kom ut som hunk på Instagram – klev upp på scenen i renskinnskolt och näbbskor, var det alldeles uppenbart att han skulle jojka sig rakt in i finalen.
Det var ett festligt skådespel minsann, som satte färg på hela sändningen retroaktivt. Och oavsett vad man tycker om låten (”låten”) – och om det totala spektakel som showen ju måste sägas vara – är det ett nummer med potential.
Potential att bli livsfarligt i Friends Arena.
Potential att funka även i Eurovision Song Contest.
Och potential att förändra hela vår självbild i de här sammanhangen.
För om vi skickar Fjällgren till Wien – vilket just nu inte alls känns som någon omöjlighet – måste vi faktiskt sluta fnissa åt porriga polska mjölkpigor, ryska babushkor och allmän Balkan-kitsch.
Skickar vi en jojkhunk flankerad av tre körande norrskensspöken hängande från taket, ett knotigt Tim Burton-träd, en lägereld, en trumslagare, ett par som dansar genom rök i samiska kläder, och ett litet snöfall lagom till klimax…
Ja, då är vi där uppe med de allra galnaste av dem.
Det måste vi inse.

 
Missa inte ”Fortitude” i SVT1 i kväll.
Och i natt: Oscarsgalan i SVT Flow.

 

Skön duo 1:
Sanna Nielsen och Robin Paulsson rattar årets Melodifestival med säkra händer.

 

Skön duo 2:
Howlin’ Pelle Almqvist och Nour el Refai. Roliga gäster i ”Pluras kök Istanbul” (TV3).

Hänt i veckan: 5 essentiella playtips

av Karolina Fjellborg

En högklassig spinoff, bakom kulisserna på tv:s största monster, och väldigt tidig julpepp.
Här är 5 essentiella playtips från veckan som gick.

 
1. Better call Saul
Spinoffen från Vince Gilligans mästerverk ”Breaking bad” är här. Och är helt suverän.
Fenomenala Bob Odenkirk – som fungerade som komisk relief i moderserien som den kriminellt insyltade, fullständigt amoraliska advokaten Saul Goodman – får spela ut ett bredare register i den här prequel-historien, som den nervösa, slokörade juridiska bottenskraparen Jimmy McGill. En man som nu gradvis ska skaka av sig sitt samvete och sina spärrar, och förvandlas till den oljiga faran Goodman.
Se på: Netflix.

 
2. Girlfriends’ guide to divorce
”House”-favoriten Lisa Edelstein spelar en familjelivsexpert och författare, som vänder sig till sina frånskilda väninnor när hennes perfekta fasad krackelerar.
Oväntat angeläget om fallerade relationer, trots en del onödigt damtidningsdoftande, krystat fräcka inslag, och en hemsk titel.
Se på: TV3 Play.

 
3. Game of thrones season 5: a day in the life
En behändig dokumentär på 25 minuter, som följer en dags inspelningar av tv-världens odiskutabelt största vilddjur – ”Game of thrones”.
Fascinerande om logistiken bakom den femte säsongen – som har spelats in i fem länder, på 151 olika inspelningsplatser, under 240 dagar, med 166 skådespelare i casten, över 1 000 crewmedlemmar och drygt 5 000 statister.
Se på: Youtube

 
4. The Jinx: the life and deaths of Robert Durst
Det senaste tillskottet till true crime-genren är Andrew Jareckis dokumentärserie om svinrike arvtagaren Robert Durst, som har misstänkts för tre mord, erkänt ett – men inte dömts för ett enda.
En krypande obehaglig thriller ur verkligheten.
Se på: HBO Nordic

 
5. Julkalendern 2015
Första smygtitten på årets julkalender – i vilken fiffiga radarparet Lotta Lundgren och Erik Haag berättar barnens historia från år 1015 till 2015 i bästa ”Historieätarna”-anda – lovar extremt gott.
2015 lär bli året då även vuxna utan barn sitter klistrade i 24 dagar.
Se på: svt.se

I kväll: Melodifestivalen i SVT1.

 

Ja!
Imponerande insatser överlag i ”På spårets” spännande andra semifinal (SVT1).

 

Nej!
”State of affairs” (TV3). Dålig serie med en monumentalt felcastad Katherine Heigl i huvudrollen. Omöjlig att tro på.

Äntligen! Osentimentala Andersson rockade slottet

av Karolina Fjellborg

”Stjärnorna på slottet” brottas med ett angelägenhetsproblem.
Men en häpnadsväckande osentimental Harriet Andersson påminde om att gammal ändå är äldst.

 
Strax efter nyår lanserade TV4 ”Lyckliga gatan”; en variant på deras eget (sedan i höstas lite försvagade) succékoncept ”Så mycket bättre”.
Och den här veckan började dels säsong två av ”En clown till kaffet”; Kanal 5:s lättviktiga men underhållande komikerhäng. Och dels SVT:s nya ”Deckarna”, där några av medlemmarna i Det svenska deckarundret-klubben ”utreder” varandra.
Inramningen för den programserien är farligt nära att slå knut på sig själv, men grundtanken – att människor som seriemördar folk med sina pennor har en mörk gemensam nämnare – är väldigt intressant. Och när Anders Roslund och Börge Hellström berättade om sina barndomstrauman blev det starkare än något vi sett i den här genren på länge.

 
Mitt i allt detta, har moderskeppet till alla dessa välgjorda småkloner – SVT:s ”Stjärnorna på slottet” – rullat på med en nionde säsong som har haft en relativt låg högstanivå, och faktiskt känts lite obsolet.
Vad som började som ett forum för oberäkneliga digniteter med magnifika divalater har med åren blivit en allt mer mekanisk, småtårig men heltrygg klubb för smickrande karriärgenomgångar. Och man har börjat undra om programmet som startade det hela verkligen fortfarande har någon plats i det.
Men så i går, kom äntligen en topp – säsongsavslutningen som verkligen behövdes.
Filmlegendaren Harriet Andersson bara körde. Och hennes berättelse blev en oavbrutet fascinerande timme. En berg- och dalbana genom svensk filmhistoria, kärlekar, misshandel och övergrepp.
Det brände äntligen till igen i ”Stjärnorna på slottet”. Och det var kanske inte mest tack vare allt det Andersson berättade (även om det är sällan man hör en kvinna öppet säga sådana saker om moderskapet som hon gjorde). Utan tack vare sättet hon berättade det på.
Det var chockerande osentimentalt.

 

Tv-tipset i kväll är andra (och bästa) delen av ”From there to here” i SVT1.

 

 

Ja!
Casten är lysande i ”Kingdom” – ett testosteronladdat familjedrama med MMA-världen som skådeplats. (TV4 Play Premium/TV12)

 

 

Jo…
Orkade inte se mycket av ”Det största äventyret” (TV4) – men Peter Jihde har i alla fall gått in helhjärtat för att hitta vildmarkslooken. Det får man ge honom.

”Mordet” – obehagligt på flera plan

av Karolina Fjellborg

”Mordet” lyckas väcka känslor.
Men tyvärr är det inte bara händelserna som skildras som man känner obehag inför – utan i viss mån även själva programformatet.

 

 
Programserien i TV3 går alltså ut på att historierna om verkliga svenska mordfall ska berättas i dramadokumentärer, utifrån offrens perspektiv.
Intervjuer och visst arkivmaterial varvas med rekonstruerade scener med skådespelare, där dialogen har skapats ”baserat på förundersökningen och i samförstånd med de anhöriga”.
Formatet, som ska ”ge offren en röst”, sticker ut som ett av vårens mer originella – men att TV3 satsar på det är samtidigt inte konstigt alls.
Vi svenskar är ett kriminalgalet folk, ”true crime” är stekhett, och TV3 har en anständig kriminaltradition i bagaget att spinna vidare på.

 

 
Men det här är en balansakt, förstås. En både etisk och tonmässig sådan.
Premiäravsnittet, om mordet på den unga mamman Anna Norell 2005, var på det stora hela den kombination av krypande olust och vem gjorde det-spänning som TV3 verkar ha varit ute efter.
Och visst drevs man till att sitta kvar till slutet – trots taffliga tillbakablickar i onödigt smäktande toner och en dialog grundad i spekulationer, som kändes ganska diskutabel. För det är onekligen känslomässigt verkningsfullt att låta oss tittare få bekanta oss mer med offren än vad som är standard i gängse kriminaldrama.
Kanske skulle det till och med kunna kallas för moraliskt att lyfta fram ett mordoffers liv och personlighet i en genre där anonyma (helst kvinnliga) kroppar så ofta passerar revy som rekvisita.
Men här är inte fingertoppskänslan tillräcklig för det, och avsikterna känns faktiskt lite dubiösa.
”Mordet” balanserar snarare – precis som den dödsannonsinspirerade kampanj som har marknadsfört programserien – någonstans på gränsen mellan att vara frånstötande snaskig och att väcka ett instinktivt intresse av det lite morbida slaget.
Det är tv som förvisso berör och får en att känna. Men samtidigt lämnar en lätt smak av exploatering i munnen.

 

 

I kväll: ”Deckarna” i SVT1.

 

 

 

Jo…
”Familjer på äventyr” (SVT1) kan bli trevligt att följa medan man själv springer runt i ekorrhjulet.

 

Zzzz…
”Farmen” (TV4). Det är stört omöjligt att bry sig om det här tarvliga livet på landet.

Isabel Adrian på språkresan från helvetet

av Karolina Fjellborg

Tänkte titta på någon annan fredagsunderhållning än SVT:s välbevakade kombo av ”På spåret” och ”Skavlan”.
Det var ett misstag.

 
I TV3 kommer ”Euros of Hollywood” emot en som en våg av skit.
Det är ännu en realityserie som följer en onaturlig konstellation av storstadsmänniskor som har mer pengar än omdöme, och nu har fösts samman för att spela förhöjda versioner av sig själva, och gräla på kommando.
Serien kommer från amerikanska Bravo – som även ligger bakom det svårdödade ”The real housewives”-koncept som TV3 mallade ”Svenska Hollywoodfruar” efter – och går ut på att ett gäng européer som tror att en stor käft är lika med en stor personlighet låtsas att de umgås privat och stöttar varandra i sin nya hemstad Los Angeles.
Tänk en blind leder en blind.
I går gällde det stora dramat i denna amatörteater – en kakofoni av bruten engelska – hur man egentligen får behandla en bit parmesanost på en middag.
Vår svenska representant på denna språkresa från helvetet är Isabel Adrian – som tydligen inte fick nog av iscensatta bråk i ”Svenska Hollywoodfruar”.
Här påstår hon att hon och Steve Angello är Sveriges svar på Brad och Angelina.
Kände ni till detta?
Jag hade ingen aning.

 

I TV4 är det säsongsstart av ”Fångarna på fortet”.
Börje Ahlstedts Papá Fouras säger att Ludvig XIV lät bygga Fort Boyard på 1600-talet, och att han har varit ständig hyresgäst sedan dess.
Jag tror honom. ”Fångarna på fortet” har pågått i en evighet.
25 år säger i och för sig Wikipedia. Men det känns som 400.
Och det är inte bara olidligt tråkigt att ta sig igenom ännu ett avsnitt. Det vilar dessutom numera någonting nästan förnuftsvidrigt över produktionen. Som om deltagarna åker igenom någon sorts sci-fi-spricka ute på Atlanten, och hamnar på en plats där tiden har stått stilla medan världen utanför utvecklas och förändras.
En plats där Gunde och Agneta fortfarande kommer att springa omkring och gapa om nycklar när vi andra är döda och begravda, och våra barn har fredagsmys med sina barnbarn.

 
I kväll tittar jag på P3 Guldgalan 2015 i SVT1.

 

 

Ja!
”Förbrytare i bild” (SVT2). Intressant och tänkvärt om förbrytarbildernas historia och betydelse i popkulturen.

 

Jo…
Guillermo del Toros skräck ”The strain” är värd att spana in. Mest för att se David Bradley som stenhård förintelseöverlevare på vampyrjakt.

En deppig årskrönika över en lägerled på dekis

av Karolina Fjellborg

SVT försöker få oss att börja peppa inför Melodifestivalen 2015 genom att få oss att minnas förra årets tondöva arrangemang.
En rätt dålig taktik.

 
Nu är det dags att börja ladda inför Melodifestivalen 2015, påstår SVT, som i går sände ”Melodifestivalen 2014 – vägen till Köpenhamn”. En årskrönika som just det här året kändes genuint onödig, nästan lite ömklig, då det varken fanns några nämnvärda höjdpunkter att belysa i retrospektiv, eller något speciellt upphetsande att blicka fram mot.
Visst var det fint att trägna Sanna Nielsen äntligen fick vinna, och att hon dessutom kom på en respektabel tredjeplats i Köpenhamn. Och visst var Ace Wilder och hennes samtida poplåt en frisk fläkt.
Men överlag var Melodifestivalen 2014 en lägereld med väldigt dålig fjutt, där få saker fungerade.
Och det hade krävts inblandning av en demon-tv-producent i världsklass för att få årets artistuppbåd att kännas upphetsande.

 
Man vet att det är ett sorgligt gäng man ser när man noterar Andreas Weise som ett av de mer bekanta ansiktena.
Man flackar desperat efter någon annan att fästa blicken på – men det är inte direkt det svenska musikundret som är på plats.
En kille från ”Paradise hotel” och hans kompis modebloggaren.
Ett pojkband med pinsamma frisyrer.
Den välartade flickan från förra året som har genomgått ett grundligt imagebyte, och nu plötsligt kör den mörka, suggestiva, synnerligen utstuderade stilen.
Några av de där som aldrig ger upp och börjar kännas lite tragiska.
Men alla har ju jättestarka låtar, förstås. Magnus Carlsson får nästan panik av sin eftersom den inte går att ”sparka bort”.
Måns Zelmerlöw dyker upp och ger åtminstone en smula förtröstan. Lite värdighet åt det hela.
Och Eric Saade kan man lita på. Han drar alltid oavsiktligt sitt strå till humorstacken.
Han vill inte säga så mycket om sin låt eftersom det ”känns fel att beskriva musik med ord”, men menar att han har bytt fokus sedan sist. För nu är han ju inte 19, 20 längre. Utan 24.
Jodå, så att…

 
I kväll visar Kanal 9 finalen av ”Sons of Anarchy”. Se den.

 

 

Humor
Höstens tragikomiska webbguldkorn ”Morran och Tobias” – nu även som lördagsunderhållning i gammel-tv (SVT1).

 

Allvar
Özz Nûjen gjorde någonting verkligt bra av sin dag, och för en stund blev ”Stjärnorna på slottet” (SVT1) lite mindre navelskådande.

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB