Mike Graczyk har sedan länge tappat räkningen på hur många avrättningar han bevittnat, men han vet att det är över 300. Därmed innehar han sannolikt ett av världens mest bisarra rekord.

Han känner sig inte illa till mods, han har aldrig känt att detta är något han vill slippa. Att bevittna avrättningar tillhör Graczyks arbetsuppgifter. Han är reporter på nyhetsbyrån AP i Texas och Texas är den delstat i USA som dödar flest fångar.

– Jag har hört folk sjunga, be, skratta, skämta, gråta, citera bibeln, svära, erkänna och säga, ”jag förtjänar detta, neka och säga, ”jag är oskyldig”.

En fånge sjöng ”Stilla natt” och dog mitt i sången och varje jul tänker Graczyk på avrättningen.

Den senaste såg han i onsdags. Fången hette Keith Thurmond, dömd för att ha skjutit sin fru och hennes älskare.

– Hans sista ord var: ”Jag svär till Gud att jag inte dödade henne.” Men hans bror såg det, och hans son, och offrets blod fanns på hans pistol.

Veckan innan bevittnade Graczyk avrättningen av George Rivas som hade skjutit en polis. Rivas sista ord riktades till hans fru: Jag väntar på dig.

Mike Graczyk, en storväxt karl på 62 år, säger att det inte har påverkat honom att se all denna planerade och kliniskt genomförda död:

Fången som ligger bältad med utsträckta armar på en madrass på ett rostfritt bord. Slangarna in i hans armar. En präst håller sin hand på den dömdes ben. Det är hans sista mänskliga beröring. Giftet som pumpas in, den dömde tar ett par andetag, snarkar, dör.

– Enda skillnaden mot att somna är att han aldrig vaknar.

Det finns två trånga vittnesrum, ett för personer valda av mördaren, ett för släktingar till offret. Graczyk brukar stå på offrets sida. De vittnena får lämna lokalen först och då kan han skynda ut för att ringa in nyheten till redaktionen.

För Graczyk är avrättningarna rutin men en del incidenter lever i minnet. En gång lossnade nålen och giftet skvätte över Graczyk och de andra vittnena. Vad händer med oss nu? tänkte han.

Sedan satte de upp plexiglas och en mikrofon så att vittnena kan höra den dömdes sista ord.

En annan gång föll nålen ur armen och mördaren sa: Jag tror den lossnade. De satte tillbaka den och fortsatte proceduren.

Graczyk minns den märkliga känslan av att se en avrättning samtidigt som ett åskväder dundrar så att det hörs ända in i dödskammaren.

Och han minns de två fångar som desperat försökte vrida sig loss, och mamman till en dömd som bröt ihop i vittnesrummet, och han minns en, Robert Black, som vred på huvudet och sa:

– Hej Mike, hur mår du. Här ligger jag som en utsträckt gås.

Graczyk intervjuar många av de dömda. Han intervjuar offrens familjer. Han får julkort från fångar.

Om han känner sig nära någon tänker han på vad mördaren har gjort.

– Man ska minnas offren.

Han steg in i vittnesrummet första gången 1984. ”Den moderna erans avrättningar hade börjat.” Uppståndelsen var enorm. Graczyk skulle, som nyhetsbyrån AP:s representant, berätta för alla reportrar som väntade utanför vad han sett. Därute stod 26 TV-team. Graczyk minns att han var nervös.

Nu är avrättningar vardag och därmed har medias intresse minskat dramatiskt. I onsdags var bara fyra journalister närvarande, varav två från små lokaltidningar. Inga TV-kameror.

En avrättning brukar bli en story på sju till åtta hundra ord. Mike Graczyk läser deckare som avkoppling.