Tempot är hysteriskt.
Men nästan allt fastnar.
”Full patte” är bäst just nu.
Sådana här texter är alltid svåra att skriva. Att beskriva humor blir lätt så torrt. Och något jag gapskrattar åt är för någon annan lika lattjo som en likvaka. Men det är mycket som talar för ”Full patte” (SVT Play). …
Tillsammans med regissören Sara Haag har syskonen Tiffany och Bianca Kronlöf mutat in ett helt eget hörn av humorsverige. Ett hörn som bygger på benhård ideologisk övertygelse, halsbrytande tempo och handskarna av hela tiden. Det är lika imponerande som det är roligt. Jag inser att den ogenerat politiska och feministiska humorn inte får alla att garva läppen ur led. Men att program som ”Full patte” behövs – bland annat just därför – tycker jag är bortom alla tvivel.
Ett extra plus för alla kända ansikten som syskonen Kronlöf har fått med i serien. Min absoluta favorit i denna säsong har varit Ann Petrén som den hemlösa psykologen Kerstin. En oförglömlig bekantskap.

På andra sidan staketet finns ”Bornebusch i tevefabriken” (SVT1). Att vara statist i storserien ”Bron” är säkert jättekul för Josephine Bornebusch själv. Det tvivlar jag inte alls på. Och av hennes storögda förtjusning att döma så brinner hon verkligen för ämnet tv-serier. Mindre kul blir det för mig som tittare.
I synnerhet eftersom Bornebusch med redaktion aldrig vågar närma sig sitt favoritämne med någon form av allvar. Eller kritiska frågor. Eller en ambitionsnivå bortom det allra mest grundläggande. En på alla sätt missad chans. …

Coolast just nu? Frågar ni mig så är det ärkeskurken Negan i ”The walking dead”. Superondingen syns som hastigast i trailern för seriens säsongsfinal (finns på Youtube) som sänds i USA söndag. Jag vet inte hur det är med er, men själv räknar jag timmarna…
Torsdag kväll tittar jag på sektserien ”The path” (HBO Nordic).

Tv-tablån har paxat en solstol och parkerat sig för sommaren.

Natti natti, vi ses igen i september.

Sommar stavas som vanligt repriser, repriser, repriser (och idisslad underhållning). Men det finns ljusglimtar i denna mörka tv-årstid.

Nu får vi ju chansen att se några av de program vi inte borde ha missat under vinterhalvåret. Fina dokumentären ”Med ögon känsliga för grönt” (SVT2) om Barbro Hörberg repriseras och avsomnade SVT Flows ”Klippans karaokecup” har bakats ihop till fem 30-minutersavsnitt som sänds på fredagskvällarna.

Men tyvärr är det mesta rätt slö tablåutfyllnad. Fredag-lördag maxar TV4 med ”Gladiatorerna” varje kväll. Det är effektivt, välgjort och överdrivet – perfekt för alla som har en bit kvar till puberteten ännu. Kampen om de två sista semifinalsplatserna blir en ovanligt het kamp, där en av duellerna verkligen avgörs på målsnöret.

Svårare att smälta för en vuxen tittare är de alltför fåniga gladiator-figurerna. Björk – hyllar hon isländsk experimentell musik i sin läderdräkt? Och Delta – den heta fjärde bokstaven i det grekiska alfabetet?

Den garanterade vuxenunderhållningen hittar man snarare på playtjänsterna. Tidigare i veckan kom säsongsavslutningen av ”Outlander” ut på Viaplay och jag är fortfarande omskakad. Den utskällda våldtäktsscenen i ”Game of thrones” framstår som en romantisk promenad i parken jämfört med det utdragna, sadistiska övergrepp höglandsskotten Jamie (Sam Heughan) utsätts för av engelske kaptenen Black Jack Randall (Tobias Menzies).

”Outlander” är som serie rätt svårdefinierad där den pendlar mellan fantasy, våldsam historieskildring och immig romantik. Mitt bland högstämda klyschor pyr de mest extrema scener tv-världen kan utsätta sin publik för just nu. Den våldtäkt som pågår under de två sista avsnitten är extra plågsam, inte bara för att den är så utdragen, utan för hur verklighetstroget offrets skuld skildras. Den fysiska och psykiska manipulationen gör att en del av Jamie njuter av det vidriga han utsätts för. Och det är den sanning han har svårast att leva med sen.

”Outlander” väjer inte för det genuint obekväma – och det är modigt.

På lördagen ser jag finalen i Champions league, TV3 20.00.

Ha!

”Stories we tell” (SVT2). En modern klassiker bland dokumentärer.

Gah!

Så mesig entré när gladiatorn Pansar kör in supertvillingarna Arrow och Bullet på nån slags lastpall.

”Mina två liv” (SVT1) är befriande – och förbryllande.

Vetenskap och läkare hamnar i skuggan när de personliga erfarenheterna får stå i centrum.

”Mina två liv” är ett inkluderande program  – ett brett spektrum av vad som kan kallas bipolaritet får vara med. I andra avsnittet har exempelvis tv-profilen Filip Hammar inte fått en diagnos ännu, men en amerikansk läkare har sagt att han ”troligen är bipolär”.

Det ligger nära till hands att jämföra ”Mina två liv” med Stephen Frys omtalade BBC-dokumentär från 2008 där han utifrån sin egen diagnos granskar det som genom historien kallats manodepressivitet. Vill man veta mer om forskning och behandling är det nog BBC-serien man ska välja av de två. Här berättas också de historier som inte slutat lyckligt; Fry möter en kvinna så sjuk att hon knappt kan lämna sitt hem längre och anhöriga till personer som begått självmord.

Förutom intervjun med Simon Kyaga, psykiatrikern som vetenskapligt visat att det finns en koppling mellan kreativitet och bipolaritet, väljer ”Mina två liv” bort det medicinska. På många sätt känns det befriande, om än lite förvirrande ibland. Jag vill ha mer sammanhang och tydlighet. Var övergår ”lite humörsvängningar” i något som kräver behandling?

Vi är inte vår diagnos, upprepar programledaren Ann Heberlein. Genom att möta olika människor, i olika faser och nivå av problematiken, får vi en bred, fördomskrossande bild. Journalisten Kristofer Andersson påpekar att han kan se som gladast ut och vara som mest uppfixad när han mår allra sämst.

– Jag är aldrig så snygg som när jag är suicidal, svarar Heberlein.

För Andersson har de maniska perioderna varit fler än depressionerna. För andra är det tvärtom. Konstnären Fia Backström har när det varit som värst drabbats av psykoser, vilket hon sedan utforskat i sina verk. Numera lever hon så hälsosamt, med träning, vegetarisk kost och lite alkohol, att hon kunnat trappa ned och sluta med medicinen. För andra är det ett alltför riskabelt alternativ.

Människor är helt enkelt olika, även i sina diagnoser.

På onsdag ser jag ”Tillbaka till Lampedusa”, SVT1 20.00.

Ha! ”Last week tonight with John Oliver” (HBO Nordic) går loss på FIFA och det är fantastiskt.

Gah! Säsongsavslutningen av ”Outlander” (Viaplay)? Måste smälta den i några dagar nu…

Från berusande höjder till ett bedövande mörker.

Nya serien “Mina två liv” använde skickligt all makt som den rörliga bilden har för att kasta oss in i en bipolär värld. 

Brittiske komikern, skådespelaren och författaren Stephen Fry utforskade sin bipolaritet på ett intressant och roligt sätt i tv-dokumentären “The secret life of the manic depressive” 2006. Men SVT:s satsning “Mina två liv” med författaren Ann Heberlein som huvudperson når en bredare svensk publik. I kväll visades första avsnittet av en tre delar lång djupdykning i ämnet bipolaritet.

Den som såg dokumentärserien “Djävulsdansen” kommer att känna igen sig. Då handlade det om medberoende och nu liksom då är det med producenten Ann-Linn Guillou som drivande kraft bakom projektet. Upplägget går igen. Via Heberlein, som själv lider av sjukdomen, möter vi i första avsnittet tre personer som också brottas med bipolaritet.

Själv fastnade jag mest för prästen Liza som målade upp känslorna väl. Att lida av bipolaritet, säger hon, är som att bestiga ett berg. På väg upp är det underbart, med en storslagen utsikt. Men ju längre upp du kommer desto tunnare blir luften. Till sist når du toppen – men det enda som återstår då är stupet och du kan inte skymta botten.

Nog kan man se det framför sig. Och seriens ansvariga använde allt i verktygslådan i form av foto, musik, klippning, för att illustrera topparna och dalarna. Effektfullt, men utan att tappa lugnet i berättandet. De tre personernas erfarenheter togs väl om hand och som tittare sögs man in i deras liv. Det gav ibland en hypnotisk effekt.

Avsnittet avslutades med en teaser inför nästa vecka då vi blev lovade en bipolär kändis i form av Filip Hammar. Men kändisar eller inte, “Mina två liv” står stadigt på egna ben.

Ja

“Trädgårdstisdag” (SVT1). Lite som Ernst. Fast med en udd.

Nej

“Bullet to the head” (TV6). Sylvester Stallone har sett piggare dagar.

Foto: SVT

”Roliga timmen”.
Ett klassiskt exempel på när mindre hade varit mer.

 
Jag ska inte dra några paralleller mellan SVT:s drulliga fredagsunderhållning ”Roliga timmen” och de pajiga skådespel som utspelade sig under schemalagda roliga timmen i vår mellanstadieklass.
Flera har hunnit före mig med att sparka upp den dörren – som nästan måste ha lämnats på vid gavel med flit från SVT:s håll.
För de jämförelserna måste man ju ha räknat med redan på planeringsstadiet.
Om inte direkt, när den inte alls dåliga idén om att gräva fram gamla humorklipp ur SVT:s digra arkiv föddes, så strax efter, när man fattade det betydligt sämre beslutet att först krysta fram en helt onödig och hopplös inramning, och sedan dessutom hantera den med vänsterhanden.
Alltså när man bestämde sig för att hänga upp det hela på ett surrigt quiz i nivå med TV4:s notoriskt imbecilla ”Sommarkrysset”, och skriva manus till studiounderhållningen med programledare Anders Jansson och gästkomiker på en kafferast.

 
I går fick Anders Johansson och Sissela Benn i uppdrag att svara fel på en serie frågor, i en riktigt dålig ripoff på gamla ”Parlamentet”-inslaget ”Klart man hänger med”. Johansson fick jonglera med avokador. Fyra stackare ur publiken fick göra en ovärdig Kalle Anka-charad.
Tid nedlagd på manus: minimal.
Omsorg inblandad: noll.
Det är så slappt och omdömeslöst att jag blir galen. Och det riktigt frustrerande är att SVT förmodligen hade kunnat göra ett bättre program genom att tänka ännu mindre.
De hade kunnat köra på enbart nostalgi-grejen. Visat klippen – kanske delat in dem på olika teman eller efter olika årgångar – och bjudit in komiker för initierat, roligt, avslappnat mellansnack med anekdoter och analyser i stället för ansträngt trams.
Det hade räckt bra så.
Det hade kunnat bli en rolig timme.
Men nu fick vi en rolig halvtimme inbäddad i en halvtimme skit, för att någon fick för sig att krångla till det utan att ha en hållbar idé om hur det skulle göras.

 
I kväll hoppas jag på att få se Måns Zelmerlöw göra succé i finalen av Eurovision song contest i SVT1.

Ja!
Personliga och roliga komedispecialen ”Jen Kirkman: I’m gonna die alone (and I feel fine)” är en sprillans ny höjdare på Netflix.

Nja…
Kanadensiska science fiction-thrillern ”Between”, om en småstad där bara de unga (och helt ointressanta) överlever en mystisk epidemi, är däremot en Netflix-titel du kan hoppa över med gott samvete.

Det är en sak att vi är vana vid tokroliga bidrag. 

Det är ju därför vi tittar på Eurovision.

Men ska vi behöva ta till EU-sanktioner för att få bort humorinslagen?

Eurovision är lite som EU – en klumpig elefant som behöver alldeles för mycket tid på sig för att komma fram till ett resultat som ingen tycker om. I det här fallet är det sju timmar uppdelade på tre kvällar. I går var det dags för den värsta av dem, den där vi inte har en häst i loppet och där vi inte ens har något att säga till om eftersom vi bara får rösta den kvällen vårt bidrag medverkar.

Inledningen var en glänsande påminnelse om förra årets vinnare, Conchita Wurst, som verkligen satte sitt 007-doftande kraftpaket till låt. Långt ifrån det bästa den här tävlingen har genererat, men ändå en effektiv kontrast mot vad som följde.

Moldaviens snusksnutar och Armeniens stendöda ballad var bara början. Det riktigt häpnadsväckande är att EBU-ordföranden INTE kom ut på scenen efter alla bidrag och helt enkelt meddelade att omröstningen är inställd, för endast Rysslands powersmocka förtjänade att gå till final. Övriga 15 länder borde få kännbara EU-sanktioner i stället.

Rapp var den österrikiska produktionen – tills den frontalkrockade med humor. Vad jag antar är några statliga turistbranschbyråkrater hade skrivit ihop något “komiskt” där Wien upplevdes ur djurperspektiv. Det följdes av ett obegripligt inslag om Österrike och musik. De tre programledarna kämpade sig också igenom fnösktorra manus. Bristen på humor i dessa lustifikationer var så alarmerande att en haverikommission bör tillsättas. Eller så förbinder sig samtliga EBU-länder att sluta med sådant här i Eurovision. För gott. Skratten får ni genom tokiga bidrag. Gapa inte över för mycket i form av sketcher.

Varje gång tävlingen drabbades av narkolepsi var det bara att slå över till SVT Play och njuta av teckentolkarnas inlevelsefulla versioner, eller att få ett uppvaknande i form av Edward af Silléns och Sanna Nielsens glatt bitska kommentarer.

Men på det stora hela kan det bara gå uppåt på torsdag.

Bäst

Äntligen gör Ryssland något rätt internationellt.

Sämst

Serbiens allmänt bisarra bidrag toppades av ett ylande jag inte vill uppleva igen.

Foto: Eurovision.tv

På vår roliga timme i mellanstadiet brukade vi äta marängsviss och lyssna på Eddie Meduza.

Det är fortfarande ett bättre sätt att fördriva 60 minuter än att titta på SVT:s ”Roliga timmen”.

Allt är inte dåligt med SVT:s senaste underhållningssatsning: Anders Jansson är en kompetent och någorlunda älskvärd programledare. Klippen med sketcher är hyfsat roliga. De gästande komikerna är kompetenta.

Men. Det är så vansinnigt slappt genomfört. Som om SVT medvetet slänger in ett hafsverk i tablån för att de inte orkar satsa förrän ”Allsång på Skansen” drar igång igen.

Framförallt är det en skymf att kalla den taffliga och meningslösa ordleken för ”Sveriges bästa humorquiz”. Definitionen av ett quiz är att man ställer kunskapsfrågor. ”Vem vet mest” kan kallas quiz, ”På spåret” och ”Smartare än en femteklassare” likaså, men ”första bokstaven i något ni tror sketchen handlar om” är definitivt INTE en quizfråga. Det är ett krystat försök att skapa en röd tråd i programmet.

Det verkade även Anders Jansson och gästerna Katrin Sundberg och David Batra i kvällens avsnitt vara fullt medvetna om, eftersom de nästan urskuldande skämtade om de ”glasklara” reglerna i början av programmet.

Näst värst är skämskudde-momentet när delar av publiken ska illustrera saker genom att exempelvis grymta som en gris eller ”se sur eller randig ut”.

Bronspengen går till det fåniga finalnumret, där det eftersökta ordet på 11 bokstäver illustreras i sång och dans.

Det hade varit en bättre idé att köra den slappa stilen fullt ut med sketchklipp nonstop.

Eller att göra ett riktigt humorquiz och testa gästernas kunskaper i humorhistoria.

Nu känns hela programmet planerat på en fikarast. En väldigt kort fikarast. Och det är synd.

Humor förtjänar att tas på allvar.

I morgon struntar jag i tablå-tv och fortsätter att plöja gamla avsnitt av komediklassikern ”Arrested development” på Netflix.

Pepp

Två nya starka kvinnliga karaktärer har gjort vassa och roliga men lite grabbiga komediserien ”Silicon Valley” (HBO Nordic) ännu bättre.

Depp

”Lordi – monsterpojken” (SVT2) var en sorglig men intressant film om bråd död, avhopp och att gå från firad och älskad till hånad och skuldsatt.

Sylvia Balac

Det finns inget tråkigare än att kallprata om lägenhetsklipp.

Inredningshysterin ger mig tristesspanik.

Ändå kan jag inte sluta titta på ”Vem bor här?” (SVT1).

Sex avsnitt senare undrar jag vad som hände? Hur blev jag beroende av detta?

På pappret lät det som en blek och krystad idé – att låta sex personer besöka varandra och sedan gissa vems lägenhet som tillhör vem. Dessutom är det nästan uteslutande en förutsägbar odyssé genom välbärgade hem – säkert blott en dröm för majoriteten tittare.

Men tack och lov finns det även utrymme för det udda, även om det är i lagom små doser. Något hem är ostädat, ett annat belamrat av prylar och rörigt. I butikschefen Stigs (känd från ”True talent” i TV3) djuriska lägenhet hittar gänget en Shakespeare-bok fylld av kondomer.

Bland alla klyschiga peppbudskap skrivna i snirklig stil på väggar är en sexgrotta precis vad man behöver.

Den största tjusningen är självklart att lyckas gissa rätt på vem som bor var. Trots att programmet gör allt det kan för att försöka förvirra leder både fördomar och känsla en oftast rätt. Och att ha rätt är ju kul.

Den självgoda nöjdheten förlåter ganska mycket – som de klyschor Malin Olsson tvingas leverera i sin rätt otacksamma roll som programledare.

Måndagskvällens allra bästa är dock att danska dramaserien ”Arvingarna” (SVT1) är tillbaka – tokigare, mer ångestfull och melodramatisk än någonsin. De flesta svek, bebisar som råkar kastas i sjön, mordförsök och otrohet tycks mer eller mindre möjliga att förlåta.

Bara det faktum att pappa Thomas (Jesper Christensen), den hopplöse haschtomten, framstår som relativt sympatisk trots att han strular runt med en annan dam i stället för att leta efter sin försvunna, psykotiska flickvän är rätt förunderligt.

Tisdag kväll ser jag ”Korrespondenterna” om konflikten mellan Ukraina och Ryssland, SVT 2 20.00.

Ha!

”Giro d’Italia” (Eurosport) har hittills bestått av rafflande spurter, otäcka krascher och svindlande naturbilder. Och vi har 18 härliga etapper kvar.

Gah!

Näst sista avsnittet av ”Mad Men” (Kanal 9) har sänts i USA och nu är separationsångesten grav.

Kritikerna föll pladask.

Men publiken strömmade inte till.

Andra säsongen av ”Penny dreadful” bör ändra på det.

Vad händer om man samlar de största karaktärerna från brittisk myt- och berättarhistoria från 1800-talet och samlar dem under samma tak? Hur blir det om Frankenstein, Dracula, Dorian Gray och Dr Jekyll/Mr Hyde samsas under det gulaktiga skenet från gaslyktorna i viktorianska London?

Det var grundpelaren i första säsongen av storbudgetserien ”Penny dreadful” som hade premiär i fjol. Kritikerna älskade det. Jag själv håller serien som något av det snyggaste och bästa som gick att se på en skärm under 2014. Men någon direkt publiksuccé blev det inte.

Det är förstås inte allas kopp te. Jag kan förstår att blandningen av spöken, gastar, häxor, oknytt och ockult mumbojumbo blir för mycket för somliga. Men om man lyckas se bortom anstormningen av zombies, vampyrer och andeväsen har ”Penny dreadful” (HBO Nordic) extremt mycket att ge.

Och för oss som helst får vårt blodskvättande ultravåld serverat i korsett och cylinderhatt är den här psykologiska thrillern så nära ett mästerverk man kan komma.

I centrum för säsong två står hotet från häxan Madame Kali (en storspelande Helen McCrory) och våra hjältar måste samla sina krafter för att på nytt bekämpa såväl inre som yttre mörker.

Handen på hjärtat är väl storyn inte superstark i sig. Men det vägs upp av minutiöst noggrant miljö- och kostymsakapande. Och ett helt sagolikt starkt skådespeleri. Timothy Dalton är magisk som den plågade äventyrsresanden/patriarken Sir Malcolm. Men ingen lyser starkare än Eva Green. Hon är häpnadsväckande stark i rollen som Vanessa Ives, hemsökt av syner hon inte kan kontrollera. Green äger varje sekund hon syns i rutan och bär nästan ensamt upp hela serien på sina axlar.

Jag älskar det. Men bristerna är mer uppenbara den här gången.

För det är, handen på hjärtat, som skräckserie betraktat som ”Penny dreadful” inte fungerar. Åtminstone inte om man med termen ”skräck” syftar på sådant som lyckas vara otäckt och skrämmande. ”Penny dreadful” är aldrig det minsta läskigt. Men om man är ute efter ett tätt och välspelat psykologiskt drama om besatthet och skuld bjuder HBO-serien på en outsinlig ström av godsaker.

Tisdag kväll ser jag sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

I kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

Glöm Valborg.
Det ultimata vårtecknet är redan här.
Och sänds i tv.
Inte för att man någonsin kommer att apa efter det man ser. Jag skulle hellre bli släpad bakom vilda hästar än bygga ett utekök, till exempel. Men det spelar mindre roll. För som vårtecken betraktat är ”Trädgårdstisdag” (SVT1) alldeles utmärkt. Och välkommet.
Egentligen borde den här sortens huttriga magasinsprogram kännas mer än lovligt daterade vid det här laget. Sett över en bredare tv-värld går det ju dessutom tretton på dussinet av dem. Men Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor lyckas hitta en egen, varm ton som gör ”Trädgårdstisdag” till något av en njutning. Blandningen av odlingsinspiration, tips och mat är måhända inte unik. Men tilltalet är vänligt och tempot lugnt. Inte för att jag någonsin kommer att använda några av tipsen själv. Men som en mjukt leende vårkompis funkar ”Trädgårdstisdag” utmärkt.
Våra vänner i Norge missade så gott som helt och hållet den skandinaviska dramaserieboomen. Okej för ”Lillyhammer”, men eftersom jag tycker aktivt illa om den skitserien väljer jag att tänka att den inte räknas.
Nu ska det hur som helst bli ändring på det. Häromdagen hade ”Frikänd” (SVT Play) premiär. Och den är väl värd din tid. Om inte annat för en självlysande Lena Endre i den ena huvudrollen. Hon är magisk som koncernchef och tillika sörjande mamma. Endre äger varje scen hon är med i, från den snyggt påkostade vinjetten.
Lägger ni därtill sorgligt förbisedda ”Fortitude” (SVT Play), som ju åtminstone utspelar sig på en fiktiv norsk ö, så kan man nästan börja tro att det våras för det norska tv-dramat.
Det vore ju onekligen på tiden.
Onsdag kväll tittar jag på Steve Coogan i Happyish (HBO Nordic).