Vi är många som minns henne som alla tiders bästa sagoberätterska.
Genom tv-serien ”Astrid” får vi också, på djupet, lära känna människan Astrid Lindgren.

Första minnet av Astrid Lindgren (1907-2002). Fast egentligen är det ju hundratals minnen. Hur man har hört henne läsa med den där rösten, på en gång både lekfull och lite förnumstig.
Sagorna finns förstås med i Kristina Lindströms serie, tre underbara tv-timmar som på ett träffsäkert visar hur små och stora händelser i författarinnans liv senare vävdes in i hennes berättelser.

Andra minnet. Ringer som nybliven journalist upp Astrid för att prata om någon filmatisering av hennes böcker. Min unge man, du får fyra minuter, inte en sekund till, sa hon vänligt, men bestämt. Efter 3.30: Nu får du raska på om du har någon mer fråga, för snart lägger jag på luren.
Efteråt: Viss besvikelse för att hon inte hade mer tid med mig. Genom tv-serien förstår jag varför. Alla ville ha sin bit av Astrid. Och som hon ställde upp. Allt från att brevväxla med en tonårsflicka med personliga problem, till att betala en utvisad kurdisk flickas läkarutbildning. Astrid hade så fullt upp, att det inte blev så mycket skrivet under de senare åren av hennes liv.
Det – och allt annat om hennes liv – känns det som att vi får veta genom SVT 1:s serie. Från hur hon jobbade för underrättelsetjänsten och på så sätt tidigt blev medveten om de nazistiska krigsförbrytelserna, till ett stundtals trassligt privatliv.

Sista minnet. Träffade Astrid i samband med lanseringen av den tecknade Pippi-filmen från 1997. Hon var trött, lite likgiltig, nästan blind. Sa att hon därför inte kunde ha en åsikt om resultatet. Hon anade väl att det blivit rena rama smörjan av alltihop.
Och det enda jag spontant saknar i tv-serien är om det var sant att Astrid en gång nobbade mästeranimatören Hayao Miyazaki att göra film av Pippi Långstrump. Får vi kanske aldrig veta, för den 73-årige japanen har slutat både att göra film och intervjuer.

I kväll ser jag ”Ögonvittnet”, i SVT 1.