Berlin är en dynamisk stad. Den som firat första maj med anarkister vid Kottbusser Tor, tagit en promenad bland jugendvillorna i besuttna Zehlendorf eller satt sig på tunnelbanan ut till de ändlösa miljonprogramsområdena i öst vet att klyftorna – och de politiska spänningarna – i den tyska huvudstaden är stora. Stor, och aktiv, är också den autonoma vänstern, inte minst när det vankas försäljningar och renoveringar.

Första maj i Kreuzberg. Foto: Markus Schreiber/AP.

Natten mellan måndag och tisdag gick det vilt till i stadsdelen Mitte, då vänsterextremister kastade målarfärg och stenar mot ett nybyggt hus. Byggnaden ligger i ett område som i början på 90-talet var nergånget och misskött, men i dag tillhör Berlins mest gentrifierade, med kaféer, frozen yoghurt-barer och designerbutiker i vart och varannat hörn.

Nybyggen, lyxrenoveringar och utförsäljningar av hyresrätter ses av många som ett uttryck för att Berlin håller på att bli en västeuropeisk storstad i mängden. I centralt belägna områden som Prenzlauer Berg, Kreuzberg och Friedrichshain har man fram till för bara några år sedan kunnat hyra en lägenhet för ett par hundra euro i månaden. I dag är det i de flesta fall betydligt dyrare. Processer som i Stockholm tagit decennier har i östra Berlin gått på några år. Låginkomsttagare har flyttat ut, småbarnsföräldrar har flyttat in, till mångas stora förtret.

Berlins folkkäre borgmästare Klaus Wovereit – mannen bakom det lätt uttjatade citatet ”arm, aber sexy” (fattigt, men sexigt) – har dock inte mycket till övers för den kritiken. ”Förändring är inget djävulstyg”, som han uttryckte det i en intervju inför borgmästarvalet 2011.

Klaus Wovereit. Foto: Scanpix.