Kulturkrocken började trögt.
Men landade i en musikalisk fest över gränserna.
”Lyckliga gatan” gjorde mig gråtig.

Det låter som ett kulturprojekt från ABF.

En ung relativt okänd rappare möter en ikonisk halvt bortglömd svenneartist för ett personligt och musikaliskt möte. De framför tolkningar av varandras låtar inför en liten men engagerad publik.
Nu var så klart nya ”Lyckliga gatan” mer än så. TV4 har hällt ner grundupplägget i sin underhållningsmaskin och ut kom en snyggt producerad förortsblandning mellan ”Så mycket bättre”, ”Jills veranda” och en Bobo Ericzén-dokumentär.
Först ut var rapparen Gee Dixon och inte-rapparen Arja Saijonmaa. Programledaren Matar ”Näääk” Samba tog oss med till förorten Visättra där Gee berättade om sin tuffa uppväxt, fylld av våld och mörker. Därefter drog killarna till Arjas sommarstuga mitt i den finländska skogsidyllen.
Kontraster, givetvis. ”Snacka om kulturkollision”, som Arja konstaterade när betongkillarna slog efter myggen och ryggade inför morgondoppet i den kalla insjön.
Mötet var trevligt, men ytligt och spänt. Lite vem är du vem är jag, levande charader. Artigheterna haglade men samtalet tog aldrig fart. De tycktes inte ha något att riktigt säga varandra och när killarna lämnade stugan kändes ”Lyckliga gatan” inte så lyckad.
Men sen gick artisterna in i var sin studio för att göra sina tolkningar. Och där hände något. Både Arja och Gee började lära känna varandra genom musiken.
Och i en mycket vacker slutscen tog programmet fart, fördjupades och blev känslosamt och samma gång. På en innegårdsfest mellan höghusen i Visättra framförde Arja och Gee sina låtar inför en brokig skara människor. Där samlades tuffa grabbar, äldre finska invandrare och barn. De allvarliga och fascinerade blickarna under kepsar och huvudsjalar, siluetterna av ensamma människor i miljonprogramsfönster, förhöjde upplevelsen av Arjas avskalade och känsliga psalmversion av Gees ”Molnen skingras”.
Och när en spontan dans utbröt under Gees version av ”Jag vill tacka livet” blev jag lite gråtig.…
Fint.

I kväll ser jag ”Sveriges mästerkock”.

He! 1
Näääk var en genuint charmig och trevlig programledar-upplevelse.

He! 2
”Överlevarna – det tionde året” var en fin skildring om att överleva. Och om att leva.