Arkiv för kategori HBO Nordic

- Sida 1 av 1

Full patte är bäst just nu

av Martin Söderström
maxresdefault

Tempot är hysteriskt.
Men nästan allt fastnar.
”Full patte” är bäst just nu.
Sådana här texter är alltid svåra att skriva. Att beskriva humor blir lätt så torrt. Och något jag gapskrattar åt är för någon annan lika lattjo som en likvaka. Men det är mycket som talar för ”Full patte” (SVT Play). …
Tillsammans med regissören Sara Haag har syskonen Tiffany och Bianca Kronlöf mutat in ett helt eget hörn av humorsverige. Ett hörn som bygger på benhård ideologisk övertygelse, halsbrytande tempo och handskarna av hela tiden. Det är lika imponerande som det är roligt. Jag inser att den ogenerat politiska och feministiska humorn inte får alla att garva läppen ur led. Men att program som ”Full patte” behövs – bland annat just därför – tycker jag är bortom alla tvivel.
Ett extra plus för alla kända ansikten som syskonen Kronlöf har fått med i serien. Min absoluta favorit i denna säsong har varit Ann Petrén som den hemlösa psykologen Kerstin. En oförglömlig bekantskap.

På andra sidan staketet finns ”Bornebusch i tevefabriken” (SVT1). Att vara statist i storserien ”Bron” är säkert jättekul för Josephine Bornebusch själv. Det tvivlar jag inte alls på. Och av hennes storögda förtjusning att döma så brinner hon verkligen för ämnet tv-serier. Mindre kul blir det för mig som tittare.
I synnerhet eftersom Bornebusch med redaktion aldrig vågar närma sig sitt favoritämne med någon form av allvar. Eller kritiska frågor. Eller en ambitionsnivå bortom det allra mest grundläggande. En på alla sätt missad chans. …

Coolast just nu? Frågar ni mig så är det ärkeskurken Negan i ”The walking dead”. Superondingen syns som hastigast i trailern för seriens säsongsfinal (finns på Youtube) som sänds i USA söndag. Jag vet inte hur det är med er, men själv räknar jag timmarna…
Torsdag kväll tittar jag på sektserien ”The path” (HBO Nordic).

Kategorier Drama, HBO Nordic, Humor, SVT, SVT Play

Magnetisk Oyelowo räddar klyschig HBO-film (och sportperfektion i Giro d’Italia)

av Sandra Wejbro
Nightingale, HBO.
Nightingale, HBO.

David Oyelowo är allt.

En skådespelare så magnetisk att han nästan lyckas överskugga ”Nightingales” (HBO Nordic) svagheter.

Han var fantastisk som Martin Luther King i ”Selma” och snart ska han spela den manliga huvudrollen i filmatiseringen av Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” mot Lupita Nyong’o. Det finns ingen film jag har högre förväntningar på just nu.

I det klaustrofobiska dramat ”Nightingale” (premiär på HBO Nordic på lördagen) har Oyelowo stor soloshow. Under 81 minuter stängs vi in ett hus med hans rollfigur Peter Snowden, en krigsveteran med ett minst sagt komplicerat förhållande till sin mamma.

Man inser ganska snart att något hemskt har hänt. Snowdens färd ner i galenskapens torktumlare är smärtsamt ensam, men för sig själv och den syster som hör av sig på telefon bygger han upp en fasad av hopp – huset ska renoveras, de ska resa, hans kärlek kommer återvända. Snowdens bästa vän i det militära har tagit avstånd, men allt är hustruns fel. Nu ska det ställas till rätta och Snowden kommer äntligen kunna leva resten av livet ihop med sin vän.

Här hamnar vi tyvärr i den geggiga klyschan om den homosexuelle mannens tragiska öde, ensam, lite fåfäng och dömd till villfarelser och död.

Den snyggt ambivalenta inledningen övergår i för många enkla svar, men när intresset börjar falna finns ändå suveräne Oyelowo där och räddar filmen.

Som skådespelarprestation är ”Nightingale” något extra.

När spänningen i årets Giro d’Italia (Eurosport) tycktes vara över dök magnifika Colle delle Finestres grusvägar upp, storfavoriten Alberto Contador hamnade i kris medan nye bergsfantomen Mikel Landa

Colle delle Finestre.
Colle delle Finestre.

rusade fram genom den karga, dimmiga naturen.

Till slut var det Landas italienske lagkapten Fabio Aru som vann (var det husses koppel som drogs åt runt spanjorens hals?) och Contador lyckades minimera tidsförlusten. På söndag lär han cykla in i Milano som segrare.

Men berget och dramatiken är en sportperfektion jag kommer minnas länge.

På söndag ser jag ”The Graham Norton show”, 22.00 på BBC Brit.

Ha!

”Aquarius”, den nya NBC-serien med David Duchovny som polis på jakt efter Charles Manson i slutet av 60-talet, är en ny besatthet.

Gah!

Fifa. Sepp Blatters tal har varit skrattretande mitt i allt mörker.

Mad Men borde ha fått sluta på topp

av Martin Söderström
Mad-Men-

 

Att skiljas är att dö en smula.
Men i ”Mad mens” fall var det verkligen på tiden.
Ajöss, och tack för allt.

När du läser det här är det redan över. Nu har det allra sista avsnittet av ”Mad men” sänts i amerikansk tv. Vi som följt serien sedan dag ett har förstås inte tålamod att vänta tills det dyker upp på Kanal 9 om några veckor. Vi VPN-tunnlade och fulstreamade och tankade olagligt för att få lapa de sista dropparna ur Don Drapers flaska.
Själv känner jag mest att det var på tiden.
Jag brukar ha svårt för avsked. Vill inte att något jag älskat och investerat tid och känslor i ska vara över. Tomheten efteråt brukar rida mig som en ringvålnad. När min favoritserie ”The shield” sände sitt sista avsnitt för några år sedan gick jag in i en mild livskris.
Men för Don, Betty, Pete, Roger, Joan och de andra i ”Mad men” var det mer än dags att säga farväl.
Det som en gång var världens snyggaste serie har de senaste åren reducerats till en allt slarvigare upprepning av sig själv. Mad men gick från blixtrande till urvattnad på ett par säsonger. Allt kom liksom av sig.
Men skam den som ger sig. Den handfull avsnitt som föregick det oundvikliga slutet tillhör seriens allra, allra bästa. Och med ens började hjärtat klappa hårdare igen. Men nu, när allt är över, kan jag ändå bara se nyktert på det hela. Det var verkligen dags att ta i hand och tacka för den tid som varit.
Det borde vi ha gjort redan för två säsonger sedan. Jag kan till och med säga exakt när.
I slutscenen av femte säsongen. När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Kategorier Drama, HBO Nordic, Kanal 9, TV4

Kannibalpolisen är ett rättsfall i Orwells anda – här är tre heta dokumentärtips

av Sandra Wejbro
Utdrag ur Gilberto Valles chatt från dokumentären ”Thought crime: The case of the cannibal cop”. Foto: HBO
Utdrag ur Gilberto Valles chatt från dokumentären ”Thought crime: The case of the cannibal cop”. Foto: HBO

Kannibalpolisen står och steker bacon.

På sin dejtingsida har han nämnt ”matlagning” som ett av sina intressen.

Det är en vardagstristess han längtat efter under månader av isolering i fängelset (han behövde skyddas från andra fångar). Gilberto Valle var New York-polisen som 2013 dömdes för att ha planerat kidnappa och äta kvinnor i sin bekantskapskrets. Medan frun och parets bebis sov tillbringade han timmar i chattrum där han luftade sina tankar om att dominera, våldta, grilla, plåga, döda och äta kvinnor.

Hustrun anade oråd, installerade ett spionprogram och lämnade över sina bevis till polisen. Valle döptes snabbt till ”kannibalpolis” i medierna och det är därifrån den sprillans nya dokumentären ”Thought crimes: The case of the cannibal cop” (HBO Nordic) av Erin Lee Carr fått sitt namn. När Carr först träffar honom är han dömd av en jury, men en domare ska senare slå upp beslutet. Ett allt mer högljutt försvar har fått gensvar för sin argumentation om att Valle dömts för ett ”tankebrott”, rena fantasier som han aldrig tänkt genomföra.

Några av rubrikerna om fallet.
Några av rubrikerna om fallet.

Citat ur de vidriga chattkonversationerna fyller filmen från början till slut. De ställer både rättsliga och mänskliga frågeställningar på sin spets; för hur sjuka fantasier får vi ge uttryck för? Kan man vara en god far och samtidigt drömma om att döda och äta kvinnor? George Orwell populariserade uttrycket ”thoughtcrime” i sin klassiker ”1984”, men med dagens teknologi är det lättare än någonsin att ta reda på vad folk fantiserar om. Det är bara att kolla deras internethistorik.

Valle, hans mamma och pappa försäkrar att allt handlat om sjuka fantasier som spårat ur, inget mer. Förutom att han utnyttjat sitt jobb som polis för att göra sökningar om kvinnor i databaser finns inga bevis för att han ska ha försökt förverkliga sina fantasier.

Gilberto Valle med mamma Elizabeth.
Gilberto Valle med mamma Elizabeth.

Samtidigt påpekar en i filmen att det är livsfarligt att påstå att allt som händer på internet är fantasi. För de verkliga kvinnor Valle sagt att han vill ”grilla” är självklart skräcken stor.

Numera lagar kannibalpolisen mat åt sin mamma och drömmer om en kärlek som kan acceptera honom. I tabloidpressen hånas hans profil på en dejtingsajt.

På söndag ser jag Giro d’Italia som cyklar runt i bergsområden nordöst om Neapel, Eurosport från 14.30.

Dokumentärtips 2

Missa inte omtalade ”Dox: Fångade i scientologin” (SVT 1) på måndag 22.00. Omskakande och upprörande.

Dokumentärtips 3

”Regissören – en film om Mai Zetterling” (SVT 2) på fredag 20.00. Orättvist bortglömd bland alla manliga konstnärsgenier.

Mörk erotik och blodsplatter i storslagen kostymskräckis

av Martin Söderström

Penny-Dreadful-Season-2-Trailer

Kritikerna föll pladask.

Men publiken strömmade inte till.

Andra säsongen av ”Penny dreadful” bör ändra på det.

Vad händer om man samlar de största karaktärerna från brittisk myt- och berättarhistoria från 1800-talet och samlar dem under samma tak? Hur blir det om Frankenstein, Dracula, Dorian Gray och Dr Jekyll/Mr Hyde samsas under det gulaktiga skenet från gaslyktorna i viktorianska London?

Det var grundpelaren i första säsongen av storbudgetserien ”Penny dreadful” som hade premiär i fjol. Kritikerna älskade det. Jag själv håller serien som något av det snyggaste och bästa som gick att se på en skärm under 2014. Men någon direkt publiksuccé blev det inte.

Det är förstås inte allas kopp te. Jag kan förstår att blandningen av spöken, gastar, häxor, oknytt och ockult mumbojumbo blir för mycket för somliga. Men om man lyckas se bortom anstormningen av zombies, vampyrer och andeväsen har ”Penny dreadful” (HBO Nordic) extremt mycket att ge.

Och för oss som helst får vårt blodskvättande ultravåld serverat i korsett och cylinderhatt är den här psykologiska thrillern så nära ett mästerverk man kan komma.

I centrum för säsong två står hotet från häxan Madame Kali (en storspelande Helen McCrory) och våra hjältar måste samla sina krafter för att på nytt bekämpa såväl inre som yttre mörker.

Handen på hjärtat är väl storyn inte superstark i sig. Men det vägs upp av minutiöst noggrant miljö- och kostymsakapande. Och ett helt sagolikt starkt skådespeleri. Timothy Dalton är magisk som den plågade äventyrsresanden/patriarken Sir Malcolm. Men ingen lyser starkare än Eva Green. Hon är häpnadsväckande stark i rollen som Vanessa Ives, hemsökt av syner hon inte kan kontrollera. Green äger varje sekund hon syns i rutan och bär nästan ensamt upp hela serien på sina axlar.

Jag älskar det. Men bristerna är mer uppenbara den här gången.

För det är, handen på hjärtat, som skräckserie betraktat som ”Penny dreadful” inte fungerar. Åtminstone inte om man med termen ”skräck” syftar på sådant som lyckas vara otäckt och skrämmande. ”Penny dreadful” är aldrig det minsta läskigt. Men om man är ute efter ett tätt och välspelat psykologiskt drama om besatthet och skuld bjuder HBO-serien på en outsinlig ström av godsaker.

Tisdag kväll ser jag sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

I kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

Kategorier Drama, Ernst, HBO Nordic, Netflix, SVT

Som en varmt leende vårkompis

av Martin Söderström

tradgadstisdag-1-jpg
Glöm Valborg.
Det ultimata vårtecknet är redan här.
Och sänds i tv.
Inte för att man någonsin kommer att apa efter det man ser. Jag skulle hellre bli släpad bakom vilda hästar än bygga ett utekök, till exempel. Men det spelar mindre roll. För som vårtecken betraktat är ”Trädgårdstisdag” (SVT1) alldeles utmärkt. Och välkommet.
Egentligen borde den här sortens huttriga magasinsprogram kännas mer än lovligt daterade vid det här laget. Sett över en bredare tv-värld går det ju dessutom tretton på dussinet av dem. Men Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor lyckas hitta en egen, varm ton som gör ”Trädgårdstisdag” till något av en njutning. Blandningen av odlingsinspiration, tips och mat är måhända inte unik. Men tilltalet är vänligt och tempot lugnt. Inte för att jag någonsin kommer att använda några av tipsen själv. Men som en mjukt leende vårkompis funkar ”Trädgårdstisdag” utmärkt.
Våra vänner i Norge missade så gott som helt och hållet den skandinaviska dramaserieboomen. Okej för ”Lillyhammer”, men eftersom jag tycker aktivt illa om den skitserien väljer jag att tänka att den inte räknas.
Nu ska det hur som helst bli ändring på det. Häromdagen hade ”Frikänd” (SVT Play) premiär. Och den är väl värd din tid. Om inte annat för en självlysande Lena Endre i den ena huvudrollen. Hon är magisk som koncernchef och tillika sörjande mamma. Endre äger varje scen hon är med i, från den snyggt påkostade vinjetten.
Lägger ni därtill sorgligt förbisedda ”Fortitude” (SVT Play), som ju åtminstone utspelar sig på en fiktiv norsk ö, så kan man nästan börja tro att det våras för det norska tv-dramat.
Det vore ju onekligen på tiden.
Onsdag kväll tittar jag på Steve Coogan i Happyish (HBO Nordic).

 

 

Freak show spökar med våra nerver

av Stefan Hedmark
american-horror-story-massacres-and-matinees-108870

Att skrika “bu!” i ansiktet på dig så att du rycker till kan vilken byfåne som helst.

Men att krypa in under skinnet på dig kräver mer sofistikerade talanger.

Det är inte bara Parneviks som bor i Jupiter, Florida, utan betydligt läskigare figurer. Den fjärde säsongen av skräckantologin “American horror story” (med undertiteln “Freak show”) utspelar sig också där, fast 1952.

I går kväll var det premiär på Kanal 9, som även har lagt beslag på “The walking dead”. Det är inte helt lätt med skräck på tv. De verkligt blodisande effekterna uppnås i en mörk biosalong, inte i ditt upplysta vardagsrum där du har ena ögat på tv:n, andra ögat på en sms-konversation.

“The walking dead” slänger halvruttnade tarmar i ansiktet på oss med sådan tät frekvens att vi, liksom seriens rollfigurer, med åren har blivit helt blasé. “American horror story” jobbar på ett annorlunda sätt. Varje säsong är en avslutad berättelse i en ny fasansfull miljö. “Freak show” introducerar en rad “cirkusfreaks”, där särskilt en lortig, knivmördande, kidnappande clown utmärker sig med ett opererat leende som får Jokern att framstå som blygsam.

Allting i serien är lite snett och ljudeffekterna spökar med våra nerver. Rollistan har fullblodsproffs som Kathy Bates (som Skäggiga Damen) och Jessica Lange, denna förhäxande Jessica Lange, som tyvärr lämnar serien efter den här säsongen.

Frågan är om de klarar sig lika väl utan henne. Men än så länge kan vi njuta av “Freak show”. Slänga skräckchocker i ansiktet på tittarna är ingen större konst. Att skapa en fasa som ligger och puttrar bakom chockerna är en större utmaning. Den fixar “Freak show”.

I morgon ser jag premiären av femte säsongen av “Game of thrones” (C More Series, HBO Nordic).

Ja

“American horror story” bjuder på ljuvlig 50-talskitsch, och den som går igång på nostalgi fick ju även en kick av en annan säsongspremiär på Kanal 9 i går – “Mad men”.

Nej

Men för den som inte är särskilt sportintresserad saknar “Mästarnas mästare” (SVT1) just den väsentliga delen, nostalgivärdet. I år har jag hört talas om tre av de medverkande.

Foto: FX

Kategorier CMore, HBO Nordic, Kanal 9, SVT1

Fortitude är årets hittills bästa serie

av Martin Söderström
fortitude

Alla tittar väl?
Ni missar väl inte en av årets bästa serier?
Bra. Jag blev lite orolig där ett tag.

Det känns som att den hamnat lite i skymundan. Vansinnigt, naturligtvis. För ”Fortitude” (SVT1) förtjänar en miljonpublik i samma storleksklass som Melodifestivalens. Minst.
Serien om den mystiska mordutredningen på ett (fiktivt) snötäckt Svalbard har slagit tv-krönikörer som undertecknad med häpnad. Ändå blir jag inte kvitt känslan av att en av 2015 års absolut största dramahändelsermöts litegrann med tystnad. Har jag fel? Är alla bara så upptagna med ”House of cards” (Netflix) och ”Game of thrones” (HBO Nordic) att det liksom inte finns tid att snacka om Fortitudes briljans också? Jag kan förstås ha fel. Det vore skönt.
För det finns så mycket i serien som håller så hög klass att jag tappar andan.
Det lilla polarsamhället, isolerat som på en egen planet, är helt befriat från kriminalitet. Det ortens ordningsmakt på sin höjd har att göra är att hytta med näven åt blåögda turister som ger sig ut i snön utan ett gevär över axeln.
Men naturligtvis inträffar det otänkbara. En brittisk forskningsledare hittas mördad, och internationell polis kommer till det istäckta samhället.
Det finns mycket att avguda i ”Fortitude”. Som en storspelande Sofie Gråbøl och den alltid lika briljante Christopher Eccleston. Som modet och skickligheten att förvandla slitna klyschor som ”idylliskt samhälle förvandlas när ondskan kommer till byn” till något genuint eget. Att med små medel effektivt linda en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren.
Fortitude har beskrivits som en hybrid mellan ”Twin Peaks” och ”Brottet” (brittiska tv-kolumnister har roat sig med att ordvitsa snömiljön och andra danska succéserier och kallat den för ”The chilling” och ”The brrrridge”). Det är lika sant som fel. Samma mystik finns här. Mycket tack vare platsens inneboende egenheter. Den brutala naturen, det potentiellt dödliga landskapet, utsattheten där vid världens ände. Samtidigt en dos brutal verklighet när idyllens slöja våldsamt slits av.
Vit snö färgas röd av blod. Och polaridyllen framstår plötsligt precis som den egentligen är: kall, vemodig, utsatt, ensam, farlig, mörk.
Det är bara att applådera.
Måndag  kväll tittar jag klart på ”House of cards” (Netflix).

 

HURRA!

Trailern för andra säsongen av ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ser sjukt bra ut.

NJA…

”Farmen” (TV4). Öppet brev till TV4: Hej. Det är inte 2001 längre. Hej då.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Nyqvists nya HBO-serie frossar i vackra kvinnolik

av Sandra Wejbro
100 code.
100 code.

Vackra blonda lik.

Två buttra poliser som tvingas samarbeta – trots att de hatar varandra.

”100 code” (HBO Nordic) är en helt ny jättegammal kriminalserie.

Michael Nyqvist spelar en ordentlig svensk polis och ensamstående pappa i sorg efter hustruns död medan Dominic Monaghan är en hårdkokt New York-polis utan trafikvett. När blonda, vackra, yppiga, 18-åriga kvinnolik dyker upp både i USA och Sverige tvingas de båda poliserna samarbeta.

Språket växlar mellan svenska och engelska medan vi får njuta av turistbyrå-fina bilder av Stockholm. Seinabo Seys ”Hard times” sätter tonen för en Nordic Noir-frossa som bara glimtvis är intressant (som frågan om hur serien fortsättningsvis kommer hantera den självskadeproblematik de planterat i första avsnittet).

Seriens skapare, Bobby Moresco, vann en gång i tiden en Oscar för manuset till ”Crash”, men här går han alldeles vilse i kriminalklyschor. Att år 2015 jaga en seriemördare som dödar unga kvinnor är ungefär lika fräscht som att göra en skräckfilm om en spökflicka med svart, stripigt hår.

Ska vi fortsätta frossa i vackra bilder på nakna kvinnolik måste något nytt tillföras.

Sluta slentrian-sexualisera den döda kvinnokroppen.

Nu.

Samtidigt som ”Let’s dance” (TV4), ”Melodifestivalen” (SVT1) och ”Så ska det låta” (SVT1) vittnar om ett utbrett sug efter sång och dans i de svenska hemmen skildrar en ny, hjärtevärmande serie detta intresse på

Klippans karaokecup.
Klippans karaokecup.

gräsrotsnivå. ”Klippans karaokecup” (SVT Flow) beskrivs som en realityserie om ”kärleken till att uttrycka sig” och handlar om en sångtävling som tas på stort allvar av ett gäng entusiastiska deltagare.

Domaren Fällan väger tonsäkerhet, scenframträdande, publikkontakt och inlevelse när han väljer varje avsnitts finalister, medan karaokevärden Puma avslutar med att filosofera lite om kärlek:

– Den är nåt man vårdar och är rädd om.

Missa absolut inte denna lilla pärla i tv-utbudet.

På lördagen fortsätter jag titta på cyniska kriminalserien ”Bosch” på HBO Nordic.

Ha!

”The last man on earth” med gamla SNL-favoriten Will Forte är en fascinerande undergångskomedi som precis haft premiär på amerikanska Fox.

Gah!

Dock är det oklart när/om den kommer till Sverige.

Vem fan har tid med Melodifestivalen?

av Martin Söderström

house-of-cards-season-2-robin-wright
Melodifestivalen, säger ni?
Vem orkar bry sig om sånt?
VM i tv-serier pågår ju för fullt just nu.
Det är egentligen en icke-fråga. Har sett nog av ”Melodifestivalen” för i år. Har kikat lite förstrött för att kunna hänga med i snacke runt kaffemaskinen. Men brytt mig har jag inte gjort. Inte en millimeter. För vem orkar bry sig om appkaos, Filippa Bark och änglahundar på gubbgitarrer 2015? Eller rättare sagt: Hur skulle man ha tid med sånt?
Tv-året 2015 har ju äntligen satt igång med en öronbedövande smäll. Det finns så många högkvalitativa tv-serier i omlopp just nu att jag blir helt vimmelkantig. All tid går åt till att hinna med.
SVT har gått igång urstarkt med smått magnifika ”Fortitude”. En glaciärblandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks” som fått tv-recensenter världen över att spinna som lyckliga katter. Själv älskade jag serien från första bildrutan. Den ödsliga miljön, den kusliga atmosfären, den storspelande Sofie Gråbøl andas +++++, alltsammans. Har ni missat? Se för allt i världen i kapp.

HBO Nordic kontrar med apsnygga ”Bosch”, om jakten på en seriemördare i Kalifornien, är den läckraste Los Angeles-skildring jag sett den här sidan Michael Mann. Rekommenderas.

Men allra störst anledning att skita i allt vad danstävlingar och schlagerfestivaler heter stavas förstås ”House of cards” (Netflix). Att den tredje säsongen släpptes i sin helhet i fredags har väl knappast undgått någon.
Precis som i den brittiska förlagan var säsong 2 den svagaste. Netflix-varianten gick rent av från att ha varit ett klockrent mästerverk till att nästan trampa vatten. Det tar man nu igen med råge.
Säsong 3 är tajtare, svartare, kallare, hänsynslösare. Frank Underwood har visserligen blivit president – men han är allt annat än populär. Samtidigt har hans och hustrun Claires ränksmidande och brottsliga förflutna på allvar börjat komma i kapp dem. När ni läser detta har vissa jag känner redan klämt hela säsongen på en helg. Så illa är det inte för mig. Men framåt onsdag lär jag vara klar. Och mätt. Och nöjd.

Söndag kväll tittar jag på magnifikt kusliga ”Fortitude” (SVT).

 

HURRA 1

Therese Johaug i damernas tremil (SVT1). Vilken människa! Vilken maskin! Vilken prestation! Respekt.

HURRA 2

”The Walking dead” (AMC). Säsong fem är inte den starkaste. Men vändningen i och med gruppens ankomst till Alexandria bådar mycket gott.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB