Arkiv för kategori Lyckliga gatan

- Sida 1 av 1

Ljuvlig avsaknad av skam i ”Broad city”

av Sandra Wejbro
Broad city.
Broad city.

En månad av mord och melankoli.

Här är fyra tv-facklor att lysa upp januarimörkret med.

1. ”Broad city”, Comedy central. Ilana Glazer och Abbi Jacobson var stjärnor på Youtube innan bland andra Amy Poehler såg till att de fick en riktig budget och plats i större tv-rutor. Andra säsongen rivstartar med barnförbjudna svettsexskämt, droger och hygienproblem, med Hollywoodstjärnan Seth Rogen i rollen som

En svettig Seth Rogen...
En svettig Seth Rogen…

Abbis nya kille.

Det briljanta med ”Broad city” är avsaknaden av skam. Ilana och Abbi är bara två hopplösa New York-brudar som varken har pengar eller vettiga jobb, vilket ger flodvågen av snuskskämt och absurditeter en socialrealistisk ton.

2. ”Togetherness”, HBO Nordic. I ”Broad city” står vänskapen i centrum och det gör den även här. Visst har småbarnsföräldrarna Brett (Mark Duplass) och Michelle (Melanie Lynskey) äktenskapliga problem och deras inneboende, systern Tina (Amanda Peet) och kompisen Alex (Steve Zissis), kämpar både med karriär och kärlek, men det viktiga är trots allt att de får vara tillsammans. Redan i första avsnittet vägrar Brett släppa iväg sin bästis Alex som förtvivlad vill lämna Los Angeles. Snart växer också en märklig vänskap fram mellan Tina och Alex.

3. ”Lyckliga gatan”, TV 4. I vildvuxet skägg, solglasögon och keps jazzar ”Superstar”-Harpo loss med hiphopartisten Samboii på gatufest i Bromsten. Båda är blinda på varsitt öga, har ärr efter trafikolyckor och manglade händer. Det som på pappret kunde kännas som en tillkämpad ”Så mycket bättre”-kopia blir i praktiken ett fint mänskligt möte med bröderna Salazars musikaliska genialitet i grunden. Det här är det bästa TV4 gjort sedan komediserien ”Allt faller”.

4. Leila Dahlberg, 46, maskinoperatör och undersköterska i ”Sveriges mästerkock”, TV4. Det är inte svårt att sympatisera med dubbelarbetande Leila som fått höra att hon är ”för gammal” för att bli kock. Osäkerheten pyr ur varje por – och just därför är det så underbart att se hennes vilda glädje när hon får veta att hon gått vidare. Gladare än Leila har kanske ingen någonsin varit.

I kväll ser jag ”Förbrytare i bild” (SVT 2 20.00), en dokumentär om så kallade ”mugshots”.

Ha!

Om man ska tro ”Antikrundan” (SVT1) kryllar Åland av sköna människor och ryska samlarobjekt.

Gah!

Men ”selfie”-inslagen i varje program är totalt meningslösa.

 

Äkta tårar i lyckat ”Lyckliga gatan”

av Jan-Olov Andersson
lyckliga-gatan-alla-deltagare-s1

Drygt en halv miljon såg premiäravsnittet av TV4:s ”Lyckliga gatan”.

Ett musik- och kulturkrocksprogram som är värt en större publik.

Måste erkänna att jag var rätt skeptisk i förväg till detta ”Så mycket bättre light”-koncept. Unga hiphop-artister möter åldrade Svensktopps-artister som de förmodligen knappt hört talas om, umgås några dagar och sedan tolkar de varandras låtar. Nog fanns risken att det skulle kunna bli rätt stela, onaturliga och lite töntiga möten.

Så det är med glädje jag konstaterar att det i stället har blivit varma, roliga och intressanta möten.

I premiärprogrammet såg nog Gee Dixon först Arja Saijonmaa mest som en mossig gammal tant. Sedan drog han från stockholmsförorten till hennes sommarställe i Finland, tvingades bada i iskallt vatten och blev imponerad av hennes närhet till Olof Palme, att hon sjöng på hans begravning. Även de som producerar hiphop-versionerna i programmet, The Salazar Brothers, var lite imponerade, de visste att hennes klassiker ”Jag vill tacka livet” ursprungligen kommer från Chile, där de har sina rötter.

Arja Saijonmaa grät över ordmassorna i Gee Dixons låt, men fick sedan till en vacker hymn som grep många när hon sjöng den inför hans polare i stockholmsförorten Visättra.

Andra programmet var minst lika bra. Unga Sambooi hade aldrig hört talas om Harpos världshit ”Moviestar” och var livrädd både för alla hästarna på hans gård och för att äta kräftor. Knappt någon av oss äldre hade väl heller känt igen Harpo, numera i vildvuxet jultomteskägg.

Men de fann varandra i olyckor och relationer till sina mammor och tårarna rann nu också och det kändes äkta, inte som att det ska vara så i dessa program.

Matar Samba, också känd som rapparen Näääk, är en charmig naturbegåvning som programledare.

Det är något vackert över dessa möten över både kultur- och generationsgränser.

För övrigt är väl detta kanske också det närmaste ett kulturprogram TV4 har kommit …

I kväll skippar jag allt tv-tittande och firar min födelsedag i stället.

Nöje

”Jerry Williams – The farewell show”, SVT1. Snyggt gjord tack-och-farväl-show med rockfarfar.

Allvar

”Uppdrag granskning”, SVT1. Bra att någon rotar i korruptionsskandaler på lokal nivå.

Gråtig avslutning räddade ”Lyckliga gatan”

av Klas Lindberg
http---prima.tv4play.se-multimedia-vman-VMan-P303-VMan-P3036625_IG

Kulturkrocken började trögt.
Men landade i en musikalisk fest över gränserna.
”Lyckliga gatan” gjorde mig gråtig.

Det låter som ett kulturprojekt från ABF.

En ung relativt okänd rappare möter en ikonisk halvt bortglömd svenneartist för ett personligt och musikaliskt möte. De framför tolkningar av varandras låtar inför en liten men engagerad publik.
Nu var så klart nya ”Lyckliga gatan” mer än så. TV4 har hällt ner grundupplägget i sin underhållningsmaskin och ut kom en snyggt producerad förortsblandning mellan ”Så mycket bättre”, ”Jills veranda” och en Bobo Ericzén-dokumentär.
Först ut var rapparen Gee Dixon och inte-rapparen Arja Saijonmaa. Programledaren Matar ”Näääk” Samba tog oss med till förorten Visättra där Gee berättade om sin tuffa uppväxt, fylld av våld och mörker. Därefter drog killarna till Arjas sommarstuga mitt i den finländska skogsidyllen.
Kontraster, givetvis. ”Snacka om kulturkollision”, som Arja konstaterade när betongkillarna slog efter myggen och ryggade inför morgondoppet i den kalla insjön.
Mötet var trevligt, men ytligt och spänt. Lite vem är du vem är jag, levande charader. Artigheterna haglade men samtalet tog aldrig fart. De tycktes inte ha något att riktigt säga varandra och när killarna lämnade stugan kändes ”Lyckliga gatan” inte så lyckad.
Men sen gick artisterna in i var sin studio för att göra sina tolkningar. Och där hände något. Både Arja och Gee började lära känna varandra genom musiken.
Och i en mycket vacker slutscen tog programmet fart, fördjupades och blev känslosamt och samma gång. På en innegårdsfest mellan höghusen i Visättra framförde Arja och Gee sina låtar inför en brokig skara människor. Där samlades tuffa grabbar, äldre finska invandrare och barn. De allvarliga och fascinerade blickarna under kepsar och huvudsjalar, siluetterna av ensamma människor i miljonprogramsfönster, förhöjde upplevelsen av Arjas avskalade och känsliga psalmversion av Gees ”Molnen skingras”.
Och när en spontan dans utbröt under Gees version av ”Jag vill tacka livet” blev jag lite gråtig.…
Fint.

I kväll ser jag ”Sveriges mästerkock”.

 

He! 1
Näääk var en genuint charmig och trevlig programledar-upplevelse.

He! 2
”Överlevarna – det tionde året” var en fin skildring om att överleva. Och om att leva.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB