Barnkanalen satt i skiten i början av veckan – men avslutade den storstilat på Stjärtnäs.
Och i går fick ”Pappas pengar” dessutom en (mer eller mindre medveten) hyllning från oväntat håll.

 
Man kan väl lugnt säga att Barnkanalen började förra veckan i motvind.
Eller snarare mitt i en stormvind.
Eller handlade det kanske om en storm i ett vattenglas?
Själv såg jag aldrig måndagens omdiskuterade ”Philofix”, där Rakel Wärmländer gjorde en lampa av en gammal docka.
Så jag kan inte uttala mig om hur illa det var.
Men på reaktionerna lät det ungefär som att SVT hade skapat en hel generation med små Ed Gein-typer, som nu skulle börja försöka göra inredningsdetaljer av både syskon och förskolekamrater.
Och med den typen av vilda överdrifter i cirkulation är det ju svårt att inte få moralpaniksvibbar.

 
Hoppas hur som helst att alla arga föräldrar hann kyla av sig lite under dagarna som följde, så att deras barn – och de själva – inte missade Barnkanalens fina avslutning på veckan, i form av ”Pappas pengar”.
För Erik Haags serie om Sveriges rikaste helikopterpappa och hans fenomenalt bortklemade mansbebis till son, som nu har börjat på sin andra säsong, är genial barn-tv som i allra högsta grad även vänder sig till vuxna, och borde ha en given plats bland genrens klassiker.
Och extra kul i går, var att slå över från Barnkanalen till TV4, och se ”Solsidans” tolkning av ”Pappas pengar”.
För knappt en halvtimme efter att Bröli hade frågat sin pappa varför de bara umgås med andra rika, bestämt sig för att prova på att bli kompis med en fattig, och åkt på studiebesök till privatchauffören Ilpos deprimerande lilla lägenhet, frågade Fredde Schillers Solsidan-födda son sina föräldrar vad en lägenhet var för någonting.
Och på det följde en arbetarklass-safari med far och son Schiller som var så mycket ”Pappas pengar” att jag väljer att se det som en hyllning i stället för ett plagiat.

 
I kväll tycker jag att ni ska kolla in ”Ja’mie: private school girl”. Premiär både i C More Series och på HBO Nordic.

Ja!
”Bron” (SVT1)! Nu måste vi få se en tredje säsong!

Jo…
David Hellenius blir allt bättre som intervjuare och Leif GW Persson var lite rolig. Men en halvtimme ”Hellenius hörna” (TV4) är för lite.

Karolina Fjellborg

Det känns osportsligt på något vis, att ge sig på ”Paradise hotel”.
Så det här är jag när jag ser positivt på saken:

 
Att såga ”Paradise hotel”, och raljera över de som frivilligt har checkat in i smutsen, är som att skjuta fisk i en tunna.
Vi talar om ett programkoncept som går ut på att folk med dåligt omdöme ska supa och ha sex. Där twistar som alla kan se komma på kilometers avstånd avlöser varandra. Där människor koketterar med sin fåfänga, och bär sin självpåtagna roll som svin/våp/pajas som en medalj på bröstet. Där skorna som stilpolisen missade trängs med intatuerade floskler, desperation och självbedrägerier.
Det är så enkelt att förakta att det nästan är ovärdigt.
Dessutom är skandalsåpan som fenomen så omodern och dassig så här tio år efter sin storhetstid, att det ligger mycket närmare till hands att förbli likgiltig än att förfasa sig.
(Det mest förargelseväckande jag kan se med den nuvarande säsongen i TV3, är hur många journalister som faktiskt inte kan stava rätt till Mexiko. DET är upprörande.)
Och för övrigt tillhör jag som 35-åring uppenbarligen inte målgruppen. Jag SKA vara för gammal för att tycka att det här är kul.
(Deltagaren Jesper Fröidh, 35, verkar däremot inte ha fått meddelandet om att han är för gammal för att vara med.)

 
Nej, ”Paradise hotel” är ett mycket harmlösare program än det vill vara.
En dödsryckning av en utskälld genre som har blivit så marginaliserad att den – även om folk i viss mån fortfarande tittar, och det garanterat kommer att bli ett par klickbara rubriker i tidningarnas nätupplagor – i princip är helt oskadliggjord.
Det finns ingen skandalpotential kvar. Och den varaktigt (ö)kända dokusåpastjärnan görs inte längre.
Det blev produktionsstopp på sådana för flera år sedan.

 
Jag inser nu, att det här visst blev lite av en diss ändå.
Men så här då: Malin Gramer är bra som programledare.
Och det finns en viss humor att uppskatta i produktionen.
Även om jag är osäker på att alla deltagare är införstådda med skämtet.

 
I kväll: ”Alla är fotografer” såklart, i SVT1.

Hm…
Det är svårt att säga vilket kändisumgängesprogram som är mest poänglöst; ”Montazamis med vänner” i TV3 eller ”Fest hos Bagge Wahlgren” i Sjuan.

Ugh!
Riktigt rysarreportage i ”Korrespondenterna” (SVT2) i går, om rutten rysk kvinnosyn.

Karolina Fjellborg

Det kanske börjar bli gammalt att prata genusfrågor i samband med Fredrik Skavlan.
Men karln bjuder ju för guds skull in till det.

 
Jag antar att vi måste prata om ”Skavlan”.
Sven-Göran Eriksson var ju där för att kränga sin bok. Och oavsett om man personligen är intresserad av Svennis otrohetsaffärer eller inte, var samtalet fascinerade i rent genusstudiesyfte.
Nog för att det börjar kännas lite som att sparka in en öppen dörr att kritisera Fredrik Skavlans olika angreppssätt på kvinnliga respektive manliga gäster. Men med hans utskällda intervju med Camilla Henemark i hyfsat färskt minne går det faktiskt inte att låta bli att påpeka det uppenbara:
Det här var en helt annan typ av intervju – trots att temat även här var skandalöst vänsterprassel, avhandlat i rykande färsk bok.
Här var det ingen dålig stämning alls, inga frågor som var speciellt obekväma.
Vad jag såg var snarare ett rent high five-samtal grabbar emellan, där en lite fnissig Skavlan skojade till sina frågor med skuggan av ett ”respekt, mannen!” i ögonen.
Och medan all form av grabbighet förstås inte måste bannlysas i tv, blev jag förvånad över att Skavlan, efter all kritik, inte tänkte sig för lite.
Utan stövlade rakt in i mansgrisfällan.

 
Jag vet förstås inte vilka villkor som fanns för intervjun, vilka saker som inte fick diskuteras, och jag säger inte att Svennis skulle ha blivit ”ställd mot väggen” (otrohet är inget brott, och dessutom verkar inte karln ångra någonting, så sådana frågor hade ändå inte funkat). Men någon fråga med tänder hade inte skadat.
Något litet ifrågasättande, som signalerade annat än broderlig beundran.
Men Skavlan verkar inte ha lärt sig någonting.
Och vi… Ja, vi har inte heller lärt oss någonting. Nytt. Men vi har fått en gammal sanning bekräftad, ännu en gång:
Mäns otrohet är ett mått på framgång.
Och medan grabbarna dunkar varandra i ryggen, är det älskarinnorna som får förklara sig.

 
I kväll ska man inte missa Ken Rings dag i ”Så mycket bättre” (TV4). Starkt avsnitt.

Hihi!
TV4:s ”SNN News” håller på att hitta formen. Väldigt roligt i går när Anna Blomberg var en tårtad Jimmie Åkesson som diskuterade problemet med mandelmassinvandring.

Hm…
Alexander Bard skapar visserligen dynamik i ”Idol”-juryn. Men har problem med fingertoppskänslan.

Karolina Fjellborg

I ”Settman på plats” kan ”vad som helst hända”.
Bland annat att man byter kanal.

 
SVT har problem med att få till bra helgunderhållningar i år.
Hysteriska ”Hela Sveriges fredag” var i princip parodierat och klart redan i sin ursprungliga form – innan ”Partaj”-truppen satte tänderna i det.
”Alla tiders hits” lät fint på pappret men hade totalt teknikkomplex och funkade inte alls i praktiken.
Och senaste försöket ”Settman på plats”, som går ut på att Peter Settman interagerar med folk i studiopubliken, är… Ja, vad?
Efter premiärprogrammet är jag fortfarande lite osäker.
Och medan jag fattar att det är just det som är poängen – att det ska vara en löst mallad, impulsiv och lekfull show, som inte kan kokas ner till ett tydligt koncept – tycker jag att det är lite väl löst i kanterna.
Så brett att det i sin strävan efter att ge en stor varm kram till allt och alla inte greppar någonting alls riktigt ordentligt.

 
I går: Någon hade en ful bild på sig själv i sitt fotoalbum, en fick träffa Måns Zelmerlöw, en annan fick åka till New York, några halvroliga barn, en man som hade glömt en brudbukett för ungefär 40 år sedan, två tonårstjejer som tyckte att det var läskigt med skräckfilmer, plojigt porslin, en ståuppkomiker var hemma hos en familj med mycket hundar, Sanna Nielsen och Johan Petersson hade spelat in ett par sketcher med vänsterhanden – och så fick Peter Settman reda på att han ska hoppa fallskärm nästa vecka.
Puh.
Hade jag inte haft betalt för det hade jag aldrig hängt i till slutet.
Men – ”Settman på plats” kan trots allt mycket väl visa sig funka. Settman är ett superproffs av klassisk modell, och det finns garanterat en publik för den här typen av aggressivt folklig helgunderhållning.
Och vi andra, som får små utslag av den, har ju ”Så mycket bättre”, som är strålande även i år.
Dessutom borde vi rimligtvis ha en rolig ”Settman på plats”-parodi i ”Partajs” regi att se fram emot.
(Settman-grundade produktionsbolaget Baluba gör båda programmen, så det är en så kallad vinn-vinn-situation.)

 
I kväll: ”Solsidan” i TV4.

Ja!
Bo Sundström. Så fin och så berörande i ”Så mycket bättre” (TV4).

Jo
”Svensk humor” (SVT) är galet ojämnt. Men Johan Rheborgs och Robert Gustafssons följetong är genial, och i går var även Felix Herngrens inslag gyllene.

Karolina Fjellborg

”Det stora matslaget” är ett matlagningstävlingsprogram med lokalpatriotisk krydda.
Men ändock bara ännu ett matlagningstävlingsprogram.
I en tid då tv-kanalerna verkligen borde börja tänka på figuren.

 
Sandra Dahlberg kan vara Sveriges mest lokalpatriotiska kändis.
I vilket sammanhang hon än dyker upp lyckas hon klämma in något om Klimpfjäll, det slår aldrig fel.
Jag vet ingen som tror sin egen hembygd vara så fantastiskt exotisk för andra människor som hon.
Gulligt på ett sätt. Enerverande på många sätt.
Det går en fin linje mellan hembygdsvurm och självgodhet.
Absolut självklar känns denna ihärdiga Lapplandsambassadör och inbitna linslus hur som helst i ”Det stora matslaget”; SVT:s ”Körslaget”-inspirerade matlagningstävling där kända lagledare bildar team med glada amatörkockar från sina respektive hemtrakter, för att laga krubb med lokal anknytning, och tävla om titeln ”Sveriges mest välsmakande ort”.
Premiärens andra lagledare var Björn Ranelid, som frontade team Kivik, jobbade hårt på att lansera ”herrrrregud” som sin catchphrase – och levererade förväntade ranelidska överdrifter som ”Finns det någon annan som har stoppat i sig så mycket som jag har gjort?”.
Och överdrev gjorde också juryns ordförande Marcus Samuelsson, som hävdade att ”Det står så otroligt mycket på spel”.
Oklart om det handlar om ett diplom att hänga upp i Folkets hus, eller underlag till en ny slogan på en vägskylt.

 
Det är inget fel på ”Det stora matslaget” som tv-underhållning.
Bortsett från att det är ett program som kommer mitt i en brinnande matlagningstävlingsinflation.
Visst, den geografiska knorren känns skapligt fräsch. Och folk kommer att gilla att se just sina trakter representerade.
Men genren börjar bli sträckt till bristningsgränsen.
Och själva avsmakningsmomentet – då det stora gravallvaret rullar in, och jurymedlemmarna sitter och ser ut som att de har makten över planetens framtid i sina händer, medan deltagarna står med mössan i hand på skälvande ben i väntan på domen – är numera nära nog parodiskt.

 
I kväll: ”Uppdrag granskning” i SVT1.

Ja!
Även om ”Trophy wife” (Kanal 5) läggs ner, lär ingen skugga falla på Malin Åkerman. Hon är fenomenal.

Jo…
”Sommartider” (TV3) har en del poänger. Gillar särskilt Klara Zimmergren och Jakob Setterberg.

Karolina Fjellborg

”Solsidan” är tillbaka.
Tillbaka i rutan – och tillbaka i form.

 
Få komediserier håller en jämnhög superkvalitet år efter år.
En del går ut starkt för att sedan tappa, andra tar ett tag på sig att blomma ut. Ytterligare andra håller på så länge att man till slut inte vet om det är skämten eller man själv som har åldrats.
Så är det i alla när det gäller amerikanska sitcoms.
När det gäller svenska komediserier däremot, är det få som över huvud taget har tid att bli vare sig bättre eller sämre.
För hittills har vi inte delat den amerikanska tv-kultur där flera säsonger av en serie är standarden, och en enda säsong är lika med ett misslyckande.
Tvärtom har många av de bästa svenska humorserierna varit rätt korta historier.

 
Undantaget som bekräftar regeln: ”Solsidan”.
Den första säsongen älskades i alla läger, och födseln av en svensk humorklassiker var omedelbar.
Men året därpå började det grymtas om att serien hade spårat ur.
Och när den tredje säsongen rullades ut, verkade det råda konsensus kring att festen officiellt var över.
Själv var jag optimist länge – men en bit in i förra höstens omgång fick också jag lov att sälla mig till nejsägarna.
Det var helt enkelt inte så roligt länge, och Ove Sundbergs överexponering i halvdassiga ”Kontoret” hade verkligen inte gjort Henrik Dorsins figur några förtjänster.

 
Men när ”Solsidan” nu är tillbaka med en fjärde säsong, känns det bättre igen.
Inte lika genialt träffsäkert som förr, men klart godkänt.
Säsongen började med ett klädsamt stråk av svärta, med begravningen av mamma Margareta (den stora Mona Malm) – och fint var också att Mia Skäringer inte behövde ägna hela avsnittet åt att spela sur.
Men framför allt var Johan Rheborg i högform som Fredde Schiller – vars desperata försök att ducka för sin väns sorg var lika ömmande som skamliga.
Så det ser ljusare ut igen på Solsidan.
Även om det kanske egentligen aldrig var jättemolnigt.
För lägstanivån har trots allt genomgående varit högre än i de flesta andra svenska komedier vi har sett både förr och senare.

 
I kväll: ”Hjem” i SVT1.

Ja!
Välproducerade Sverigeromantiken ”Allt för Sverige” (SVT1) är tillbaka, och säsongspremiären var sprängfylld med amerikanskt starka känslor.

Nja…
Jag gillar ju också grabbarna grus i ”Café Bärs” (Kanal 5) – men det känns som att kvoten för skämt om öl börjar bli fylld.

Karolina Fjellborg

Det blir bättre. Lördagsunderhållningen kommer att ta sig i kragen framöver.
Men just nu, när den ena sångtävlingen är tråkigare än den andra, är det lika bra att zappa in Kanal 9 och slänga bort fjärrkontrollen.

 
Från och med nästa helg, då SVT sjösätter sitt massiva humorprojekt ”Svensk humor”, blir lördagskvällarna troligtvis lite roligare.
För att inte tala om helgen efter det, då TV4:s ”Så mycket bättre” är tillbaka.
Men för tillfället är lördagsunderhållningen precis så urbota tråkig som mången tv-krönikör redan har påpekat.
”Alla tiders hits” är bara att släppa.
Stackars Niklas Strömstedt och Karin Adelsköld är förstås så illa tvungna att stanna kvar på det sjunkande skeppet, försöka se glada ut och fortsätta tjata om den där appen, ändå in i slutet. Men vi andra har ingen anledning att stanna kvar ombord på denna teknikförvirrade felsatsning.
Och ”Körslaget” är… Ja, ”Körslaget”.
Ett lika delar uppsluppet och sentimentalt kramkalas där koreografierna som gud glömde får fritt spelrum, ord som ”kärlek”, ”budskap” och ”fantastiskt” blandmissbrukas, och de masspsykos-vibbar som sedan flera år sitter i väggarna nu verkar ha nått någon sorts topp – då värmlänningar har börjat tatuera in Anna Books namn.
Hoppas TV4 har någon form av avprogrammerare beredd.

 
Den enda vettiga lördagstablån just nu hittar man i Kanal 9, där två väldigt olika kostymkriminalare – den socialt kommenterande, brittiska 60-talsskildringen ”Kommissarie Gently”, och den välekiperade australiensiska 20-talsmysdeckaren ”Miss Fisher’s murder mysteries” – följs av ”Saturday night live”.
Den amerikanska humorklassikern som precis har börjat på sin 39:e säsong, och i går hade identitetskrisande Miley Cyrus som värd.
Precis som den svenska motsvarigheten ”Partaj” skojar ”SNL” med allt de kan komma åt med högst varierande resultat. Och hur roligt det blir är också avhängigt hur mycket man har hängt med i amerikansk politik och popkultur.
Men tråkigare än ”Alla tiders hits” och ”Körslaget” kan det aldrig, aldrig bli.
 
I kväll: ”Bron” i SVT1.

Ja!
Jag är inte stormförtjust i vare sig ”Intresseklubben” (SVT) eller ”Halvvägs till himlen” (TV4), men Anders Jansson är bra i båda.

Nja…
”Boardwalk empire” (SVT1) är dunderkvalitet. Men det är lite svårt att jobba upp entusiasm för två år gamla avsnitt.

Karolina Fjellborg

Skickliga komediennen Malin Åkerman lyser i ”Trophy wife”.
Den korkade titeln däremot, lär inte göra serien några förtjänster.

 
Vi börjar bli bortskämda med svenskar i utländska storserier.
Alexander Skarsgård i ”True blood”, Gustaf Skarsgård i ”Vikings”, Bill Skarsgård i ”Hemlock Grove”, Rebecca Ferguson i ”The white queen”, Joel Kinnaman i ”The killing”, Matias Varela och David Dencik i ”Borgias”, Katia Winter i sprillans nya ”Sleepy Hollow”…
(Michael Nyqvist i ”Zero hour” pratar vi inte om.)
Och sedan har vi ju förstås Malin Åkerman (som med lite god vilja kan kallas för svensk).
Hon gjorde en bra biroll i Lisa Kudrows kortlivade men fantastiskt roliga HBO-mockumentär ”The comeback” 2005, och har sedan dess växlat hollywoodska storfilmer med gästroller i diverse komediserier.
Och nu är hon frontfigur för nya ”Trophy wife” i Kanal 5.
Åkerman spelar Kate; en kvinna som gifter sig med en äldre man (Bradley Whitford), och får två exfruar och tre ungar på köpet.
De första avsnitten är inte klockrena, och barnrollerna är av traditionell irriterande sitcomsort. Men energin är tilltalande, och råmaterialet till en smart och rolig skildring av komplicerat modernt familjeliv finns där att förädla.
Och framför allt är Åkerman lysande.
Synd bara att serien har fått en titel som nedvärderar hennes sympatiska rollfigur till en bimbo.

 
Framstående veteranfeministen Ebba Witt-Brattström var säsongens sista intervjuobjekt i SVT:s ”Min sanning”.
En klok och intressant kvinna från ett garde som vi yngre generationer har mycket att tacka för, som sa många bra saker om feminism förr och nu, och fullkomligt dödade de kritiska frågorna genom att kort och koncist visa strupen.
Jag studsade dock på en sak; både Witt-Brattström och programledaren Niklas Ekdal pratade om rätten till ”smärtfri förlossning” som något som drevs igenom på 70-talet.
Vänta… Vad?
Finns det en rätt till smärtfria förlossningar att hävda?
Är det i så fall Sveriges hemligaste, minst utövade rättighet?
Eller totalt skitsnack?

 
I kväll: ”von Svenssons kläder” i SVT1.

Kul
”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) håller faktiskt fortfarande.

Trist
Alltså tempot i ”Miljonlotteriets pengarna på bordet” (TV4)… Väck mig någon.

Karolina Fjellborg

Två nya serier började bra i Kanal 5 i går.
Satsa förslagsvis på nyare ”Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D.” – som vi ännu inte vet kommer att göra oss besvikna.
För att ”Under the dome” kommer att göra det är redan dokumenterat.

 
Hett efterlängtade ”Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D.” visas nu i Kanal 5 förnämligt tätt in på den amerikanska premiären.
Serien är en sorts spinoff till Joss Whedons biosuccé ”The avengers”, i vilken nördfavoriten fortsätter att utveckla sin vision av Marvel Comics universum. Även om det här inte handlar om några superhjältar, utan om en grupp helt mänskliga agenter, som har i uppdrag att utreda diverse fall av suspekt aktivitet, för att skydda allmänheten mot labila typer med otyglade krafter.
Pilotavsnittet var lovande, och höll bitvis nästan filmkvalitet. Whedons karaktäristiska humor och serietidningskänslan är på plats, och Clark Gregg – som repriserar sin roll som den förmodat avlidna Phil Coulson – är bra som limmet som håller ihop den missmatchade gruppen agenter.
Oklart dock, hur länge man kommer att orka med de två britterna i gänget, som har en krystat gnabbande jargong och ett så övertydligt brittiskt uttal att det nästan är provocerande.

 
”Under the dome” börjar med ett lite annat utgångsläge.
För medan ”Agents of S.H.I.E.L.D.” startar omgiven av mycket positivt surr, har de glada tillrop som till en början omgav ”Under the dome” – som hade premiär i USA redan i juni – definitivt tystnat.
Serien – som är en filmatisering av en Stephen King-bok och handlar om hur invånarna i en liten stad plötsligt avskärmas från omgivningen av en stor transparent kupol – är nämligen ett typiskt exempel på vad som händer med en amerikansk serie som till en början går så bra att tv-bolaget bakom bestämmer sig för att göra flera säsonger av en story som egentligen bara räcker till en.
Avsnitten fylls med nonsens, säsongen slutar med en cliffhanger, och tittarna – som väntade sig svar – blir förbannade.
En typiskt amerikansk tv-sjuka som sällan drabbar europeiska produktioner.

I kväll: ”Wentworth” i C More Series.

Ja!
Alla talar om ”Homeland”. Men ”The Americans” (TV8) förtjänar också en plats i solen bland spiondramer.

Nej!
Såg på ”Debatt” (SVT1) om den friande domen i våldtäktsmålet i Tensta – och fick höra precis vad jag förväntade mig av Leif Silbersky. Han förnekar sig aldrig, karln.

Karolina Fjellborg

Galenskap, exorcism, nazism och sadism.
Elchocker, utomjordingar och seriemördare.
Nymfomaner, nunnor och en skogstokig tomte.
”American horror story: asylum” är en underbar mardröm helt utan behärskning.

 
I kategorin tv-dramatik som blåser på i 180, rätt in i kaklet, utan hämningar:
”American horror story: asylum” är här.
Alldeles för sent, förstås (nästan ett år efter den amerikanska premiären), men ändå äntligen här. I Kanal 9.
Det handlar alltså om den andra fristående säsongen av Ryan Murphys och Brad Falchuks helgalna skräckantologiserie ”American horror story”, vars första säsong – som handlade om ett hemsökt hus och hade undertiteln ”Murder house” – visades i Sverige i TV11 förra året.
I den här säsongen (som var nominerad till hela 17 Emmys på årets gala) återvänder flera av skådespelarna från den första omgången, men i andra roller, och i ett helt annat sammanhang.

 
Året är 1964 och skådeplatsen ett mardrömslikt mentalsjukhus i katolsk regi, där den tyranniska syster Jude (en riktigt ond Jessica Lange) spärrar in folk lite efter tycke och smak, och den galne vetenskapsmannen doktor Arthur Arden (James Cromwell) experimenterar vilt på sina patienter.
Murphy och Falchuk laborerar tygellöst med nästan alla skräckklichéer i boken. Men de gör det skickigt – med fantasi, humor och ballar av stål.
Resultatet är ett vanvettigt underhållande spektakel, som även hinner kommentera sociala styggelser som sexism, homofobi och rasism.
Miljöerna är fantastiska, ensemblen förstklassig, och dialogen giftig.
Det är kitschigt, kinky, hejdlöst och härligt.

 
Om drygt en vecka börjar del tre – som heter ”Coven”, och tydligen ska handla om bland annat häxor, incest och slaveri – sändas i amerikanska FX. Förhoppningsvis är Kanal 9 lite snabbare på bollen med den.

 
I kväll krockar ”Homeland” i SVT1 med ”Nugammalt – 10 sidor av svensken” i Kanal 5.
Dessutom är det premiär på HBO Nordic för 50-talsdramat ”Masters of sex”, som är både stiligt, roligt och snuskigt.
Mycket nu.

Ja!
Sofia Helin är riktigt finemang i ”Bron”. Nu borde SVT köpa in den amerikanska remaken ”The bridge”, där Diane Kruger är nära nog en exakt spegelbild i motsvarande roll.

Nej!
Att beskriva ”Kändishoppet” (TV3) som ett magplask känns väldigt gjort. Men vad ska man göra?

Karolina Fjellborg