Knastrande snö. Blänkande hissdörrar. Social iskyla.

Lyckos er som har ett sommarlov och en hel första säsong av ”Fargo” (HBO Nordic) kvar att se.

– Är det här vad du vill?

Den enkla frågan ställs av yrkesmördaren och hobbyoraklet Lorne Malvo (en makalös Billy Bob Thornton) till försäkringsförsäljaren Lester Nygaard (en makalös Martin Freeman). Det handlar inte om slump, utan om val. Nygaard är mobboffret och den menlöse mannen som får nog och i ett anfall av kombinerad feghet, förslagenhet och undertryckt ilska sätter igång ett dödligt dominospel som kommer att färga Minnesotas snö röd.

Mitt i all förstörelse står den klipska landsortspolisen Molly Solverson (en makalös Allison Tolman) med sina sorgsna ögon. När männen runt omkring henne vacklar går hon till handling, envis och klarsynt. Hon är stans rättvise sheriff, fast utan en cowboyhatt full av macho-ego.

Seriens skapare Noah Hawley har berättat i intervjuer att det Minnesota han försökt skapa inte är byggd på verkligheten utan på bröderna Coens ”Minnesota” i filmen ”Fargo”. Den kalla naturen och ensligheten skapar en stoisk, torr humor och en skandinavisk rädsla att ses som oförskämd som gör att Nygaard knappt lyckas avsluta en hel mening under seriens gång.

Perfektionen i miljön och atmosfären går igen i utmejslingen av minsta bifigur, för de är alla intressanta och tillför något utöver sin funktion i handlingen. Särskilt nyfiken är jag på Mollys luttrade pappa, ex-polisen Lou (Keith Carradine), och de traumatiska hemligheter han bär på.

Tonträffen är exakt och balanserar mellan det förtvivlat empatilösa och det tröstande humanistiska. Tillsammans med ”True detective” och ”Louie” är ”Fargo” det bästa som hänt tv-världen 2014.

Samtidigt i ”gammel-tv” hade ”Sommarkrysset” (TV4) premiär. Det skulle lika gärna kunna vara repriser för allt ser likadant ut som förra året. Och året innan dess.

Lite mer Sean Banan bara. Och en app.

I kväll ser jag dokumentären ”Nunnan”, SVT2 22.00.

Ha!

Det märkligt låga ljudet på kommentatorerna i VM jämfört med publiken. Man hör knappt dem.

Gah!

Man hör knappt dem.