Inlägg av Karolina Fjellborg

Filip och Fredrik gör svensk tv lite skörare, lite bråkigare och mer tolerant

av Karolina Fjellborg

De senaste veckorna har svensk tv blivit lite skitigare, lite skörare och lite mer tolerant på kvällskvisten.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson vurmar för skevheten, och ”Breaking news” är minst lika mänskligt som det är sensationslystet.

 
Programledarduon sniffade lite ammoniak i gårdagens avsnitt.
Rubriker på det? Någon som ska rasa?
I skrivande stund vet en inte, men någon form av uppföljning blir det säkert. För det är ju rena rama följetongen kring Kanal 5:s mesta profiler just nu.
Delvis, förstås, för att årets omgång av ”Breaking news” är strategiskt lagd. Konkurrensen om den svenska tv-underhållningsuppmärksamheten är inte mördande i skarven maj-juni.
Men främst för att den här säsongen har varit genomgående föredömligt pigg och på hugget.
Det vakna i att kommentera, och se till att svenska tittare över huvud taget fick se, David Lettermans sista show, något så uppfriskande som en beef med ett gäng femteklassare, tilltaget att avslöja några av årets sommarpratare (även om de hade till viss del fel), och så mitt absoluta favoritinslag ”Känns det här TV4?”.
Jag älskar ”Känns det här TV4?”.

 
Men framför allt har vi fått se två av de rock’n’rolligaste, osvenskaste tv-mötena på länge. För någon vecka sedan med en småpackad, oregerlig Little Jinder. Och nu senast med en kryptisk och sorgsen Gustaf Norén, som kanske inte var småpackad men förmodligen någonting annat, liknande.
Två intervjuer som absolut inte kändes TV4. Utan som raka motsatsen. Och omedelbart gjorde svensk tv lite mindre fyrkantig och käck, och lite mer dynamisk och oberäknelig. Lite skitigare, lite skörare, och mycket tolerantare. Bråkigare och relevantare.
Mot bakgrund av de små styckena svensk tv-historia var gårdagens program lite av ett mellanprogram.
Men man kan inte vänta sig fyrverkerier fyra kvällar i veckan.
Även ett mellanprogram av ”Breaking news” är bättre än det mesta.

 
I dag landar Wachowski-syskonens science fiction-drama ”Sense8” hos Netflix.
Håll förväntningarna i schack. Det är superambitiöst men såpigt, flummigt och smått kaotiskt.

 

 

Ja!
”Kung Fury” (SVT Play). Att se och se om. Och om igen.

 

 

Nja…
”Hela kändis-Sverige bakar” känns väldigt mycket TV4.

Du behöver verkligen se den tygellösa 80-talsfrossan ”Kung Fury”

av Karolina Fjellborg

Kung fu! Dinosaurier! Bergsprängare! Vikingabrudar! Nazister! Videovåld! Tidsresor! Lökiga oneliners!
Syntigt soundtrack! VHS-estetik! Gigantiska mobiltelefoner! Fingerlösa handskar!
David Hasselhoff!

Vad fanns att inte älska med tygellösa retrofrossan ”Kung Fury”?

 

Man har varit nyfiken värre på ”Kung Fury”; David Sandbergs omtalade, 80-talspaketerade actionkomedi som till stor del har gräsrotsfinansierats via crowdfunding-plattformen Kickstarter, efter att trailern blev en viral succé.
Den hade nyligen världspremiär på filmfestivalen i Cannes, och i går var det svensk premiär i SVT (och amerikansk dito i Robert Rodriguez El Rey Networks).
Och det var en ren njutning att se den spritt språngande galna – men välorienterade och mycket begåvade – kärleksförklaringen till, och parodin på, 80-talets allra dummaste, och kultigaste, snut- och actionfilmer.
Sandberg själv spelar muterade kung fu-mästaren och världsbästa polisen Kung Fury, som ser ut lite som Ralph Macchio i ”Karate kid” och reser tillbaka i tiden, från 1985 års Miami till Nazityskland, för att ta sig an alla tiders ondaste kung fu-mästare Adolf Hitler, alias Kung Führer.

 

Filmen är bara 30 minuter lång, men Sandberg har lyckats klämma in allt man kan önska sig och lite till. Tänk allt jag nämnde ovan, plus bland annat arkadspelsrobotar, hockeyfrillor, uzis, Tor och hans hammare, en DeLorean, shaolintempel, Nintendo-nickar, en animerad sekvens och naziexperiment.
Magnus Betnér och Björn Gustafsson bråkar om vem som har den bästa nazistmustaschen på en underbar form av svensk-tyska, The Lonely Island-medlemmen Jorma Taccone är Hitler själv, och David Hasselhoff – mästaren av självparodier – gör en cameo och ledmotivet ”True survivor”.
Du behöver verkligen se det här.
Det är fånigt men fenomenalt, stort och originellt tänkt och alldeles underbart.
”Kung Fury” ligger kvar på SVT Play i 30 dagar.

 

I kväll ser jag säsongsavslutningen av ”Ack Värmland” (TV4), som precis blev förnyad för en andra säsong.

 

 

Kopia 1
Kriminaldramat ”Chasing shadows” (TV4) kopierar osnyggt det både ”Sherlock” och ”Bron” redan har gjort mycket bättre.

 

Kopia 2
Onödiga amerikanska remaken ”Secrets and lies” (Kanal 5) är betydligt svagare än det australiensiska originalet.

En rolig halvtimme inrullad i en halvtimme skit

av Karolina Fjellborg

”Roliga timmen”.
Ett klassiskt exempel på när mindre hade varit mer.

 
Jag ska inte dra några paralleller mellan SVT:s drulliga fredagsunderhållning ”Roliga timmen” och de pajiga skådespel som utspelade sig under schemalagda roliga timmen i vår mellanstadieklass.
Flera har hunnit före mig med att sparka upp den dörren – som nästan måste ha lämnats på vid gavel med flit från SVT:s håll.
För de jämförelserna måste man ju ha räknat med redan på planeringsstadiet.
Om inte direkt, när den inte alls dåliga idén om att gräva fram gamla humorklipp ur SVT:s digra arkiv föddes, så strax efter, när man fattade det betydligt sämre beslutet att först krysta fram en helt onödig och hopplös inramning, och sedan dessutom hantera den med vänsterhanden.
Alltså när man bestämde sig för att hänga upp det hela på ett surrigt quiz i nivå med TV4:s notoriskt imbecilla ”Sommarkrysset”, och skriva manus till studiounderhållningen med programledare Anders Jansson och gästkomiker på en kafferast.

 
I går fick Anders Johansson och Sissela Benn i uppdrag att svara fel på en serie frågor, i en riktigt dålig ripoff på gamla ”Parlamentet”-inslaget ”Klart man hänger med”. Johansson fick jonglera med avokador. Fyra stackare ur publiken fick göra en ovärdig Kalle Anka-charad.
Tid nedlagd på manus: minimal.
Omsorg inblandad: noll.
Det är så slappt och omdömeslöst att jag blir galen. Och det riktigt frustrerande är att SVT förmodligen hade kunnat göra ett bättre program genom att tänka ännu mindre.
De hade kunnat köra på enbart nostalgi-grejen. Visat klippen – kanske delat in dem på olika teman eller efter olika årgångar – och bjudit in komiker för initierat, roligt, avslappnat mellansnack med anekdoter och analyser i stället för ansträngt trams.
Det hade räckt bra så.
Det hade kunnat bli en rolig timme.
Men nu fick vi en rolig halvtimme inbäddad i en halvtimme skit, för att någon fick för sig att krångla till det utan att ha en hållbar idé om hur det skulle göras.

 
I kväll hoppas jag på att få se Måns Zelmerlöw göra succé i finalen av Eurovision song contest i SVT1.

 

 

Ja!
Personliga och roliga komedispecialen ”Jen Kirkman: I’m gonna die alone (and I feel fine)” är en sprillans ny höjdare på Netflix.

 

Nja…
Kanadensiska science fiction-thrillern ”Between”, om en småstad där bara de unga (och helt ointressanta) överlever en mystisk epidemi, är däremot en Netflix-titel du kan hoppa över med gott samvete.

Kategorier Netflix, SVT

Kanal 5 har ingen karaktär utan Filip och Fredrik

av Karolina Fjellborg
Skärmavbild 2015-05-19 kl. 01.17.07

Filip och Fredrik tillsammans med Göran Lambertz i nypremiären av Breaking News. FOTO: KANAL 5

En Kanal 5-säsong utan Filip och Fredrik är en tråkig Kanal 5-säsong.
Även om de fortfarande är mest intresserade av män.
Jag har precis sett om hela ”Mad men”, och när jag kom fram till fjärde säsongen och viktigaste kunden Lucky Strike dumpade Sterling Cooper Draper Pryce och höll på att tillintetgöra hela reklambyrån på kuppen, tänkte jag på Filip och Fredrik och Kanal 5.
För vad skulle egentligen hända med Kanal 5 om Filip Hammar och Fredrik Wikingsson bytte kanal?
Det må vara hänt att duons program sällan har några tittarsiffror att skryta om. Men deras humor, popkulturintelligens, kärlek till tv som hantverk och smittande mansromans skänker hela kanalen karaktär.
När de lyser med sin frånvaro är det inte många egna produktioner – med undantag av ”Partaj” – som står ut.
Och den här vårsäsongen har varit ett talande exempel på hur anonymt det blir utan en enda Filip och Fredrik–produktion.
Men i går dök de äntligen upp, med en ny säsong av ”Breaking news”. Och mig hade de ungefär vid hello, när de konstaterade att svenska folket är på väg in i en period av dumhet och förflackning, i och med att ännu ett kungligt bröllop (det känns som att de aldrig ska ta slut) nalkas.
Det mesta var roligt, smart, observant och uppfriskande politiskt, och det finns en nerv i att de driver teser de inte ens själva vet vart de vill ta vägen med.
Det enda som är lite tråkigt, är att Hammar och Wikingsson i grund och botten fortfarande, efter alla år och en hel del kritik, verkar vara mest genuint intresserade av män. Inte för att dra några stora slutsatser av säsongspremiären, men hela deras tv-karriär är kantad av en fascination för färgstarka, gärna medelålders män, och även om de inte fullständigt ignorerar kvinnor, är känslan ofta att deras spontana val hade varit att träffa, eller prata om, ännu en man.
Och det verkar inte vara på väg att förändras.
Inte i ett program där Thorsten Flinck är kulturreporter, och Glenn Hysén kriminalreporter.
I kväll tittar jag på första semifinalen i Eurovision Song Contest 2015, i SVT1.

 

!
”Arvingarna” (SVT1)! Thomas (Jesper Christensen) är ett harmlöst, patetiskt och magnifikt tv-svin.

 

?
Vad har SVT för djävulsk plan för Malin Olsson, som får så hopplösa uppdrag? Just nu agerar hon lägenhetsannonsspeaker i ”Vem bor här?” – och i höst tar hon över det svarta helgunderhållningshålet ”Atleterna”…

Kategorier Filip & Fredrik, Kanal 5

Bathina Philipsons besök i medelklassen är en färdig ”Partaj”-sketch

av Karolina Fjellborg

”Bathinas skilda världar” skulle ha haft premiär i oktober, men lades i malpåse i sju månader.
Man började ana oråd.
Och det gjorde man rätt i.

 
Webbserien ”Bathinas skilda världar” går ut på att Bathina Philipson – som växte upp i en stor palestinsk familj i en förort, men hamnade mitt i smöret på Östermalm när hon gifte sig med stenrika Anders ”Aje” Philipson – visar upp sina skilda världar, och gör en resa bland fördomar genom att träffa familjer i olika samhällsklasser.
Med utgångspunkten att hon, som står med fötterna i olika samhällsklasser och dessutom försörjs av en betydligt äldre man, själv har kommit i kontakt med väldigt mycket fördomar.
Det första avsnittet är okej. Men i det andra, som lades ut på SVT Play i går och handlar om medelklassen, spårar det hela ur i rena rama parodin.
Det är i princip en färdig ”Partaj”-sketch.

 
Bathina är hemma hos Eva Lotta Carlsson och Tomas Grönkvist i Gräve, som har två barn, villa, Volvo, och vovve såklart.
Inget konstigt med det, men sättet de här människorna pratar om sig själva och sin klasstillhörighet på, och hur medvetna de är om hur de vill uppfattas, är barockt.
Hur de tittar på varandra i samförstånd – hon med en liten sjal över axlarna – och har kommit överens om, uttryckligen, att även om de har arbetarbakgrund på föräldrasidan säger de ju att de är medelklass nu, om någon skulle fråga.
Det finns många dråpliga ögonblick, men höjdpunkten är när Bathina frågar om det stämmer att man i medelklassen är föränderlig och vill prova på nya saker, och Eva Lotta svarar:
– Jo men det tycker jag nog. Som det här med matkassen, det var ju att vi ville ha något nytt. Och rädda för att prova, det är vi ju inte.
Varenda fördom blir bekräftad bland dessa stereotyper, och det hela blir ett skämt, som jag är ganska säker på att familjen Carlsson-Grönkvist inte är med på.
Och när inte ens produktionen tar programidén om att slå hål på fördomar på allvar, kan knappast vi tittare förväntas göra det heller.

 
I kväll: ”Sveriges yngsta mästerkock” i TV4.

 

Nja…
Lite trist att alla tyckarna tycker lika om precis allt i ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1).

 

Nej!
”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Roligt en gång i tiden, numera enbart tragiskt.

De vrålsnygga gangstrarna har äntligen anlänt Sverige

av Karolina Fjellborg

”Peaky Blinders” har äntligen kommit till Sverige.
Och är så snygg att man får dåndimpen.

 
Tv-landskapet har förändrats radikalt, och vi behöver för det mesta inte längre vänta särskilt länge på amerikanska och brittiska serier.
På HBO Nordic kan verkliga entusiaster se de nya avsnitten av ”Game of thrones” samtidigt som amerikanerna. Alltså mitt i natten.
Men det finns fortfarande titlar som faller mellan stolarna.
”Rectify”, till exempel – en unik serie som tillhör gräddan av de amerikanska dramerna – fick vi vänta på i två år, innan den dök upp i Viasat Crime (av alla ställen) i början av april. Och precis som för hundar och barn, är två år en evighet för serieknarkare.

 
En annan höjdare som hamnade på efterkälken, är gangsterserien ”Peaky Blinders” – som hade premiär i Storbritannien för över ett och ett halvt år sedan.
Netflix lade nyligen ut den första säsongen, och i går lades de två första säsongerna ut på C More Play.
Skådeplatsen är ett sårat, smutsigt Birmingham åren efter första världskriget. Cillian Murphy spelar Tommy Shelby; den ambitiöse, krigstraumatiserade, livsfarlige – och livsfarligt karismatiske – ledaren för det familjebaserade gangstergänget Peaky Blinders (som har en historisk förlaga).
Sam Neill spelar den hårdföre, nyanlände kommissarie som gör det till sin livsuppgift att sätta p för Tommy och hans hejdukar.
”Peaky Blinders” är en makalöst stilig – alltså vrålsnygg – serie, vars moderna soundtrack blir ett häftigt inslag i mixen av industriskitiga miljöer, hästar mitt i city och klanderfria gangsterkostymer.
Själv smällde jag av redan när ledmotivet – Nick Cave and the Bad Seeds olycksbådande ”Red right hand” – spelades första gången.
Stort plus också för att man har tänkt till kring kvinnorollerna i en genre där de ofta negligeras, med motiveringar av typen kvinnor-spelade-ingen-roll-på-den-tiden.
”Peaky Blinders” är absolut ett patriarkat, men de kvinnor som är med gör avtryck.
En serie värd att vänta på.
Även om vi inte borde ha behövt göra det.

 

I kväll: ”Frikänd” och ”Fortitude” i SVT1.

 

 

Hihi!
Nu visar C More tv-serieversionen av ”The trip to Italy”. Rob Brydon och Steve Coogan äter, ältar och imiterar, och det är både tramsigt och fantastiskt begåvat.

 

 

Zzzz…
”Gladiatorerna” (TV4). Så mycket muskler, så urbota ointressant.

Blandade känslor när mördare pekas ut i TV4

av Karolina Fjellborg

Det våras för verkliga mordfall som underhållning.
Och i det klimatet, är ”Svenska fall för FBI” ett smart drag av TV4.

 
Att vi fascineras av verklighetens mordfall är ingenting nytt. Men just nu är vi som galna i dem. Vi slukar dem som underhållning, på ett aningen besvärande sätt.
HBO:s kriminaldokumentärrysare ”The jinx” har varit en av vårens största snackisar, och känslan är att true crime – det dokumentära kriminaldramat – är på god väg att bli fredagsmys.
Mord på ung, vacker kvinna med lite tacosås på toppen. Chipsknaprande med familjen medan den dumpade ex-sambons alibi spricker. Sedan är det dags att lägga ungarna.
TV3:s ”Mordet”, där man tog sig friheten att lägga ord i munnen på mordoffer, var ett makabert och misslyckat försök att göra svensk true crime. Men TV4 nosar snyggare på den stekheta genren med ”Svenska fall för FBI”.
Serien, där kriminalkommissarie Bo Åström och amerikanske FBI-veteranen Mark Safarik tar sig an ouppklarade svenska mordfall, känns förstås huvudsakligen som en kontring till SVT:s ”Veckans brott”. Men stilmässigt och dramaturgiskt är ambitionerna lite annorlunda, med grepp och bildspråk lånade från dramaseriernas värld.
Tror till exempel inte att jag var den enda som fick ”True detective”-vibbar av den där vinjetten med träd mot olycksbådande mörk himmel.

 
Någon Leif GW Persson – mannen som är en livs levande, klockren kriminaldramafigur – har TV4 förstås inte. Men ”Svenska fall för FBI” har, trots en del brister i redovisning och frågetecken kring trovärdighet, mycket annat som talar för en succé – som en luttrad amerikansk profilerarstorfräsare med en synnerligen amerikansk typ av tv-pondus – och kunde inte ligga mer rätt i tiden.
”Ex-mannen är mördaren i det här fallet”, slog Safarik fast i slutet av premiäravsnittet – som handlade om mordet på Eva-Marie Strandmark 2004.
Det hela kändes övertygande, lättvindigt och etiskt slirigt på en och samma gång.
Vilket är precis vad man bör vänta sig av en genre som gör verklighetens tragedier till kriminaldrama för de blodtörstiga massorna.

 
I kväll: ”Kobra” i SVT1.

 

Ja!
Bästa nordiska dramat just nu är norska ”Frikänd”, men danska ”Arvingarna”, som började på en ny kula i går, är ju inte heller fel. (Båda i SVT.)

 

Nej…
Steve Coogan, Kathryn Hahn och Bradley Whitford till trots… Nya komedin ”Happyish” (HBO Nordic) är en underpresterande, självgod cyniker.

”Daredevil” sätter en ny standard för superhjälte-tv

av Karolina Fjellborg

Netflix och Marvel höjde precis ribban för alla superhjälteserier som ska följa.

 
Rådande superhjälteboom i tv har bjudit på ett flertal anständiga serier – både med och utan direkta superhjältar – baserade på figurer ur DC Comics och Marvels digra universum.
Som ”Arrow”, ”Agents of S.H.I.E.L.D.”, ”The Flash”, ”Agent Carter”, och min klara personliga favorit så här långt; ”Gotham”.
Men den där definitiva nivåhöjaren har ändå lyst med sin frånvaro. Serien som är så bra att även vi som inte har någon direkt relation till figurerna grundad i serietidningsläsande, ska prioritera den framför så många andra starka serier.
Serien som gör för superhjältar på tv vad Christopher Nolans Batman-trilogi gjorde för superhjältar på storduk. Den har saknats.
Tills nu då, den här helgen, då Netflix rullade ut sin första av flera planerade Marvel-serier.

 
För ”Marvel’s Daredevil” – om advokaten Matt Murdock (Charlie Cox), som blev blind som barn efter en olycka, men samtidigt fick sina andra sinnen förhöjda, och nu släpper sin inre djävul lös på nätterna, för att rensa upp på gatorna i ett brottshärjat Hell’s Kitchen – är en riktigt angenäm överraskning.
Det är i första hand ett brutalt kriminaldrama, som är mörkt i både bildlig och bokstavlig mening, och riktar sig mot en vuxen publik.
Dess fötter står stadigt i serietidningsmyllan, men siktet är inställt på en känsla av våldsam, dyster, hotfull verklighet, på gatunivå, bland vanliga människor.
Inga jätteflashiga superkrafter, inga prylar, inga dräktprovningsscener.
Och fördelaktigt nog inte heller några långa och klumpiga passager där saker ska förklaras och hela bakgrundshistorien ska dras.
I stället släpps vi rätt ner i handlingen, medan tillbakablickar till Murdocks barndom med en boxande pappa portioneras ut i berörande småbitar.
”Daredevil” spelar inte i högsta prestige-tv-ligan. Men vad superhjälteserier beträffar, är det den här alla andra kommer att snegla på framöver.

 

I kväll är det Kanal 9 som gäller. Först det första av ”Mad mens” sista avsnitt, sedan premiär för ”American horror story: freak show”.

 

Ja!
Vincent D’Onofrio är återhållsamt suveränt obehaglig som ”Daredevils” stora stygging Wilson Fisk/Kingpin (Netflix).

 

Nja…
Har ju gillat ”Ginas show” (SVT1), men gårdagens avsnitt var det svagaste hittills. Inte bra alls faktiskt.

Greg Poehler är den svagaste länken i sin egen serie

av Karolina Fjellborg

En mäktig storasyster med kontakter och en väldigt rolig motspelerska.
Greg Poehler är omgiven av begåvade kvinnor – som tur är.

 
Det råder ingen tvekan om vem som fick skådespelartalangen och vem som fick den komiska tajmingen av syskonen Poehler.
Det var storasyster Amy, på båda.
Lillebror Greg har inte jättemycket av någon av varorna.
I hans kulturkrocks-romcom ”Welcome to Sweden”, som nyligen har börjat på sin andra säsong i TV4, är han inte ens en dålig skådis, utan snarare en icke-skådis. Han mest bara är (en förvånad amerikan), medan en bra ensemble agerar runt omkring honom.
Framför allt är det Josephine Bornebusch, som spelar flickvännen Emma, som drar det tunga lasset. Hon räddar varenda scen hon är med i.
Men medan det förstås är ett problem att personen allt kretsar kring är den svagaste länken, har ”Welcome to Sweden” ändå börjat hitta någon form av – om ganska banal så ändå smått underhållande – form.
I gårdagens avsnitt var scenerna då Emma försökte handskas med manliga härskartekniker på jobbet faktiskt riktigt roliga, och den strida strömmen av gäststjärnor med nordamerikansk stjärnkvalitet (som man får förmoda är inringda av syrran) har onekligen en upplivande effekt.
Att vara en vass komedi är ”Welcome to Sweden” dock fortfarande långt ifrån.
Manuset sticker aldrig iväg åt något oväntat håll, utan håller sig inom en trygg hage inramad av blågula schabloner.

 
För övrigt kan jag rekommendera en titt på C More-nyheten ”Satisfaction”.
Ett drama om hur en medelålderskrisande investmentbankir ger sig in i eskortbranschen, efter att ha kommit på sin uttråkade fru med en manlig prostituerad.
Serien verkar ha lite svårt att bestämma sig för vilken fot den ska stå på – den insiktsfulla och begrundande, eller den lite ytligare som ger snabba kickar – men i sina bästa stunder är den en intressant skildring av äktenskaplig leda och en sorts välståndets mentala desperation.

 
I kväll tittar jag på ”United states of cakes” i Kanal 5.

 

 

 

Ja!
Mycket imponerad av de lillgamla, sportsliga, mediemedvetna ungarna i ”Sveriges yngsta mästerkock” (TV4).

 

Nja…
Inget större fel på ”Ex on the beach Sverige” (Kanal 11) som fulsåpaproduktion. Men ”Paradise hotel” fyllde fylleknullskvoten rätt bra på egen hand.

TV3 gör amatörteatern från helvetet

av Karolina Fjellborg

Vill du se gamla fjortisklassikern Mitt Livs Novell möta amatörteaterklubben för de annorstädes refuserade?
Klart du inte vill det. Det var en retorisk fråga.
Men TV3 tror ändå att det kan finnas en marknad här.

 
Ja, TV3 ger oss nu, vare sig vi vill ha den eller inte, en serie om 30 halvtimmesavsnitt, där man har dramatiserat ”svenska folkets bekännelser om handlingarna som fick deras liv att skakas i grunden”.
”Min hemlighet” ska sändas varje kväll måndag-onsdag, och tanken är väl att man ska gå och lägga sig med blossande kinder efter dessa pikanta godnattsagor för vuxna.
Och nog blir kinderna röda. För pajighetsfaktorn slår inte bara i taket, utan krossar det som skjuten ur en katapult, för att flyga vidare ut i världsrymden, mot oändliga äventyr.
Första avsnittet handlade om en sjuksköterska som började vänsterprassla med en man hon räddat livet på, för att sedan bli attackerad av hans svartsjuka livskamrat.
En bra måttstock på ungefär hur mycket omsorg som har varit inblandad i produktionen var scenen i en bil, då den frustrerade sjuksköterskan – en enbarnsmamma – plötsligt trodde att hon hade barn i plural och skrek ”Jag har lämnat mina barn!”.
Jag kan ju tycka att någon i produktionen skulle ha reagerat, men det kanske var slöseri med tid att ta om scenen.
Hur som helst – om ni tyckte att första avsnittet var dåligt, vilket det ju var, så vänta bara till del två och tre, som är ännu värre.
Herregud.

 
Och på tal om gud; nästan tio år efter den lantromantiska premiären av ”Bonde söker fru” i TV4, gör SVT nu om samma serie, fast med präster i stället för bönder, och med Mark Levengood i stället för Linda Lindorff.
”Tro, hopp och kärlek” är väldigt mycket kopia – komplett med ett stämningssättande pärlband av helsvenska låtar och en programledare som kör runt i bil och tycker att det här ska bli jättekul. Men sökprogrammet satte ändå tonen för en av SVT:s mer lyckade dejting-tv-satsningar.
Kan bli bra det där.

 

I kväll tittar jag på säsongspremiären av ”Korrespondenterna”, om kvinnohandeln i Europa, i SVT2.

 

 

 

Ja!
”Jordskott” (SVT1). Vart är vi på väg? Ingen aning – men vägen dit är högst fascinerande.

 

Jodå
”Parneviks” (TV3) går bra att missa, men är ändå anständig, ganska trevlig kändisreality.

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB